Klas Lundström

Inledare


Klas Lundström
Fria Tidningen

EU:s bruna höst

Medan Storbritanniens premiärminister David Camerons linjetal om landets framtidsutsikter inom EU direktsänds i SVT tänker jag på Stig Dagermans bok Tysk höst. Ett mästerverk inom reportagegenren skrivet strax efter andra världskrigets slut.

Stig Dagerman reste omkring i ett sönderbombat Tyskland där människor försökte ordna sig en rimlig tillvaro efter kriget. Deras frågor fick inget svar: hur kunde det ske, hur kunde nazisterna ha gett dem all denna förödelse, de hade ju bara gjort som de blev tillsagda. Den här tiden sägs ofta ligga till grund för EU:s bildande. Unionen skulle bli en garant för demokrati och välstånd och därigenom förhindra fler sönderbombade städer och vågor av hungrande och sjuka människor.

Vad är friheten värd, om den ändå inte går att äta? De tyska medborgarna fick betala med svält, köld och sjukdomar för att ha berett vägen för Adolf Hitlers nazistregim. De blev offer för en misslyckad politik – liksom människor i södra EU i dag. Deras städer står förvisso fortfarande upp, i alla fall på ytan, men innanför de tysta fasaderna bor desto färre; bostadsbubblor och ränterouletter har drivit tusentals till hemlöshet och ännu fler till kronofogdar och soppkök.

Talar vi inte om samma sak här? Betalar inte invånare i Grekland, Spanien, Irland och Portugal för sina politikers misstag, liksom tyskarna tvingades göra efter andra världskriget? Kanske är det inte så intressant att mäta vems smärta som är störst. Klart är att EU inte bringat den lycka, demokrati och fred som utlovades. Ändå var det en mäkta stolt "EU-president" José Manuel Barroso som i december 2012 mottog Nobels fredspris.

Det är fascinerande hur politiker upphöjt förnekelsen till en konst. Hur kan EU stolt motta ett fredspris samtidigt som södra Europa protesterar mot ökad arbetslöshet, hunger, vräkningar och, framförallt, det demokratiska underskott som IMF:s lånepaket fört med sig? Vilken chans har medborgarna i södra EU egentligen att påverka den politiska utvecklingen i sina länder, då den i många år framöver är bunden kring sociala åtstramningar, nedskärningar och Bryssels goda vilja? Allt för att rädda EU:s heder.

Mycket har redan skrivits om finanskrisens inverkan på EU-projektet. Ändå är debatten om Sveriges fortsatta band till EU begravd. Begravd levande, ty en EU-debatt måste till nu, i kölvattnet av David Camerons modiga (om än populistiska) linjetal.

Storbritanniens hint om folkomröstning, eventuellt följd av ett utträde, kan få stor betydelse. Kanske kommer andra frustrerade EU-stater att följa efter? Tänk er resultatet av en folkomröstning om fortsatt EU-medlemskap i krisländer som Irland, Grekland, Spanien och Portugal.

Den tanken har redan slagit EU:s elit, och därför har Frankrike och Tyskland inlett förhandlingar om specialvillkor för Storbritannien. Så byggs inte demokrati, så byggs korporativa stater inspirerade av Francisco Francos Spanien och António Salazars Portugal, stater resta kring pyramidens principer: de högst upp i näringskedjan bestämmer villkoren och de längst ner lyder.

I Lissabon frågade jag en kioskinnehavare hur ett modernt imperium ser ut i dag. "Se på Bryssel", svarade mannen med uppgiven blick. Sådan är den genomgående känslan i södra EU, präglad av maktlöshet gentemot makten i Bryssel. Den allt vidare spridda frustrationen bereder inte bara vägen för missnöjesröster på bruna partier, det visar även på en kultur trogen den odemokratiska ordning som rådde vid andra världskrigets slut. Den ordning som födde EU.

Fakta: 

<h2>Klas tycker att även Fredrik Reinfeldt bör utlova en ny folkomröstning rörande eventuellt EU-utträde.</h2>

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu