Enass Musallam ursäktar sig och tar en klunk vatten. Hon är hes efter att ha skrikit slagord hela natten.

– Jag stannade till fem på morgonen när polisen hotade att skingra oss med våld. De som vägrade lämna platsen attacke-rades med vattenkanoner och batonger, säger hon.

Kvällen innan var den 23-åriga bloggaren en av tusentals som samlades i en central vägkorsning nära inrikesministeriet för att protestera mot regeringens beslut att avskaffa bränslesubventionerna. Men det som började som en protest mot prishöjningar förvandlades snabbt till en politisk protest mot kung Abdullah själv – med slagord hämtade från upproren i Tunisien, Egypten och Syrien.

Samma kväll hölls tiotals demonstrationer runt om i landet. Och även om protesterna inte kan jämföras med de som störtat diktatorer i Tunisien och Egypten är det uppenbart att någonting stort håller på att hända när jag träffar Enass Musallem på ett kafé i centrala Amman.

– Det var otroligt. Alla var förvånade över hur stort det blev. Det var inte bara de vanliga aktivisterna utan massor med vanliga människor som aldrig varit på en demonstration förut. I dag har folket en röst, säger hon.

Efter Mubaraks fall i Egypten var Jordanien ett av de länder som tippades bli nästa anhalt för vågen av uppror i arabvärlden. Men hittills har inte bara Jordaniens kung Abdullah utan alla regionens monarker stått emot kraven på förändring. En del försökte blidka sina befolkningar med kosmetiska politiska reformer eller generösa lönehöjningar. Andra avskedade regeringar på löpande band – Jordanien har haft fyra regeringar på mindre än två år.

Samtidigt höll de kungliga härskarna varandra om ryggen. Saudiarabien utlovade miljardtals dollar i bistånd till vänligt sinnade regeringar, inklusive Jordanien, och i mars 2011 skickade gulfstaternas samarbetsorganisation GCC trupper till Bahrain för att krossa det lilla örikets demokratirörelse. De proteströrelser som faktiskt blossade upp i bland annat Marocko och Oman tycktes snart dö ut.

I Jordanien hade ungdomsrörelsen Herak – fram till novemberupproret – på sin höjd samlat några hundratal till sina återkommande protester mot korruption. Men även om ingen massrörelse tagit form har det politiska klimatet förändrats. Ett tecken på det är att politiska diskussioner som tills nyligen fördes i slutna rum eller på bloggar plötsligt hörs på kaféer och gator.

– För ett par år sedan kunde vi inte ha suttit så här och pratat öppet. Man kunde kritisera enskilda ministrar eller regeringens politik, men absolut inte kungen. Han var i princip helig. Nu vågar vi kritisera allt och alla, säger Enass Musallam.

Sedan skyndar hon sig att lägga till:

– Men Jordanien är så klart fortfarande inte fritt. Du kan fortfarande bli arresterad, misshandlad och torterad för att du sagt din åsikt. Det är inte regimen som har förändrats, utan folket, säger hon.

Enass vet själv hur farligt det kan vara att kritisera kungafamiljen. I februari blev hon knivhuggen på gatan efter att ha bloggat kritiskt om prins Hassan, kungens farbror, som i en intervju uttalat sig nedlåtande om unga demonstranter. Knivsticket gav ett fyra centimeter djupt sår och träffade tre centimeter från den ena lungan. Men Enass tror att syftet var att skrämmas snarare än att döda.

– Jag blev livrädd just då, men samtidigt har det motiverat mig att skriva mer. Ett av mina senaste inlägg handlar om att drottning Rania köpt nya skor beklädda med guld och diamanter. Jag jämförde henne med Marie Antoinette, den franska drottningen som frågade varför folket inte åt bakelser om nu bröd blivit för dyrt, säger hon.

När hon sagt det kastar hon en blick på borden runt omkring, som av gammal vana.

– Många vänner har sagt åt mig att åtminstone sluta skriva om kungafamiljen, men för mig är det personligt. Jag blev ju knivhuggen i deras namn!

En som inte är förvånad att proteströrelsen tagit fart på nytt i Jordanien är Ahmed Awwad på Phenix Center i Amman, en organisation som bevakar den jordanska arbetarrörelsen.

– Våra makthavare har inte lärt sig någonting av den arabiska våren, säger han efter att ha slagit sig ner i centrets nya kontor, där flyttkartonger ännu står staplade längs väggarna.

– När man hade krossat den nya ungdomsrörelsens första protest den 24 mars förra året trodde man att man motat revolutionsvågen i grind. Därför fortsatte man som om ingenting hade hänt. Men de hade inte läst situationen korrekt, säger Ahmed Awwad.

