Krönika: Vila i undergången | Fria.Nu
Skånes Fria

Krönika: Vila i undergången

Jag står mitt i gatan och tittar upp mot Hotell Hiltons fasad. Uppe på tionde våningen har ett träd växt ut ur ett av hålen där det förut satt fönsterrutor. Större delen av det höga huset är täckt av grön växtlighet. Det är sommar och det är varmt. Staden står tyst runt om mig. Södra Förstadsgatan är täckt av högt gräs som växer ur den spruckna asfalten. Längre bort vid SE-bankens trasiga skyltfönster betar en vildsvinssugga med sina ungar. Jag börjar gå. Jag ska till havet.

Här någonstans somnar jag alltid. Varför får tanken på ett postapokalyptiskt Malmö mig att kunna slappna av och somna när huvudet snurrar av stress?

Kollapsen och livet efter har aldrig varit så aktuell både i populärvetenskap och i fiktion. Jag såg nyligen filmen Collapse där domedagsprofeten Michael Ruppert proklamerar konsumtionssamhällets död. Genom att varva bilder på molotovcocktailkastande demonstranter och svältande barn så övertygar Ruppert tittaren om att det är kört på riktigt.

Oljepiken är passerad och snart kommer det att kosta mer energi att hitta det svarta guldet än vad vi får ut av att pumpa upp det. Utan olja inget konstgödsel eftersom processen att kväveberika gödningsmedel är extremt energikrävande. Utan ett industriellt jordbruk blir utsikterna att föda jordens växande befolkning små. ”Men förnyelsebar energi då?” piper jag skrämt. ”Glöm det!” ryter Ruppert. ”Att tillverka sol, vatten och vindkraftverk kräver enorma mängder energi. Var ska vi få den ifrån?”

Boken Kollaps, livet vid civilisationens slut av David Jonstad ger en mer nyanserad bild. Jonstad säger samma sak. Det är kört. Men just som jag ger upp och erkänner att vi är dömda till ett liv i soporna efter vårt tvåhundraåriga party, så vänder boken. Jonstad säger att kollapsen kommer att ta årtionden. I själva verket lever vi i den nu. Han skriver om de resurser som är oändliga. Människans förmåga att samarbeta och känna empati. Han ger New Orleans, efter orkanen Katrina, som ett exempel. Hur människor tillsammans utan hjälp av staten, byggde fältsjukhus, matbanker och ockuperade övergivna hus. Samtidigt som mainstream-media rapporterade om blodtörstiga svarta plundrargäng.

Men Jonstad höjer även en varnande näve i luften. Den lilla elit som nu besitter stora resurser kommer att tillskansa sig än mer när världen går in i skakiga tider. Motstånd och solidaritet på gräsrotsnivå är därför viktigt.

Så varför tilltalas jag så av kollapsen? Varför vaggar jag mig själv till söms genom att fantisera om ett öde Malmö i sönderfall? Kanske känner jag ett behov att hoppa av det skenande tåg som vi nu trängs på. Kanske vill jag bara stå, lyssna, andas och vila från bruset en stund.

Fakta: 

<h2>Simon Felix Adler är författare.</h2>

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2020 Fria.Nu