Utanför Hagateatern står barnvagnar uppradade längs husväggen, innanför är det full rulle och den förväntansfulla publiken springer runt och tittar sig nyfiket omkring. Inne i teatersalongen väntar Hallå Bäbisen!, som är Karin Blixts fantasifulla och poetiska berättelse om livet innan livet. En drake och skådespelaren Sara Klingvall som håller ihop det hela. Med på scenen är även teknikern och ena regissören Jarle Hammer, och tillsammans med animationer av Kristina Frank och en abstrakt men spännande scenografi av Ulrika Kärrö och Malin Wallin skapar de en alldeles egen värld som uppenbarligen fascinerar den unga publiken. Pjäsen som Teater Tamauer spelar just nu riktar sig till barn från ett år och ingen publik är den andra lik.

Ett svep över publiken ger små bebisar som intresserat tittar på scenen, lite äldre barn som sitter koncentrerade och flera barn i ett- till tvåårsåldern som självklart går upp på scen för att inspektera den eller bara sitta en stund. Särskilt en snurrplatta på mitt på scenen är spännande och fängslar två barns uppmärksamhet en stund och när Sara Klingvalls följeslagare Draken visar sig går ett sus genom publiken.

På vägen ut ur teatersalongen får alla hälsa på Sara Klingvall och de får med sig ett drakhjärta som minne. Av tisslet och tasslet att döma gick föreställningen hem hos publiken och många barn pratar om vad de har sett och särskilt om draken som verkar ha fascinerat många.

Att göra teater för små barn är en tanke som har funnits med Teater Tamauer länge. Fröet såddes för två år sedan, berättar Sara Klingvall och Jarle Hammer medan de packar ihop efter föreställningen.

– Det hela började med att vi fick texten, säger Jarle Hammer.

– Nej, det började med att vi ville göra bebisteater! invänder Sara Klingvall. Vi hade en tanke på att barnen på något sätt skulle ligga och titta upp i taket. Sedan kom du med texten som du hade sett.

– Ja, just det. Och den passade perfekt, vi ville ha något för alla smaker och med olika nivåer, fortsätter Jarle Hammer.

Texten är full av roliga, konstiga och sköna ord, tycker de och menar att barn ända upp till sex år kan uppskatta den eftersom olika åldrar hittar olika saker som intresserar dem. Det var viktigt för dem att större och mindre barn kunde komma tillsammans.

– Alla barn förstår inte allt, men det måste man inte. Man kanske inte förstår vad alla ord betyder men man kan ändå gilla hur de låter. Och dessutom finns det utrymme till fantasi också, det är viktigt, säger Sara Klingvall.

– Och olika åldrar uppskattar olika saker, fyller Jarle Hammer i.

Och de säger bestämt att alla inte måste förstå allting, något som faktiskt gäller även vuxenteater. Och skillnaderna i förberedelsearbetet är ganska små mellan barn- och vuxenteater, berättar de.

– Vi har gått in minst lika mycket i det här arbetet som vi gör i vuxenföreställningar. Det är viktigt att inte bara tänka att vi ska göra något enkelt och fint för barn, det ska vara en upplevelse, en wow-känsla, säger Sara Klingvall.

Skillnaderna ligger i själva publiken och responsen och Sara Klingvall och Jarle Hammer säger att det är en speciell utmaning att spela för en publik som inte har de spärrar som vuxna har, men det är något de uppskattar. Eftersom barn har en helt annan förmåga att fokusera hänger de med i teatern även om barnen runtomkring pratar eller går upp på scen. Och barnens deltagande är något de uppskattar.

– Vi vuxna blir ju arga om någon prasslar med en påse i en teatersalong, men barn är med i föreställningen på ett helt annat sätt och störs inte. Barn är helt enkelt vana vid att andra barn låter. Och jag själv störs inte om någon till exempel går upp på scenen, det gäller bara att ha dem i ögonvrån så att jag vet var de är, säger Sara Klingvall med ett leende.

Att spela för en så pass ung publik ger mersmak, säger de och berättar att det inte är omöjligt att de riktar in sig på ännu yngre människor någon gång i framtiden.

– Vi har haft några månader gamla bebisar i publiken som storögt har tittat på det som händer så en teater för den målgruppen skulle vara spännande att göra. Då kanske man fokuserar mycket på rörelse och ljud. Vi får se, säger Sara Klingvall.