Döden – en stark pjäs om livet | Fria.Nu

Recension


Göteborgs Fria

Döden – en stark pjäs om livet

Föreställningen Döden, som man besöker en och en, börjar långt före sitt utsatta premiärdatum. Två dagar i förväg får jag ett brev med ingående anvisningar: bland annat ska jag stå framför en röd dörr på Fjärde långgatan precis klockan 18:56, och vara förberedd på att gå i trappor och krypa genom trånga passager.

Premiären randas, det blir kväll och jag står vid den röda dörren. Jag är litet nervös. Även om teatergruppen Skogen poängterat att Döden inte är en skräckpjäs, är jag beredd på att metalldörren plötsligt ska slungas upp och avslöja ett helt gäng vampyrer där bakom. Men Skogen håller ord; dörren öppnas långsamt, och min hjärtrytm sjunker igen.

Precis som Dante och Aeneas får jag en ledsagare i efterlivet. Hon presenterar sig som ”jag”, talar långsamt, och bär endast vitt och grått. Jag följer henne genom ett garage, fram till en dörr som inte når mig högre än till knäskålarna. Där ber hon mig krypa in.

Och så börjar resan. Genom ett par hörlurar berättar ledsagaren vart jag ska gå, på vilken stol jag ska sitta, vad jag ska tänka på. I ett trångt rum med svarta väggar börjar golvet att skaka, som befann jag mig i en hiss till underjorden. I ett annat, det avslutande, ligger jag på en brits i mörkret medan vägledaren utför den sista svepningen och lindar in mig i filtar.

Doften av utomhus och bensin i garaget, sterila rum i antingen helsvart eller helvitt, dolda fläktar som kyler fötterna, och ledsagaren som viskar i öronen; det är en pjäs som använder alla besökarens sinnen. Ett effektivt grepp som, tillsammans med avsaknaden av traditionellt berättande, får föreställningen att rikta sig mot det hjärtbundna känslomässiga, snarare än till det intellektuella.

Hur effekten av det blir är högst personligt. Jag hade till exempel svårt att helt stänga ute omvärlden under svepningsavsnittet - mina fötter värkte av filtbehandlingen, och magen var orolig efter att jag slarvat med lunchen. I tankarna fanns minnesbilder kvar av de fantastiska rummen jag vandrat genom, och jag funderade på om föreställningen verkligen var slut efter det här. Tråkigt i sådana fall. Vad sysslar hon nu med? Vad var det som lät? Vad är det meningen att jag ska tänka på? Om jag fiser, förstör det stämningen i pjäsen då?

En annan besökare, som jag talade med efteråt, föll i gråt under samma session. Känslan av ensamhet blev för stark när ledsagaren lämnade honom en kort stund i det nedsläckta rummet . . .

Det finns österländska livsfilosofier (till exempel bushido) som menar att vi ständigt bör ha döden i tankarna för att kunna leva rättrådiga liv. Om vi inte förstår att livet är flyktigt, finns det risk att vi begår den ena dumheten efter den andra eftersom vi inbillar oss att det finns tid för bättring senare.

Dessa filosofier lever de flesta av oss inte efter. Som barn är vi så rädda för döden att vi gråter, men som vuxna håller vi oss ständigt upptagna för att några djupare tankar om det kommande inte ska hinnas med. Det är ett sätt att hantera rädslan på antar jag, och kanske kan det säga någonting om varför våra samhällen ser ut som de gör.

Föreställningen Döden ger oss tillfälle att stanna upp och tänka på det oundvikliga. När man lämnar scenrummet är det med en känsla av insikt; ”varför ägnar jag så mycket tid åt saker jag inte tycker om”, tänker man, ”när det snart är för sent att göra någonting alls”. På många sätt är den därför en pjäs om livet.

Fakta: 

Teater

Döden Koncept & scenografi: Johan Rödström i samarbete med Lula Children of the Sun Text: Frida Sandström Medverkande: Fredrika Byman-Moberg och Soledad Howe

Annons

Rekommenderade artiklar

Ojämnt men drabbande om begreppet godhet

Recension

Backa teater gör i år en scenisk undersökning av begreppet godhet. Det blir en omedelbart drabbande föreställning, om än något ojämn, tycker Fria Tidningens Tobias Holmgren.

Göteborgs Fria

© 2019 Fria.Nu