”Det är inte en kris, det är en attack” | Fria.Nu
Per Björklund

Fördjupning


Röster från WSF

Fria Tidningen

”Det är inte en kris, det är en attack”

Den ekonomiska krisen i Sydeuropa och motstånd mot åstramningspolitik stod högt på dagorningen på Världssocialt forum i Tunis. Men många av lösningarna som presenteras tillhör gårdagen, menar den grekiske politiske antropologen Nikolas Kosmatopoulos.

WSF

När jag träffar Nikolas Kosmatopoulos i myllret på Manar-universitetets campus i Tunis har han just lämnat ett seminarium om solidaritet med Grekland och motstånd nedskärningar och åstramningspolitik i Europa. Han gick innan mötet var över – inte för att ämnet inte engagerar honom, utan för att han redan vet vad fackföreningsrepresentanterna från Tyskland, Frankrike och andra europeiska länder kommer att säga.

– De talar om att ”återindustrialisera Europa.” Lösningen för dem är helt enkelt att gå tillbaka till 60-talet. Men den tidens modeller fungerar inte längre, och har i själva verket aldrig fungerat – utom för en exklusiv minoritet av världens befolkning, säger han.

– De inser inte att världen har förändrats och att den inte längre kan ledas av européer och amerikaner. Fler vill vara med och leda världen idag, och det går inte att gå tillbaka till en situation där Europa kunde roffa åt sig en större del av kakan än alla andra.

Nikolas Kosmatopoulos är politisk antropolog med inriktning på Mellanöstern vid Columbia-universitetet i Paris, men också politisk debattör som bland annat kommenterat utvecklingen i Grekland för al-Jazeera. Det är alltså knappast förvånande att han dyker upp på World Social Forum i Tunis, där den ekonomiska krisen i sydeuropa och de arabiska revolutionerna står i centrum. Som många andra deltagare tycker han att det är svårt att ge ett samlat omdöme om det vilt spretande forumet. Men samtidigt påpekar han att stämningen på WSF inte kan låta bli att avspegla vad som faktiskt händer i omvärlden.

– Tunisien är ett viktigt land, men just nu ser vi en backlash både här i regionen och i Europa. Människor är frustrerade och besvikna och reaktionära krafter vinner mark. När kraften och optimismen helt enkelt inte finns där så blir forumet mer som en social sammankomst, säger han.

Det är lätt att hålla med. Trots den geografiska närheten kan forumets diskussioner om såväl de arabiska upproren som krisen i sydeuropa kännas abstrakta och teoretiska. Att verkligen förstå situationen i ett land som Grekland är svårt. Och det gäller inte bara för utomstående utan även för de som bor i landet, menar Nikolas Kosmatopoulos. Det finns helt enkelt för många filter som avgör vilka röster som hörs och vilka som inte hörs. Till och med begreppet ”kris” försvårar snarare än underlättar förståelsen.

– Det är inte en kris, det är en attack. Att använda begreppet ”kris” är i sig en medveten handling som syftar till att nå vissa mål. I en kris eller nödsituation är det underförstått att vissa extraordinära krafter snabbt måste sättas in. Det finns inget utrymme för dialog eller för att förstå historien. Krisen skapar experter som hävdar att de sitter inne med lösningen, men som inte är valda av någon och aldrig diskuterar sina förslag.

Att näringslivet och nyliberala ekonomer jublar när reformer som länge legat i byrålådorna presenteras som en lösning på krisen är kanske inte förvånande. Det paradoxala är att även vänstern anammat ett liknande tänk, menar Nikolas.

– Det är ett problem att stora delar av vänstern tycks se krisen som något positivt. De tror att de tror att krisen ska få människor att inse att kapitalismen är slut. I själva verket är det mer troligt att de längtar tillbaka till det förflutna. I den mån människor i Grekland tror på utopier idag så är det inte socialism eller kommunism de föreställer sig utan länder som Sverige, vars välfärdssystem idealiseras och framställs som oförändrade sedan 70-talet, säger han.

Att återupprätta den industritunga välfärdsstaten genom klassisk keynesiansk politik är en återvändsgränd enligt Nikolas Kosmatopoulos. Men i så fall återstår frågan vad alternativet är. På kort sikt liknar hans svar vänsterns klassiska krav: skuldavskrivning och ett slut på de omfattande privatiseringar av gemensamma tillgångar som nu påtvingas Grekland och andra ”krisländer”. Men han förordar också något mer: en massiv mobilisering för att transformera de samhällen vi lever i, både ekonomiskt och politiskt.

– Att den europeiska valutaunionen för eller senare kommer att gå under är jag övertygad om. Frågan är bara på vems villkor det ska ske. Vi har valet att vänta tills ledarna och experterna ställer oss inför fullbordat faktum och beslut fattade bakom stängda dörrar, eller så kan vi ta saken i egna händer och organisera förstörelsen av den nyliberala eurozonen underifrån.

– Jag pratar inte om en revolution, utan om något som är mycket svårare. Vi måste förvandla människor till politiker i den antika grekiska betydelse, där ”politis” betydde en medlem av samhället som aktivt engagerade sig i gemensamma frågor, och där ett särskilt ord reserverades för de som bara brydde sig om det privata och struntade i gemensamma angelägenheter och värden: ”idiot”.

Om många deltagare på WSF – såväl utblottade greker som demokratiaktivister i arabvärlden – vänder blicken mot de nordiska välfärdsstaterna som källa till inspiration så riktar mer radikalt sinnade blicken mot vänstervågens Sydamerika. Men det som uppnåtts där blir inte lätt att upprepa i Europa tror Nikolas.

