Tillbaka till fattigvården | Fria.Nu
Jon Weman

Fördjupning


Jon Weman
Fria Tidningen

Tillbaka till fattigvården

En grundläggande förändring i det svenska välfärdssystemet håller på att genomföras utan större debatt. Socialbidraget, tidigare avsett som ett sista skyddsnät för människor i ekonomiska nödsituationer, har blivit en alternativ arbetslöshetsföräkring och en alternativ sjukpenning för allt större grupper. Samtidigt har ett nytt system av arbetsmarknadsåtgärder växt fram utan central översyn, utan utvärdering och med tveksamt lagstöd.

– Jag har haft psykiska svårigheter en längre tid som gjort att jag inte kunnat arbeta. När jag flyttade till ett nytt kontor fick de plötsligt för sig att jag måste ut på arbetsmarknaden till varje pris. Det var ingen på socialen som hade någon speciell kompetens på psykiska problem, de hade bara helt oproffessionellt en fix idé om att det borde fungera för mig att ”pröva”, berättar Joakim, en medelålders man i Stockholmsområdet.

Han blev placerad med skyddad anställning på Stadsarkivet.

– Efter tre månader var jag ett vrak, efter fyra började jag få allvarliga självmordstankar och efter fem månader hörde jag av mej till sociala igen och sa att det inte fungerade alls. Något ansvar för att deras ”aktivering” gjort mig sjukare tog de inte. Men de sade: ”Ok, du kan ju sluta då och få a-kassa eller komma tillbaka till soc”.

Då kom nästa kalldusch: det räknades som en egen uppsägning vilket innebar att han inte var berättigad till a-kassa. Och inte till socialbidrag heller, eftersom socialkontoret ansåg att han borde ha sparat pengar av sin lön under de tre senaste månaderna.

– I det mentala skick jag befann mig då, höll det beskedet på att knäcka mig totalt. Men i en absurd vändning upptäckte de sedan att jag varit sjukskriven så mycket att jag inte haft tillräckliga inkomster att spara av, så jag fick mitt bidrag till slut.

Efter det fick han snart sjukersättning, från vilket han utförsäkrades 2011.

– Hittills har jag levt på ett litet arv efter min far. Jag fasar för den dagen jag blir tvungen att ha kontakt med socialen igen.

Denna historia, som i dag säkert många socialbidragstagare kan känna igen sig i, vore knappast tänkbar för några årtionden sedan.

När Aino Trossel på 1960-talet skrev sin klassiska skildring från socialtjänsten, Socialsvängen, är klienterna som passerar revy huvudsakligen missbrukare och utslagna, även om där också förekommer någon ensamstående sexbarnsmamma. Boken ville visa att sociala problem är just samhällsproblem, men trots allt är socialbidragstagarna i någon mån individuella fall, undantagsmänniskor. Socialbidrag var inte den normala försörjningsvägen för stora grupper av sjuka och arbetslösa. Konflikterna i boken handlar om att klienterna kräver tillskott för vinterkläder eller andra extrautgifter som de plikttroget samlat kvitton på; det var aldrig tal om att de skulle kunna slängas ut ur hela systemet.

Allt fler faller igenom

Socialsvängen och andra liknande skildringar väckte en debatt om ”sprickorna” i välfärdsstaten. Det ansågs ovärdigt i ett modernt välfärdssamhälle att människor alls skulle behöva försörjas av socialtjänsten, som uppfattades som en kvarleva från fattigvårdens tid. Och den grundläggande modellen – bistånd på existensminimum, behovsprövning (att alla andra vägar till försörjning, exempelvis försäljning av egendom, först ska vara uttömda), och att ansvaret ligger på kommunal nivå – har faktiskt övertagits just från fattigvårdssystemet.

På 1970-talet föreslog en statlig utredning ett allmänt socialförsäkringstillägg – kuriöst nog förkortat SOFT – som skulle betalas ut till alla som inte täcktes av a-kassa, sjukpenning eller någon annan ersättning.

Reformen genomfördes aldrig; dock införde ett antal kommuner en modell för socialbidrag som gick under samma namn.

– Tanken var att med SOFT skulle man bara fylla i en blankett och få ut sina pengar, man skulle minimera kontakterna mellan socialsekreterare och klienter. Istället skulle personerna kunna koncentrera sig på att söka jobb, säger Rickard Ulmestig, doktor i socialt arbete på Linnéuniversitetet.

Reaktionerna bland bidragstagarna var positiva, men försöket spred sig aldrig.

På 1990-talet hände något annat. Den första ungdomsgenerationen på många årtionden mötte massarbetslöshet – och den hade aldrig haft någon möjlighet att kvalificera sig för a-kassa. År 2001 försvann möjligheten att skaffa a-kassedagar genom deltagande i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Några år senare skärptes arbetsvillkoret så att det blev svårare att kvalificera sig genom flera tillfälliga anställningar. Samtidigt har just andelen tillfälliga anställningar, liksom egenföretagande, ökat på arbetsmarknaden.

Efter detta naggande i kanten av arbetslöshetsförsäkringen under socialdemokratiska regeringar kom frontalattacken från den borgerliga alliansen 2007: höjningen av a-kasseavgifterna tillsammans med ett paket andra försämringar. Omkring en halv miljon medlemmar lämnade a-kassan. Under 2011 var det bara 36 procent av alla öppet arbetslösa som var berättigade till a-kassa.

Inom bara några år räknar Arbetsförmedlingen själva med att inte mer än 10 procent av alla arbetslösa får a-kassa.

Och av återstoden är det en stor del som i slutändan hamnar på – socialkontoret. Av dagens 420 000 socialbidragstagare är arbetslöshet den huvudsakliga orsaken för 40 procent eller drygt 150 00, den i särklass största kategorin, enligt Sveriges Kommun och Landsting.

I åldern 20–24 år har i dag nio procent av samtliga socialbidrag.

På socialbidrag lever också de deltagare i Jobb- och Utvecklingsgarantins Fas 3 som aldrig haft A-kassa, runt 10 procent av deltagarna.

– Det är en situation som människor med många sorters bakgrund hamnar i, det är inte som det kanske ändå var tidigare, huvudsakligen människor med en i något avseende kaotisk livssituation som det berör. Det är människor som har en bra och stabil struktur socialt, men som helt enkelt faller utanför socialförsäkringssystemen, säger Henrik Lund från Sveriges anställningslösas landsorganisation, SALO.

Men socialtjänstens synsätt och arbetsmodeller har inte ändrats i takt med den ändrade verkligheten, menar han.

– De är anpassade efter att man har att göra med människor med sociala problem, inte människor med rent ekonomiska problem. Arbetssättet är fortfarande att gå in och ifrågasätta och ställa krav med utgångspunkt att det är personer som har svårigheter att ta hand om sig själva. När man då kommer i kontakt med personer som kan ha akademisk utbildning och lång arbetslivserfarenhet, då upplevs det lätt som kränkande.

Under de följande åren tillkom nästa grupp: de sjuka. De som skulle komma att utförsäkras efter den borgerliga regeringens reformer i sjukförsäkringen och inte kunde ta sig ut på arbetsmarknaden skulle inte behöva ta socialbidrag utan garanteras ”en ny sorts arbeten”, kallade ”resursjobb”, lovade dåvarande socialförsäkringsministern Cristina Husmark Persson i mars 2008. Men de utlovade resursjobben materialiserades aldrig. 2010 gav hennes efterträdare Ulf Kristersson löftet att ”vi kommer att göra allt vi kan för att undvika att socialbidrag blir lösningen”. 2011 visade likväl en ny undersökning att 10 procent av alla utförsäkrade, runt 5000 personer, hänvisats just till socialen, vilket Kristersson då kommenterade med ”jämfört med farhågorna är det mycket positivt”.

Sjukskrivna med läkarintyg utgör i dag åtta procent av alla socialbidragstagare, enligt SKL.

Existensminimum – nu mindre än någonsin

Medan allt fler lever på socialbidrag, har socialbidraget samtidigt blivit allt svårare att leva på. Nivån har inte ens följt med inflationen: 1985 utgjorde normen 115 procent av prisbasbeloppet (ett mått som speglar de genomsnittliga levnadsomkostnaderna), i dag är den 104 procent. Nya utgifter som internet, kabel-tv och mobiltelefon ingår i allmänhet inte. Matnormen på 53 kronor per dag ligger under Konsumentverkets beräkning av skäliga matkostnader. En del Stockholmskommuner har slutat att automatiskt inkludera SL-kort i normen, vilket exempelvis SALO har kritiserat som ”kommunarrest”.

I rapporten Skälig levnadsnivå i Malmö, ett underlag för Malmökommissionens kartläggning av fattigdom inom kommunen, konstaterar de socialsekreterare som intervjuats att socialbidraget aldrig varit anpassat för att leva på under längre tid och att ju längre ett hushåll blir kvar på socialbidrag, desto fattigare blir det, konstaterar rapporten.

– De säger där ganska rakt ut att socialbidraget aldrig var tänkt som en långvarig försörjning, att det är tänkt att vara ett sista skyddsnät i tillfälliga trångmål, men att det är omöjligt att klara sig på i längden. Men en långvarig försörjning är just vad det har blivit för många, säger Rickard Ulmestig. Andelen av alla socialbidragstagare som fått bistånd minst 10 månader under ett kalenderår har ökat från 17 procent 1990 till 39 procent 2011, enligt Socialdepartementet.

Jobbcentrens epok

Den 25 mars i år överlämnades proposition 2012/3:94 till riksdagen. Där föreslås bland annat i ett kort avsnitt att ”Socialnämnden får begära att den som får försörjningsstöd under viss tid ska delta i av nämnden anvisad praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet om den enskilde inte har kunnat erbjudas någon lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd”. Det är inte mycket här som antyder att vi har att göra med ett försök att i efterhand legalisera omfattande lagbrott. I närmre två årtionden har svenska kommuner tvingat socialbidragstagare att praktisera (i praktiken ofta identiskt med att arbeta utan lön), gå på jobbsökarkurser, eller tillbringa dagarna i datasalar – utan att ha stöd för det i lagen.

– Den här trenden med aktivering, eller ”kompetenshöjande verksamhet” som det kallas formellt, började med 1990-talskrisen, berättar Rickard Ulmestig.

Socialkontoren runtom i landet översvämmades av en då aldrig tidigare skådad mängd biståndssökande. I all hast slog man då upp jobbsökarcenter, skapade praktikplatser och allehanda kurser i CV-skrivning och liknande som man började skicka socialbidragstagare till. 1998 införde den socialdemokratiska regeringen en skrivning i Socialtjänstlagen som gav socialtjänsten rätt att anvisa socialbidragstagare till ”kompetenshöjande verksamhet” – men bara om de var under 25 år eller det annars fanns särskilda skäl. De som vägrade förlorade oftast sitt bidrag direkt.

– Ändringen 1998 kodifierade alltså egentligen en verksamhet som redan funnits på flera håll sedan runt 1994. Lagen följde efter verkligheten. Egentligen är det anmärkningsvärt för övrigt att kommunerna, i en tid när de hade oerhört dålig ekonomi, valde att lägga ytterligare pengar på detta. Det fanns, och finns, en stark tro på att det skulle kunna hjälpa, konstaterar Rickard Ulmestig.

Men kommunerna tänjde i sin tur lagen ytterligare. Många satte i system att anvisa alla hjälpsökande, ibland innan ansökan om socialbidrag ens behandlats, till de nya aktiveringsåtgärderna. Skärholmsmodellen och Skärholmens Jobbcenter var ett tidigt exempel. Kommunpolitiker och tjänstemän reste runt landet och föreläste om modellen med påståenden om bland annat att 75 procent av alla deltagare fick jobb. Stockholms stads egen utvärdering fann dock att siffrorna var gripna ur luften; socialtjänsten hade i själva verket ingen statistik på varför tidigare bidragstagare försvunnit. Utvärderingen uppfattades som så känslig att kommunledningen beställde en ny.

2002 fann SVT:s Mosaik vid sitt besök på Skärholmens jobbcenter en överfull lokal med sysslolösa arbetslösa, många med för dåliga svenskkunskaper för att ens förstå vad de förväntades göra där, och karaktäriserade verksamheten som meningslös förvaring. Bland den praktik som deltagare anvisades till fanns bland annat projektet Håll Skärholmen rent, som gick ut på att plocka upp skräp, inklusive trasiga kanyler, i parker och på lekplatser.

Trots detta kopierades modellen på många håll i landet, särskilt i kommuner med hög arbetslöshet och stor andel invandrare: Södertälje, Malmö och Landskrona. Efter valet 2006 infördes i hela Stockholm ett liknande system under namnet Jobbtorg, uttryckligen med hänvisning till de påstådda positiva erfarenheterna från Skärholmen.

Det kommunala bidragsfusket avslöjas

Det tog Socialstyrelsen närmare 10 år innan den kom sig för att granska fenomenet. Bakgrunden var skandalåret 2009 när det avslöjades att socialbidragstagare, under täckmantel av ”praktik”, utnyttjats till privata tjänster åt kommunala tjänstemän i Landskrona. De hade bland annat sytt gratis för privata beställningar i den kommunala textilateljén, fällt träd på en av chefernas egen tomt, och burit möbler vid privata flyttar. En intern utredning kom fram till att utnyttjandet varit utbrett sedan minst tio år tillbaka. De anklagade klarade sig undan, eftersom ”inga chefer har klargjort att det här sättet att utnyttja bidragstagares arbete var otillåtet”.

Socialstyrelsen beslutade sig för att granska hela stadens socialbidragssystem, den så kallade Landskronamodellen, som inkluderade att rutinmässigt kräva praktik eller deltagande på jobbsökarcenter av alla arbetsföra bidragssökande.

Rapporten, som blev färdig 2011, kom sensationellt fram till att obligatorisk aktivering överhuvudtaget inte var förenligt med Socialtjänstlagen. Kommunen hade inte gjort några utredningar av om det förelåg ”särskilda skäl” för personer över 25 år och inte om verksamheterna de deltog i verkligen var ”kompetenshöjande” – men enligt socialtjänstlagen måste varje beslut föregås av en individuell utredning.

Utlåtandet fick dock inga som helst konsekvenser runtom i landet. Ett flertal kommuner fortsatte med samma olagliga verksamhet. I Sigtuna gäller exempelvis ”motprestation efter förmåga”; Stockholms Stads kriterie för anvisning till Jobbtorg är ”personer som söker eller uppbär bistånd av arbetslöshetsskäl”. Kristianstad skriver i kommunes budget att ”personer som är arbetsföra och erhåller socialbidrag ska utföra någon form av motprestation”. Dessa kommuner tillämpar alltså alla rutiner som öppet bryter mot lagens och socialstyrelsens instruktioner att varje socialbidragstagare har rätt till en individuell prövning av om hen verkligen behöver ”kompetenshöjande åtgärder”, och i så fall vilka.

Och i Landskrona, vad hände där efter Socialstyrelsens kritik?

– Vi har ändrat rutinerna så att det numera alltid skrivs in särskilda skäl, förklarar den politiska sekreteraren Karin Wieden. Skriva in i beslutet alltså – inget sägs om att utreda ifall särskilda skäl faktiskt finns.

Men nu ska alltså lagen skrivas om så att den verksamhet som redan bedrivs till slut också blir tillåten. Förslaget presenterades först i en debattartikel skriven av integrationsminister Erik Ullenhag tillsammans med Landskronas kommunalråd Torkild Strandberg, där de uttryckligen hänvisade till de påstått goda erfarenheterna från Landskrona, dock utan att nämna Socialstyrelsens kritik.