I själva verket har en historisk protestvåg svept över Jordanien det senaste åren, säger Ahmed och börjar rabbla statistik: år 2010 registrerades 140 olika strejker eller sociala protester, vilket redan då beskrevs som en dramatisk ökning. Året därpå, efter revolutionerna i Tunisien och Egypten, var antalet 829. Och bara fram till slutet av september i år har 669 strejker och protester rapporterats, betydligt fler än under samma period förra året.

– Den här ökningen kan bara förklaras på ett sätt: folk är inte längre rädda för att stå upp för sina rättigheter. De historiska förändringarna i regionen har gett människor både självförtroende och ökad medvetenhet, säger han.

I grunden handlar det om ekonomiska förhållanden. Jordanien är arabvärldens fjärde fattigaste land efter Yemen, Sudan och Syrien, men brukar beskrivas som ett av de dyraste att leva i. Hela 87 procent av befolkningens kaloriintag beräknas bestå av importerad mat, och de senaste årens stigande matpriser har slagit hårt mot befolkningen. Samtidigt har de grävt djupa hål i statens ekonomi när kostnaderna för subventioner ökat. I utbyte mot nödlån från Internationella Valutafonden har regeringen tvingats till reformer som enligt kritiker ökat klyftorna.

Men Jordaniens problem handlar inte bara om ekonomi, enligt Ahmed Awwad. Tvärtom inser de flesta jordanier att krav på lösningar på vardagliga problem inte kan separeras från krav på politisk förändring. Ett tecken på det är att många av ledarna för de senaste årens sociala protester även deltar aktivt i den politiska proteströrelsen.

– Fler och fler förstår att inga ekonomiska och sociala problem kommer att lösas så länge säkerhetstjänsten kan avskeda och utse ministrar och all makt ytterst vilar hos kungen, säger han.

– När folk började protestera förra våren förklarade de sig lojala med kungen och vädjade om politiska reformer. Men efter att ha blivit ignorerade i 22 månader kräver de att kungen ska avgå. Vi har passerat en osynlig gräns. Nu kan ingen förutse vad som ska hända härnäst.

Ett viktigt test för regimen blir parlamentsvalet som är utlyst till slutet av januari. Såväl Muslimska brödraskapet som det största vänsterpartiet, Demokratiska Folkfronten, tänker bojkotta valet om inte vallagen ändras för att ge ett mer representativt parlament – reformer som utlovats i 20 år men aldrig genomförts.

Det är inte heller bara i Jordanien som förändringarna i regionen har stärkt oppositionens självförtroende. I det välmående Kuwait har en kontroversiell förändring av vallagen orsakat stora protester mot den härskande familjen, med uppemot 200 000 på gatorna och hot om bojkott av lördagens parlamentsval. Och utvecklingen i var och en av monarkierna följs ängsligt av grannarna, som vet att varje inskränkning av kungens makt i ett land skapar ett exempel för andra att ta efter.

Än så länge har den jordanska regimen förlitat sig på gendarmeriet, en disciplinerad polisstyrka på 15 000 man som särskilt tränats och utrustats för kontroll av folkmassor, för att begränsa proteströrelsen. Men om det är något – utöver rädsla för polisen – som ännu håller många borta från gatorna är det oron för vad ett omfattande uppror skulle kunna leda till. Regeringsföreträdare använder gärna den blodiga konflikten i Syrien som avskräckande exempel – och ingen vet hur det mäktiga grannlandet Saudiarabien skulle reagera om den jordanska monarkin skulle hotas på allvar.

Men inte ens rädslan för det okända kan rädda kung Abdullah i oändlighet. Fram tills nyligen trodde Enass Musallem att inga större protester skulle äga rum i Jordanien förrän läget i Syrien stabiliserats. Nu har hon ändrat sig.

– Folk är fortfarande oroliga, men de har ändå börjat röra på sig. Fler och fler inser att det enda sättet för oss att påverka är genom att gå ut på gatorna, säger hon.

Många avskräcks också av utsikten att demokratiska reformer ska föra det konservativa Muslimska brödraskapet till makten. Men det oroar inte Enass.

– Ingen kan förneka att de har bäst chanser att ta makten om regimen skulle falla. De är välorganiserade, har massor av pengar och spelar på folks religiösa känslor. Men om de försöker skapa en ny diktatur så gör vi oss av med dem också. När folk ser vad de verkligen går för kommer de att falla, precis som som de snart kommer att göra i Egypten och Tunisien, säger hon självsäkert.

Enass tittar på klockan och skruvar otåligt på sig i stolen. Om en halvtimme börjar kvällens demonstration och hon vill komma iväg. När vi lämnar kaféet berättar hon i förbigående att hennes fästman kommer från Arabemiraten samma kväll.

– Jag har sagt åt honom att om han vill träffa mig får han komma till protesten, säger hon och skrattar.

– Han blev arg, men han vet att han inte har något val. Om det är något jag avskyr är det att missa en demonstration!