– Flera samverkande faktorer har skapat en rörelse av stater och människor som uppnått den förändring vi ser i Sydamerika, och många av dem saknas i Europa idag. Den avgörande skillnaden är att i Sydamerika finns ekonomier på frammarsch, men i Europa är samhället döende – på fler än ett sätt. Och medan den ena sidan förbereder sig för ett domedagsscenario är varken vänstern eller medborgarna i allmänhet redo.

För att en ”Sydamerikaeffekt” ska nå Europa krävs nytänkande inom vänstern, menar Kosmatoupoulos. Och han vill varna den nordeuropeiska vänstern för att sätta sitt hopp till det grekiska vänsterpartiet Syriza, som bara tycks växa i opinionen och i flera mätningar varit landets största parti. Med partiets framgångar ökar också risken för arrogans.

– Syriza vet att de har ögonen på sig och att vänstern i Europa bara går och väntar på att de ska vinna ett val. De är nästan fixerade vid att framstå som regeringsdugliga och har därför blivit mer och mer pragmatiska. Men i det här läget kommer det inte att fungera att tala om för folk att vi ska gå tillbaka till det gamla systemet, fast med nya ansikten, säger han.

Radikala strömningar inom Syriza har redan börjat opponera sig mot partiledningens nedtonade retorik, ökade beredskap att ”omförhandla” villkoren för omstridda nödlån med EU och trevare om samarbete och dialog med konservativa partier. Men poängen är att Syriza aldrig kommer att tillåtas ta makten om partiet inte anpassar sitt program och framstår som ansvarstagande, menar Nikolas.

– Pinochets Chile kanske känns avlägset idag, men det finns andra sätt än en öppen militärkupp att tvinga Syriza att kompromissa bort sina löften till väljarna.

Han menar också att vänstern måste förstå att den "gamla sortens demokrati" med val vart fjärde år inte kommer att fungera.

– Det finns inget förnuft i att välja folk vart fjärde år som inte ens följer sina egna program, samtidigt som de viktigaste besluten ändå tas av någon annan. Vem avgör Cyperns öde idag till exempel? Inte de valda parlamentarikerna, och inte ens de valda medlemmarna av Europaparlamentet.

Men om den representativa demokratin inte fungerar, vad är alternativet?

– Att göra varje människa till en politiker!

Är inte det också en aning utopiskt?

– Nej. Inte alls. Lyssna: idag har vi den teknologiska och organisatoriska kapaciteten att arbeta 4 timmar för oss själva, och därefter 4 timmar för vårt gemensamma bästa. Vi är alla sociala varelser som på ett eller sätt tror på en gemensam värld. Så att ha experter som styr över – och förstör – våra liv är helt enkelt ologiskt. Det finns inte en chans att dessa experter ens kan inkludera alla oss andra i sitt synfält. Och varför ska ett fåtal ha monopol på kunskap om hur ekonomin fungerar när de sedan ger sig ut och förstör den?

– Men det är så klart en utopi i den meningen att vi kommer behöva kämpa för att nå dit. Den andra sidan kommer nämligen kämpa till det bittra slutet för att förhindra det.

En av vänsterns viktigaste uppgifter idag är att utbilda människor på ett aktivt och deltagande sätt, och inte bara ”sätta dem i en skola och tala om för dem vad de ska göra", menar Kosmatopoulous. Och sådana initiativ finns redan i Grekland, säger han. I själva verket är det ofta det första människor gör, när de väl lyckas bryta rädslan och paralyseringen.

– För en del är svaret så klart att vända sig till extremhögern. Nynazistiska Gyllene gryning är framgångsrika just för att de lovar människor som är rädda och paralyserade att agera i deras namn. Det har ett program som går ut på hämnd och blod, vilket är vad många i Grekland vill se idag. Jag vill inte låta alltför dramatisk, men du måste förstå att Grekland är ett land som förlorat mycket blod, i betydelsen värdighet, och folk letar efter en syndabock. Så nazisterna säger ”låt oss skylla på de här immigranterna, som är tacksamma måltavlor just för att de är så svaga. Vi kommer att spöa upp dem i ditt namn och ge dig din stolthet tillbaka.”

– Men på den andra sidan finns otaliga initiativ för att dra människor ut ur sina hem. Bort från TV-apparaterna – som är det stora problemet idag – och ut på gatorna och ut i sina kvarter och ett utbyte av kunskap, idéer och åsikter. De här initiativen är inte synliga idag eftersom folk är nedtryckta efter den senaste stora mobiliseringsvågen. Men det finns ingen anledning att tro att de inte ska att återvända. Människor politiseras på helt nya sätt, i tysthet och bortom de återkommande valens logik. Det här sker inte bara i Grekland utan i Spanien och andra länder. Vi kommer snart att få se följderna av det.

Annons

Rekommenderade artiklar

”Vänsterns förvirring kring Syrien smärtar mig djupt”

WSF

Den palestinske författaren och vänsteraktivisten Salameh Keelah greps, torterades och deporterades av den syriska regimen för ett år sedan. Fria Tidningen träffade honom på World Social Forum i Tunisien, där han attackerades av tunisiska anhängare av Bashar al-Assad.

Fria Tidningen

Analys: Merkels svarta söndag

Analys

Den politiska jordbävningen i Grekland, Francois Hollandes seger i det franska presidentvalet och valnederlag för högern i Tyskland och England öppnar för en politisk kursändring i Europa. Allt fler vågar nu utmana dogmen om nedskärningar som en väg ut ur den ekonomiska krisen.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu