Krönika: Den finska erfarenheten värker | Fria.Nu
Fria Tidningen

Krönika: Den finska erfarenheten värker

Hundratusentals finnar invandrade till Sverige från 60-talet och framåt. En del återvände men många blev kvar. Kristian Borg tecknar en personlig bild av den sverigefinska erfarenheten, inspirerad av bioaktuella Ingen riktig finne.

Vi jobbar. Vi jobbar hårt. På restauranger och på daghem, i sjukvård och på byggen. Vi monterar era bilar, vi städar era hem. Vi bygger era broar och sköter era barn. Den finska erfarenheten värker.

Skammen. Mamma, som knappt kan prata svenska. Pappa med sin egen, sjungande ton. Ett språk av lägre rang. Men vi jobbar, vi är välkomna, vi behövs. Under en tid.

Jag erkänner. Vi super till, vi gör bort oss, vi går inte till jobbet. Blir sjukskrivna. Fastnar på parkbänkar och under broar. Förlorar våra barn. Hamnar på psyket. Får socialbidrag, bostadsbidrag, hemhjälp. Slåss och härjar. En finne igen, hetsar tidningarna. Att vi är "öfvermåttan vilda" hade Olaus Magnus noterat redan på 1500-talet.

Jobben blir färre, många vandrar ut. Men vi blir kvar. Vi och hundratusentals andra. I Gårdsten, Tensta, Eskilstuna, Upplands Väsby, Södertälje, Västerås, Borås, Tumba, Fittja, Hässelby. Perkele, vi blir kvar.

Den finska erfarenheten värker. Den vill ur systemet. Aldrig bli hel. Varken finne eller svensk. Sverigefinne. Vad är det för ord? Jag har alltid varit svensk. Eller?

Skammen. Över att inte kunna svenska så bra. Eller "över att inte kunna så bra svenska"? Gå till talpedagog. Säg efter mig: mor är rar. Far kör bra. Inte sör. Tschöör. Far kör bra. Inte pra. Bra. B-b-b. Bra. Men vi ska visa dem.

Vi går i separata baracker. Rör inte min kompis-kampanjen pågår där utanför. Vi får specialundervisning. Hemspråk. Men jag är ju född här? Olof Palme hälsar på. Vi får stryk på skolgården. Krokodiltårar är bästa försvar. Den finska erfarenheten värker.

Vi måste beväpna oss. Inte med kniven, men med den svenska världsbästheten. Nokia gör bara däck. Vi ska bli som dem, eller bli bättre. Som våra idoler. Magnus Uggla och Ebba Grön på roliga timmen. Världsbäst. Abba och Nobel, Ingemar Stenmark och Björn Borg. Lägenhetsbråk och socialen på hembesök. Vi heter också Borg och vi biter ihop. 1–6, 7–5, 6–3, 6–7, 8–6. Vi är svenskar nu. Världsbäst. Eller?

Ni åker runt och mäter våra skallar. I Graekernes och finnarnas cranier (1847) skriver Anders Retzius att vi är kortskalliga och bärare av sämre rasegenskaper. Varje sommar åker vi hem, till de fulas och trögtänktas land. Hem? Skammen. Över att inte kunna finska så bra. Men vi ska visa dem. I Finland bor det bara lantisar.

Utvandrarens värsta erfarenheter blir också barnens. Rotlösheten. Känslan av att vara annorlunda. Men vi är steget före. Vi tar oss ur skammen. Reser oss och blir som dem, eller blir någon bättre. Vi ska visa dem. Eller? Den finska erfarenheten värker.

*

För Kaj Latvalehto blev musiken och karriären i ett känt rockband ett sätt att fly annorlundaskapets erfarenheter. Men till slut hinner det förflutna ikapp. När han själv får barn lägger han gitarren på hyllan och gör upp med rastlösheten. Med pappa Tauno åker han tillbaka till Sverige efter 30 år i Finland, för att råda bot på den ständigt malande känslan – att aldrig riktigt känna sig hel, hur bra man än har det i övrigt.

Filmen Ingen riktig finne (Laulu koti-ikävästä) är en känslostormande roadmovie som ställer svåra frågor om identitet och kulturell erfarenhet. Svaren får man hitta i sig själv. Det är en poetisk och hjärtskärande uppgörelse som lär beröra hundratusentals människor här och lika många på andra sidan Östersjön. Vid sidan om Kajs och Taunos berättelse är musiken det viktigaste i Mika Ronkainens fantastiska film. Sverigefinnar som Love Antell, Anna Järvinen och Darya & Månskensorkestern fungerar som guider på den värkande erfarenhetens stormiga hav. De besjunger den sverigefinska erfarenheten i dess olika former.

Vi har olika erfarenheter. Jag är född här och att åka tillbaka har det aldrig varit frågan om. Kaj var ett par år när han kom hit och tonåring när de åkte tillbaka till Finland. Trots det finns flera gemensamma beröringspunkter. Ingen riktig finne är en starkt förlösande film.

Fakta: 

Ingen riktig finne

Ingen riktig finne visas på Folkets bio, svensk biopremiär den 22 mars.

Filmen fick pris för bästa nordiska dokumentär på Göteborgs filmfestival i januari.

Annons

Rekommenderade artiklar

Krönika: Thatchers arv lever vidare i Sverige

Medan delar av vänstern firar Thatchers död fortsätter den fria marknadens obrutna revolution. Sverige har till och med gått längre än Storbritannien i vissa avseenden, skriver Kristian Borg.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu