Uppviglar och inspirerar
– Det är för lite kollektiv organisering på arbetsplatserna, säger Frances Tuuloskorpi.
I torsdags presenterade hon och Gunnar Westin andra delen i bokserien Folkrörelser på arbetsplatsen på Bokcafé Projektil i Uppsala.
Den första boken, Hopsnackat, handlade ”om det grundläggande för all facklig verksamhet och folkrörelse överhuvudtaget: Att snacka ihop sig om vad som ska göras”, som redaktören Frances Tuuloskorpi uttrycker det i förordet till den nya boken.
– Det handlar om metoder för att utnyttja kollektiv styrka på arbetsplatsen, något som jag och många andra tycker att det finns för lite av idag, säger hon.
Boken Hopskrivet samlar berättelser om texter som haft betydelse för den kollektiva organiseringen på svenska arbetsplatser. Allt från brödfabriker till postcentraler, metallarbetar till tågvärdar. Även texternas form varierar, från rena arbetsplatstidningar och nyhetsblad till bloggar och sjuksköterskestudenternas organisering på facebook förra sommaren.
– De här böckerna är tänkta att vara uppmuntran och uppvigling. Inspiration för kollektiv organisering, säger Frances Tuuloskorpi.
Hon menar att Hopsnackat handlar om sådant som skulle kunna hända på vilken arbetsplats som helst, medan Hopskrivet är lite smalare eftersom den fokuserar på det skrivna ordet. Den tar också upp mer av de problem som kan uppstå.
– Så fort man gör en tidning så blir man ju en röst, då hamnar man i fokus, säger hon och menar att det kan leda till problem för dem som står bakom tidningen, men samtidigt ha en enande effekt eftersom alla får del av samma information och det blir mindre skillnad mellan företrädare och de som företräds.
I den andra boken är det fler större arbetsplatser, företag där man är utspridd på olika platser, representerade – kanske inte så konstigt eftersom det ofta saknas naturliga mötesplatser.
Frances Tuuloskorpi nämner särskilt en blogg som startades av bemanningsanställda på Volvo. Till en början var de anonyma och organiseringen hemlig, men med tiden hölls öppna rastmöten på olika platser på fabriken.
– Man brukar säga att det är svårt att organisera bemanningsanställda – de har ofta osäkra anställningskontrakt, är flyttbara och så vidare – men just därför är det ju så viktigt att göra det.
Med hjälp av bloggen kunde de bemanningsanställda sprida information om vilka rättigheter de har på ett sätt som inte var möjligt på fabrikerna – eftersom de var geografiskt utspridda saknade de både anslagstavla och mötesplats.
– Det cheferna sa var ofta helt fel, något som kom fram genom bloggen. Det visar att det kan vara jätteviktigt att ha en kanal för motinformation.
Vid lanseringen av Hopskrivet i Uppsala fick Frances Tuuloskorpi sällskap av Gunnar Westin, brevbärare från Skärholmen söder om Stockholm och en av dem som skrivit i boken. Efter att han och hans kollegor regelbundet tvingats jobba över för att få ut all post en vinter för ett par år sedan snackade de ihop sig och beslutade att bara arbeta ordinarie arbetstid, oavsett om all post var utdelad eller inte. Organiseringen ledde så småningom, efter ett mindre lyckat försök att skapa en ny tidning, till att Gunnar Westin och några av hans kollegor tog över produktionen av fackklubbens tidskrift.
– Vi ville engagera skribenter från olika kontor, säger Gunnar Westin, och berättar att det var viktigt för dem att vara en röst från golvet, inte ovanifrån.
Tidningen var tänkt att fungera som både informationsforum och organisatör genom att berätta vad som händer på olika arbetsplatser inom företaget. Men Gunnar Westin berättar att den också fungerade som ett försvarsverktyg.
– Det var vanligt och är fortfarande vanligt att chefer kallar in anställda på kontoret och skrämmer dem, säger att de är dåliga brevbärare och liknande, säger Gunnar Westin.
Genom att skriva om det i tidningen skapade man uppmärksamhet och stärkte de drabbade.
Frances Tuuloskorpi menar att just det – att de anställda har bättre koll på sina rättigheter och är mindre rädda för att bli inkallade till chefen – kan ha stora effekter på lång sikt. Samtidigt pekar hon på begränsningarna med kommunikation i skrift.
– Man kan inte göra en tidning istället för att snacka ihop sig med suraste gubben och flamsigaste ungdomarna på arbetsplatsen. Eller man kan, men då är det inte en kollektiv rörelse och då behöver man inte de här böckerna.
Fotnot:
Nästa bok i serien handlar om ”alla sorters bus” på arbetsplatser – om att strejka eller ta till andra stridsåtgärder. När den kommer ut är dock oklart, det tog två år att samla ihop berättelserna till Hopskrivet och arbetet med den tredje boken har precis påbörjats.