Mer eller mindre tillåten i alla fall, för socialtjänstlagen säger fortfarande att aktiviteten ska vara kompetenshöjande och, som Socialstyrelsen utvecklar i sin rapport, anpassad till den enskildes behov och för den enskildes egen skull. Något som Torkild Strandberg inte verkar ha helt klart för sig när han till Helsingborgs Dagblad försvarade sin modell med:

– Om man har behov av att samhället försörjer en så får man också ge något tillbaka. Det är en moralisk skyldighet.

Hur är det då – fungerar metoden verkligen?

– Det finns inga som helst studier som visar några positiva effekter i den meningen att fler skulle få arbete. Ett av problemen med att allt ligger på kommunal nivå är att det inte finns någon ordentlig samlad översikt, än mindre utvärdering. Men de flesta studier som gjorts i olika kommuner visar inga effekter alls. Sedan finns det en av Anders Giertz från Institutet för Arbetsmarknadspolitisk Utvärdering som pekar på minskade socialbidragskostnader – men inte svarar på av vilken anledning, säger Rickard Ulmestig.

Varför fortsätter man då att lägga pengar på det?

– Det finns, som sagt, en del som tyder på att det minskar socialbidragskostnaderna. Men det är inget legitimt mål i sig att färre ska få socialbidrag, om det beror på att de bara avstått från att söka.

Rickard Ulmestig menar också att det hänger ihop med en förändrad syn på arbetslöshet och fattigdom.

– Vi har gått från mer strukturella till mer individuella förklaringar. Det kan så klart finnas individuella förklaringar till varför A får ett jobb men inte B, men till syvende och sist är det ändå så att jobben inte räcker till. Men från kommunernas perspektiv, vad kan de göra åt det? De kan inte bedriva näringspolitik i någon högre grad, de kan inte bedriva konjunkturpolitik. Det de kan jobba med är individerna. Så då gör man det.

En liknande tanke är Henrik Lund inne på.

– Det är sagt att insatserna ska vara anpassade till den enskildes behov. Men i verkligheten är det snarare myndighetens behov som styr, och det är att så enkelt som möjligt få en stor volym, storskaliga åtgärder där man kan pytsa in många människor. Sedan definieras den enskildes behov i förhållande till myndighetens utbud, säger Henrik Lund.

Han exemplifierar med sorterings- och återvinningsstationen REKO i Norrköping, som drabbades av en skandal när det avslöjades att de åtgärdsplacerade, till största delen socialbidragstagare, tvingats genomgå kroppsvisitationer på väg ut och att verksamhetschefen dessutom fällt rasistiska yttranden. Efter det drog sig kommunen ur projektet, men tidigare samarbetspartnern Myrorna fortsätter med en liknande verksamhet på egen hand.

– Där fanns allt från brottslingar till kärnfysiker. För många av dem är det svårt att se att det skulle vara någon särskilt kompetenshöjande verksamhet, än mindre att det skulle vara anpassat efter individuella behov.

Innan välfärdsstaten var det enda som stod emellan arbetslösa och sjuka och svälten den kommunala fattigvården. Där fick de, efter prövning om de verkligen var utfattiga, bidrag som precis räckte till livets nödtorft. I gengäld kunde de sättas på hårt arbete, ibland inspärrade i fattighus. Människor som varken hade arbete eller tillgångar var förbjudna att lämna sin hemkommun.

Är det just den ordningen som nu är på väg tillbaka i en modern form? Utvecklingen tycks peka åt det hållet.

Annons

Rekommenderade artiklar

”Allt fler grupper blir vårt ansvar”

Det svenska välfärdssystemet håller på att förändras i grunden. Veckans tema granskar hur socialbidraget ­bivit en alternativ arbetslöshetsförsäkring – utan utvärdering kring vem som drabbas.

Fria Tidningen

Dunkla motiv bakom häxjakten mot Rousseff

Analys

Processen mot Brasiliens president Dilma Rousseff handlar inte om hon brutit mot lagen eller inte – det är bara en bricka i den USA-stödda högerelitens försöka att sänka arbetarpartiet PT, skriver Jon Weman i en analys.

Fria Tidningen

© 2016 Fria.Nu