”Jag vill ha ett samhälle som det går att leva i” | Fria.Nu
Sara Falkstad

Synpunkten


Sara Falkstad
Fria Tidningen

”Jag vill ha ett samhälle som det går att leva i”

En vintereftermiddag för ett antal år sedan satt jag på ett kafé med några goda vänner. Jag vet inte om det hade med utomhustemperaturen eller samhällsklimatet att göra, men något fick oss att vilja isolera oss från omvärlden. Vi började prata självhushåll. Skulle det vara möjligt att helt stå utanför samhället? Skulle vi kunna bli självförsörjande på en öländsk gård, och helt lämna de kvävande strukturer som lönearbete och byråkrati utgjorde?

Det blev ett bra samtal, särskilt som det utmynnade i en stärkande inventering av våra kunskaper och färdigheter. Odla potatis: check. Bygga hus i skiftesverk: check. Det vi inte kunde, skulle vi kunna lära oss. Men hur producerar man tillräckligt med mat och kläder? Skulle jag tvingas äta kött? Med en blick ut på den meterdjupa snön, drog vi slutsatsen att åtminstone ull och skinn förmodligen var en nödvändighet.

I slutet av det halvt hypotetiska, halvt allvarliga samtalet, lämnades vi således med avsaknaden av en enda essentiell färdighet: vi kunde inte flå djur. Slakt kunde vi möjligen sträcka oss till, men själva skinnavlägsnandet stod vi både äcklade och okunniga inför. Det där har senare blivit ett stående skämt mellan oss: ”Visst skulle jag vilja säga upp mig från jobbet, men jag kan ju inte flå!”

Att individer och samhällen måste bli mer självförsörjande för att klara en samhällsomställning från oljeberoende till hållbarhet, är många överens om i dag. Vurmen för ekologisk och lokalproducerad mat har spridit sig, från gamla grönavågare och den moderna miljörörelsen, till både glättiga tv-kockar och medelklassens prydliga pallkragar. I Grekland har unga människor i skuggan av den ekonomiska krisen flyttat ut till sina släktgårdar på landet, organiserat sig i kollektiv och börjat odla sin egen mat. Det är en sund reaktion på ett ohållbart ekonomiskt system, och det är talande att den utveckling som miljörörelsen sedan länge har pekat ut som avgörande faktor för en mer hållbar ekonomi blir en naturlig reaktion för en befolkning i finansiell kollaps.

Men går det att helt vända civilisationen ryggen, och lämna de strukturer som vi byggt upp tillsammans under de senaste århundradena? Naturligtvis inte, och framför allt inte på egen hand.

Både vårt tankeexperiment på kaféet och de grekiska ungdomarnas flykt från städerna förutsätter sociala nätverk. Och även om jag ofta känner mig mentalt utmattad av den moderna civilisationen, berövad på min mänsklighet av ett perverst ekonomiskt system, en omänsklig arbetsmarknadspolitik, djupa orättvisor och ett byråkratiskt nät så intrikat att ingen kan komma ihåg hur det skapades, så vill jag, den dagen jag blir allvarligt sjuk, gärna hamna på sjukhus. Inte få min panna baddad av min polare, hur duktig hon än är på att safta och sylta. Hemundervisning och örtavkok må ha stått på agendan när vi sippade i oss vår rättvisemärkta latte den där eftermiddagen, men egentligen är det modern, fungerande och skattefinansierad skola och sjukvård vi vill ha.

Att bli mer motståndskraftig och självförsörjande är bra, särskilt i en tid av finanskris och klimatförändringar. Men att vända sig ifrån samhället för att rädda sig själv och sina närmaste är inte rätt väg framåt.

Isolering har aldrig varit lösningen, hur entreprenöriell man än är. Tvärtom har kollektivt tänkande och solidaritet alltid varit absoluta nödvändigheter för mänsklighetens överlevnad.

I dag är jag och mina vänner om möjligt än mer insyltade i den samhällsstruktur vi var kritiska till då. Några osäkra anställningar, sjukskrivningar och bolån senare, känns drömmen om ett enklare liv ibland långt borta. Våra gödseldoftande hypoteser berättade något viktigt om oss själva och om tiden vi lever i. Men nej, utanför samhället vill jag inte leva – jag vill ha ett samhälle som det går att leva i.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2020 Fria.Nu