– Folkinitiativet är ett problematiskt instrument i ett system baserat på valdemokrati. Två olika uppfattningar om demokrati står mot varandra i folkomröstningar. Vinner minoriteten så är det ändå inget som säger att resultatet följs av den representativa majoriteten, säger kommunforskaren David Karlsson, docent vid Göteborgs universitet.

Sedan januari 2011 är det lättare för medborgare att få till en folkomröstning. Numera krävs det att minst tio procent av en kommuns invånare vill driva en fråga samt att en tredjedel av ledamöterna i kommunfullmäktige sedan röstar ja för att en folkomröstning ska genomföras. Men resultatet av en folkomröstning är inte tvingande utan endast rådgivande vilket betyder att utfallet av en folkomröstning inte behöver följas. Samhällsvetaren Ann-Cathrine Junger, docent och högskolelektor vid Södertörns högskola, menar att den nya lagstiftningen är direkt ogenomtänkt och behöver regleras på kommunal nivå.

– Som det är nu skapar den ojämlikhet, två legitima folkviljor, oöverblickbarhet och konflikter. Det är ett starkt instrument för det civila samhället och den politiska oppositionen, säger hon.

Fria pratar även med statsvetaren Mikael Gilljam, professor vid Göteborgs universitet. Han är rörande enig med de andra två om att vi bara har sett början av en trend mot allt fler krav på folkomröstningar. Även Mikael Gilljam ser problemen och farorna.

– När ideologin slås ut går egenintressen in. Det blir ett allas krig mot alla. Vi kan inte ha något lill-Schweiz här. Folkomröstningar och representativ demokrati passar inte ihop. Det ena systemet innebär att vi litar på våra förtroendevalda politiker medan det andra systemet betyder att ingen litar på någon.

Mikael Gilljam menar att vi istället borde gå över till att enbart ha avlönade proffspolitiker som har tid att göra sitt jobb på allvar och som inte tvingas ”läsa alla handlingar gratis”. Dessa folkvalda politiker menar han på allvar ska föra en levande medborgardialog medan medborgarna gör sig hörda i en representativ medborgarpanel bestående av cirka 500 personer.

– För att få en rättvisande bild av hur det ser ut måste våra politiker ut i samhället. Som det är nu matas de med särintressen och det är minoriteter som gör sig hörda. Folkomröstningen kan bli det sista halmstrået om man är förlorare. Men min lösning är inte billig, säger Mikael Gilljam.

Det är å andra sidan inte folkomröstningar heller. Ann-Cathrine Jungar har även kartlagt kostnader för de sju första folkomröstningarna vi har haft sedan 2011. Snittkostnaden landar på en miljon kronor i personal- och administrativa kostnader men snittet kan på sikt komma att ändra sig.

– När det gäller vårdfrågan i Västerbotten så har landstinget budgeterat med nio miljoner. Folkomröstningen visar, menar jag, på en dålig dialog och är ett uttryck för medborgarnas missnöje. Man slår på väldigt stora trummor för att nå ut medan jag tänker att frågan kunnat lösas på ett annat sätt. Det tar emot att säga att demokratin inte får kosta men resurserna hade kunde användas på ett annat sätt, säger Ann-Cathrine Jungar.

Den 26:e juni får Albyborna klart besked om hur tungt deras fråga väger i kommunfullmäktige när de ska besluta om en folkomröstning ska genomföras. Vad beslutet där betyder i förlängningen får framtiden utvisa. Av de åtta folkomröstningar Fria har tittat på, är det bara i tre fall som politikerna sedan valt att följa resultatet.

– Det finns frågor som lämpar sig för folkomröstningar medan andra inte gör det. Kommundelningar fungerar exempelvis bra. I många skolfrågor är besluten redan tagna och man vill bryta ut en del av helheten utan att ta hänsyn till helheten och finansieringen. Det gäller ju även exempelvis Göteborg och trängselskatter, säger David Karlsson.