Krönika: Tecken i tiden, november i Malmö | Fria.Nu
Skånes Fria

Krönika: Tecken i tiden, november i Malmö

Tiggaren utanför Konsum på Södra Förstadsgatan håller upp en bit kartong med texten: ”Hjälp. Jag är hungrig”. Han sitter på knä. Bössan är tom. På knä. Det är en bra bit in i november, jag skänker sjutton kronor trots att jag kan mer.

Snart kommer Kung Bore; har tiggaren upplevt en vinter i Malmö? Kan han överleva en till? Snart kommer det att blåsa hårt här. Flanörerna drar upp sina kragar, ser ner i marken. Ser inte alls. Vi fostras att blunda, att förklä den dagliga dosen skuld i tal om frihet. Möjligheter. Valen, varje dag egna beslut, med egna konsekvenser.

I en krönika i Sveriges Radio P1 påminner Nina Björk om att politik handlar om det gemensamma. Att idioti handlar om den enskilde. Det har gjorts möjligt för oss att liksom välja oss själva. Synen på samhällsbyggnaden är den enskildes syn på sin egen framtid. Hopp, drömmar; målet är att möjliggöra självförverkligandet. Mer pengar åt den enskilde, mindre till samhället. Politikens uppgift har förändrats, omformulerats: i den mån det ens går att tala om kollektiv, ska man inte ligga kollektivet till last. De fattiga kostar pengar som de själva inte har. Och i Sverige har vi bestämt oss för att inte längre ha råd att dela på den gemensamma kassan.

Idén är mycket enkel. Den bygger på att skala av den positiva friheten, som är friheten till något (vård, skola, omsorg, a-kassa, ekonomiskt bistånd, etcetera) och byta ut den mot den negativa, det vill säga friheten från (brottslighet, snäva marknader, yttre hot, stort statligt inflytande, etcetera). Idén bygger i grunden på individen som samhällsbärare; ansvarsbördan och därmed skulden flyttas från kollektivet till individen. Gradvis. Idén är mycket enkel.

Men så uppstår en paradox. För när den urbana medelklassen blivit övertalad att rösta på den färg i skalan som bäst sålt in sin idé om frihet, öppnar sig samhället runt omkring som en ravin. Ögon sluts. Frågor väcks: Varför sitter det en människa och tigger på knä utanför Konsum? Vad med bostäder? A-kassa? Integration? Var är pensionen och varför finns det inga jobb? Varför finns det inte en enda riktigt bra högstadieskola i hela Malmö? Svar: Staten har inte råd, men du har kunnat bygga ett uterum och i köket får dina barn subventionerad läxhjälp. De som du nu ser svälta på knä är inte längre statens problem, de är ditt. Så öppna ögonen. Det är ditt land, ditt ansvar. Och om du inte förstår skall det manifesteras med järnrör.

”När man inte solidariserar sig med de svagaste, vem är man då?” frågar sig Susanna Alakoski i Oktober i Fattigsverige (recenserad i Fria Tidningen 15 nov 2012). Namnlös är den moderna människan, det är lätt att hamna på glid, enkelt att hamna utanför, Alakoski igen: ”Det räcker med att bryta benet”. Realiteten vi står inför är att mina vänner möter hemlöshet när deras andrahandskontrakt löper ut. Då kommer det att finnas en flora att välja mellan som presenteras på en marknad som är öppen men saknar insyn. Det är bara att vraka bland små rum till överpriser, hyror i förskott, pengar under bordet, andra-, tredje- och fjärdehandskontrakt med ständigt hot om vräkning skulle ägaren bestämma sig för att komma tillbaka från Australien. Om man har råd. Har man det inte heter alternativet gatan och snart är det december. ”Det räcker att bryta benet”.

Idén är mycket enkel och dess effekt uppenbar. Den har varit ett tecken i tiden, en tendens hos dem som tänkt ut riktningen och hos dem som röstat. De som inte haft någon plånbok att rösta med har lockats till valurnorna med en skrämselpropaganda som planterat hatfulla frön hos den tysta majoriteten. Den manifesteras bland annat med järnrör. Men tid blir snabbt gammal och när den dör kommer en ny bärare av tecken. Den här texten är på inga sätt unik, dess innehåll ett pågående samtal som tycks ha tagits upp igen efter nästan ett decennium av tystnad. Timbros tankemonster håller på att vederläggas av massarbetslöshet, ökande hemlöshet orsakad av nedskärningar i trygghetssystemen, global recession och vräkta barnfamiljer(!). Om man vill kan man fortsätta: med frustrationen kommer så småningom morden.

I denna november har tiggaren utanför Konsum blivit sedd, hans smärta citerad av författare och krönikörer. Man överväger att göra a-kassan obligatorisk. För fyra år sedan hade det inte ens gått att säga högt. Finns det folk som kan berätta i ett forum där de kan höras slits snart masken från lögnen. Det har bland annat manifesterats med järnrör. Berättelserna från gatan kommer snart att flyta upp till allmänt beskådande. Ögon kommer att öppnas. Frågor kommer att kräva andra svar. Att ingen fryser ihjäl i vinter kommer att vara allas ansvar.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2020 Fria.Nu