Den lilla människans storhet | Fria.Nu

Synpunkten


Erik Persson • Frilansjournalist
Fria Tidningen

Den lilla människans storhet

Det har varit en spännande svensk filmhöst. Filmer som Searching for sugar man, Palme och Call girl har alla varit både politiskt och estetiskt intressanta – även om förtalsdebatten runt Call girl tagit fokus från de verkligt intressanta frågorna i filmen om det patriarkala samhällets maktstrukturer och prostitutionens mekanismer.

Men den svenska film som jag framför allt kommer att bära med mig från hösten är förstås Gabriela Pichlers kritikerrosade Äta sova dö – brännande politiskt aktuell och samtidigt full av poetisk kraft. Här hamnar vi i ett litet samhälle i Skåne mitt i det krisens och varslens Europa som den svenska offentligheten med alla medel försöker hålla på avstånd, låtsas att vi inte är en del av.

I filmen möter vi den 21-åriga Raša som bor med sin pappa och tvingas försörja dem båda eftersom han inte får någon sjukersättning, trots den slitna och nedbrutna ryggen. På fabriken packar hon tillsammans med sitt arbetslag machésallad och ruccola som de själva aldrig kommer att få äta. När varslet går och stora delar av arbetslaget tvingas lämna fabriken, konfronteras de med arbetsförmedlingens och jobbcoachernas förnedrande och klämkäcka världsbild.

Här möter vi det svenska klassamhället och dess rasistiska strukturer, så som det nästan aldrig skildras på film, långt ifrån nyöppnade gallerior, innerstäder och bostadsbilagor. Framför allt är det en skildring av klassamhället som fokuserar på något helt annat än kriminalitet och missbruk.

Äta Sova Dö har jämförts med filmer av regissörer som Ken Loach och bröderna Dardenne. Men framför allt tycker jag att det finns tydliga kopplingar till Roy Andersson. Stilmässigt ligger de långt ifrån varandra, även om de båda på ett lyckat sätt konsekvent använder sig av amatörer. Där Roy Andersson jobbar med ett överstiliserat bildspråk ligger Pichler nära det dokumentära.

Men precis som hos Roy Andersson känner jag att det i Äta sova dö finns en omsorg om den lilla människan. Mitt i den svarta skildringen av ett samhälle där människor görs överflödiga ges den lilla människan värdighet. Trots den hårda vardag som målas upp finns en värme i filmen. Det märks att Pichler bryr sig om sina karaktärer, att hon bemödat sig att skildra dem värdigt, långt ifrån förnedrande landsbygdsskildringar av white trash och dålig smak.

Allra mest lyser det om huvudpersonen Raša, häpnadsväckande fint gestaltad av debuterande Nermina Lukac, som nyligen utsågs till Rising star på Stockholms filmfestival, och om skildringen av relationen mellan Raša och hennes pappa.

Raša äger en driftighet och vilja till att jobba som borde var det entreprenöriella samhällets dröm. Hon packar sallad med sällan skådad frenesi, tar varje chans till att skaffa sig en möjlighet till inkomst. Men i samhällets ögon har hennes försök till värdighet och överlevnad inget värde.

Att Pichler träffar alldeles rätt i skildringen av ett litet samhälle i dagens krisande Europa visar inte minst de priser som filmen vunnit på flera europeiska filmfestivaler. I skildringen av ett arbetslag inlemmat i det kapitalistiska samhällets processer lyckas Pichler på ett fenomenalt sätt gjuta liv i små vardagliga situationer och i platserna i det gråa landskapet som karaktärerna befolkar. Jag kommer att tänka på dokumentärfilmen Den lilla människans storhet som handlar om Roy Anderssons återkomst som filmskapare. Titeln skulle lika gärna kunna appliceras på Gabriela Pichlers film.

ANNONS
ANNONS

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Spår från det förflutna

På en konferens där jag nyligen var berättade en historiker om ett flertal märkliga utsmyckningar hon funnit i Göteborg och som hon inte kunde låta bli att dokumentera. Jag fascinerades av bilderna hon visade och tillbaka i Göteborg några dagar senare bestämde jag mig för att själv leta upp utsmyckningarna.

Fria Tidningen

© 2022 Fria.Nu