Debatt


Li Kristjansdottir
Uppsala Fria

Vanvårdsvardag inom vården

Prestationskraven inom Uppsalas hemtjänst har sedan länge passerat vad som är möjligt. Li Kristjansdottir jobbar själv som timvikarie inom hemtjänsten i Uppsala och finner förhållandena omänskliga och ovärdiga. Både för de anställda och brukarna. "Hur är det möjligt, att de människor som byggt det samhälle vi lever i idag behandlas med sådan ignorans i livets slutskede?" skriver hon bland annat.

Till att börja med. Jag gör inte det här för att ifrågasätta en specifik person, ett parti eller ens ett block. Det är inte i egenskap av varken vänster- eller högerorienterad medborgare som jag behöver yttra mig. Jag känner snarare ett moraliskt ansvar att belysa situationen inom den kommunala hemtjänsten.

Jag arbetar mest kvällspass. Dessa är sex timmar långa och innefattar i regel 25 – 30 besök. Restiden lyser inte bara med sin frånvaro utan ligger ofta på minuskontot. Ibland har man turen att ligga på noll, men oftast ligger förlusten mellan 11 – 25 minuter. För att förtydliga: Jag ska vara på ett ställe, innan jag lämnat det förra. Detta innebär i praktiken en resa bakåt i tiden. Passet ligger mellan klockan 15.30 och 22.00, varav 30 minuter inte är betalt. Ibland, men inte alltid, ligger rasten planerad på schemat, nedkortad till 17 minuter. Detta trots att jag inte är avlönad för hela halvtimmen. Jag arbetar som timvikarie tre dagar i veckan och hinner därmed inte ”vänja mig” utan blir lika stressad varje gång. Men jag menar att vissa saker ska man inte vänja sig vid.

Man ska kalla saker vid dess rätta namn. Men, hur definieras egentligen ett vårdbiträdes uppgifter? Det är flera arbeten på en mikronivå. Hos Asta agerar jag psykolog när hon pratar om sin vilja att dö eller om sorgen över dotterns död. Hos nästa ”kund”, som det numera kallas, torkar jag spyor och försöker resonera med Åke, att det blir så här när han super trots att han saknar magsäck. Jag går sedan vidare till Elsa som ber mig ta ut hunden, till Ulf som behöver ny blöja, till Margareta som är hungrig och till Aina som behöver medicin. Och tro mig, jag trivs med det här.

Ingen tid att göra jobbet

Det är ett privilegium att se så många sidor av mänskligheten under ett och samma arbetspass. Att få ta del av en främmande medmänniskas historia och vardag. Men. Icke desto mindre. Detta kräver energi. Och anpassningsförmåga. Och framförallt tid. Ofta kritiseras lönerna inom vården, vilket givetvis är en viktig fråga. Fast vad värre är, vilket är lätt för mig att säga som bara försörjer mig själv, är att det aldrig finns tid att utföra jobbet ordentligt. Jag ska vara tillgänglig och öppen. Trots att klockan tickar bör jag inte visa minsta tecken på stress, eftersom att det stressar vårdtagaren. Förlåt, jag menar kunden.

Jag väljer att återkomma till detta med ”kund”. Man ska, som sagt, kalla saker vid dess rätta namn. Vad händer när vi byter begrepp från vårdtagare till kund? Jag tror i min enfald att det spelar stor roll. För det som negligeras, är att hemtjänstens uppgift är att hjälpa sjuka och gamla människor så att de kan bo kvar hemma. Kunderna är i behov av mer än en vara. De är mer än betalande konsumenter. Låt oss i alla fall använda begreppet kund. Hur mycket kan kunden kräva att bestämma över det hen konsumerar? Val av personal? Tidpunkt för besök? Ska man kunna önska 20 minuter om dagen och sedan antaga att man får det man planerat att betala för? Det verkar rimligt.

Nu är det emellertid inte så det ser ut. För tillfället verkar hela Sverige enat om att situationen inom vården är under all kritik. Detta gäller alltså inte bara hemtjänsten, det gäller inte bara Uppsala. Samtidigt som budgeten är lagd så att vi måste resa bakåt i tiden, klagar chefen på ordinarie personal för att de inte drar in pengar till verksamheten. Om vi inte alla skärper oss måste chefen låta någon gå. Är det någon som inte ser paradoxen? Om vi inte är innanför dörren tillräckligt länge på grund av personalbrist så ska vi bli ännu färre. Än en gång: Vad utgör skillnaden mellan kund och patient?

Det som kallas nyheter vardagsmat

Idag planeras tiden för omsorg utifrån en förutsättning att ingenting oväntat inträffar. Rent krasst. Men efter fem år inom vården tycks mig detta ytterst besynnerligt. Kanske tänker den som aldrig satt sin fot inom sektorn: Man kan väl ringa efter en sjuksköterska? Till jouren? Kollegorna? Erfarenheten tillåter mig att bemöta detta med skepsis. Då något inträffar som resulterar i samtal till jouren bemöts man av en monoton telefonsvarare som placerar en i kö, för att just nu är det många som ringer. Även där fattas det alltså personal. Vad händer hos nästa ”kund” medan jag står där och köar? Tack vare enorma prestationer av personalen, är det ytterst ovanligt att svårare problem uppstår. Detta till trots: När något faktiskt inträffar faller planeringen med en häpnadsväckande dominoeffekt. Sedan verkar allmänheten förvånade. Det borde vara tvärtom. Med den planeringen som råder idag, borde det som kallas ”nyheter” om kvalitetsbrist inom vården, vara det mest vardagliga. Nu syftar begreppet ”nyhet” oaktat till att beskriva de händelser som avviker från normen, men förhoppningsvis kommer den för närvarande mediala uppmärksamheten kring vården inte att tystna ändå. Ifrån Sveriges alla hörn hörs protester ifrån barnmorskor och läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden. Samtliga kräver förstärkning. Detta är ett nationellt problem och inte utmärkande för min arbetsplats. Låt oss hoppas att de vi röstat fram för landets bästa, lyssnar på dessa röster.

Att behöva påminna om vikten av resurser inom vården känns inhumant. Den här texten ska inte behöva skrivas. Hur är det möjligt, att de människor som byggt det samhälle vi lever i idag behandlas med sådan ignorans i livets slutskede? Hur är det möjligt att människor som har arbetat i uppåt 20 år med att utföra sysslor som de flesta inte ens skulle vilja tänka tanken att på ta i med tång, hotas av uppsägning för att de inte kan teleportera sig eller resa bakåt i tiden? Att de dessutom är den yrkesgrupp som löper störst risk för arbetsskador och långtidssjukskrivning och samtidigt är lägst avlönade i Sverige, är ett hån emot allt vad jämlikhet står för. Pensionärerna där jag jobbar brukar kalla den ordinarie personalen för änglarna. Det hålls i reumatiska händer, delas ut tröstande kramar och uppmuntras med skämt. Personalen stöttar varandra i personalrummet och delar arbetet emellan sig så gott det går. Jag kan inte begripa hur vårdens änglar kan behandlas så här. Detta är ett skamligt misslyckande och de ansvariga är omgående skyldiga dessa hjältar en ursäkt. Det cyniska sätt att se på vikten av dessa tjänster tycks dessvärre vara ett koncentrat av ett iskallt samhällsklimat.

Systemfel

Åter till den vardag som råder inom vården. Jag vill markera att även om allvarligare olyckor sällan inträffar, så drabbas människor kontinuerligt av omständigheterna. Ytterligare exempel på de drabbade är naturligtvis våra gamla. Häromkvällen hade jag ett kvällsbesök hos en dam som vi kan kalla Karin. Hon satt hellre i en nedkissad blöja än att larma. Hon visste att vi ändå skulle komma om en timme. Hon påpekade också att hon vet hur vi stressar: ”Varför har ni annars aldrig tid att stanna?”. Jag replikerade genom att allvarligt säga åt henne att ”du måste larma i alla fall, du riskerar att få urinvägsinfektion!”. Om den kritiska läsaren bemöter detta med misstankar om en personlig vendetta eller motsatsen, så är det rent av fel. Hur som helst. Karin, ville inte vara till besvär. Hur ska jag bemöta detta? Ett enda extrainsatt besök, utöver andra larm och de planerade 25 utan restid, betyder besvär.

Så humanisten i mig funderar. Vad är det som gör att det här arbetet värderas så lågt? Är det på grund av att de människor som behöver vår omsorg inte ska återanvändas i maskineriet? För att de inte längre är vinstgenererande verktyg? Eller handlar det om vilka som utför arbetet? Låt oss inte sticka under stol med att detta arbete utförs av kvinnor. 97 procent av Sveriges vårdbiträden är kvinnor och en stor del av dessa är invandrare. Jag vill inte gärna tro på något av mina givna förslag på frågan varför. Men jag börjar onekligen att få mina tvivel.

Den allmänt accepterade metaforen ”tid är pengar”, är tänkvärd i detta sammanhang. Det blir skrämmande påtagligt att somligas liv och behov är mindre värda än andras. Inom vården finns varken tid eller pengar. Tid är dock inte pengar, tid är liv. Att döma av SCB:s statistik angående löner är vårdbiträdena den grupp som tjänar minst inom Sveriges offentliga sektor. De liv vårdpersonalen lever och tiden/resurserna som läggs på gamla och sjuka är alltså, utifrån vårt kära talesätt, minst viktig av allt.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu