Tea Party: från Palin till Ryan | Fria.Nu

Fördjupning


Erik Wiklund
Fria Tidningen

Tea Party: från Palin till Ryan

I början av Barack Obamas presidentskap föddes ett högerpopulistiskt uppror. Tea Party-rörelsen har på kort tid drivit republikanerna långt högerut och helt förändrat förutsättningarna i USA:s kongress. Kommer väljarna att straffa de radikalkonservativa politikerna för den polarisering som lamslår amerikansk politik?

I februari 2009 stod CNBC:s näringslivsreporter Rick Santelli bland aktiemäklarna på börsgolvet i Chicago. Han hade lyssnat på ett studiosamtal om den nya presidentens ambitioner för ekonomin, om hur Obama försökte undvika en depression med hjälp av ett statligt stödpaket och att han ville hjälpa husägare som inte kunde betala sina lån. ”Hur många här vill betala sin förlorargrannes bostadslån?”, frågade Santelli mäklarna på golvet, som buade åt förslaget. ”President Obama, hör du detta?” ropade Santelli till CNBC:s kamera och föreslog, uppeldad, att ett ”Chicago Tea Party” skulle träffas och symboliskt slänga Obamas lagförslag i Lake Michigan.

I efterhand har detta kommit att betraktas som födelseögonblicket för Tea Party-rörelsen, ett högerpopulistiskt uppsving bland människor som är kritiska till en federal stat som de anser gör för mycket och som kräver för mycket i skattepengar. Uttrycket ”Tea Party” kommer från en händelse ur den amerikanska revolutionseran på 1700-talet, då en grupp Bostonbor protesterade mot den brittiska kolonialmaktens beskattning genom att klä ut sig till indianer och hälla ut brittiskt importte i hamninloppet. I Tea Party-revoltens inledning sa dess aktivister ofta att de gick i spetsen för ”en andra amerikansk revolution”. Den enkla Tea Party-filosofin, som håller en bred rörelse av många olika röster samman, är att ekonomin kommer att blomstra om staten drar sig undan från medborgarnas privatekonomi och företagens affärer. Inofficiellt ska ordet ”Tea” utläsas som ”Taxed Enough Already” (”redan tillräckligt beskattad”).

Det var lämpligt att den nya rörelsen skulle födas i direktsänd tv, för den skulle komma att leva i nära symbios med framför allt den högerpropagandistiska nyhetskanalen Fox News. Under sommaren 2009 sände man direkt från de växande protesterna mot Obama, tv-kanalen skapade snabbt en berättelse som gick ut på att vanliga gräsrötter gick ut i spontant uppror mot en stat som tagit sig för många friheter.

Det finns en logik i att detta hände just 2009. USA stod inför en ny era. Tea Party-rörelsen kom till i en tid av maximalt lågt självförtroende bland vanliga amerikaner. Landet befann sig i sin största ekonomiska kris sedan 30-talet. Bilindustrin i Detroit och det finansiella hjärtat på Wall Street hade kraschat. Efterkrigstidens främsta symboler för framgång och optimism låg i spillror.

Samtidigt hade USA en ny president, med en oklar agenda och med en symboliskt stark bakgrund. En vit medelklass som såg samhället förändras i snabb takt kunde inte heller känna igen sig i den nye presidenten. I bland har frågan om Obamas etnicitet behandlats med vaga referenser. Hans oförmåga att anknyta till vanliga amerikaner beror på att han är ”urban”. I klarspråk: Obama tilltalar inte vita i småstäder därför att han är svart. Men under Tea Party-demonstrationer, särskilt när rörelsen precis hade kommit igång, var det vanligt med deltagare som ifrågasatte om Obama överhuvudtaget var amerikan (hans far föddes i Kenya).

Till en början var den vänsterliberala kritiken mot Tea Party-rörelsen inriktad på att den verkade svämma över av den här typen av extrema uppfattningar. I kölvattnet av den nyväckta kritiken mot den stora staten frodades en samling nya och gamla konspirationsteorier. Den föreställning som binder samman Tea Party-rörelsen med tidigare högerradikala samhällsyttringar är rädslan för att det progressiva USA håller på att förstöra det ”äkta” USA, det USA som tror på familjevärderingar och entreprenörskap. Obama är en socialist som försöker köra den amerikanska kapitalismen i botten. På så vis är han en del av en hundraårig tradition, som börjar när staten tar sig rätten att begära inkomstskatt och får sin höjdpunkt med de stora statliga insatserna mot trettiotalets depression.

I Tea Party-retoriken återkommer man hela tiden till det ”vanliga Amerika”, det USA där man gör rätt för sig och tar hand om de sina. Det strävsamma USA som har fått nog av att deras pengar omfördelas till fattiga människor som inte har ansträngt sig en enda dag i sitt liv. Det är en enkel och rak högerpopulism som fann bördig jord att växa i när USA drabbades av stora ekonomiska problem.

En av de första politiker som gjorde sig själv till en röst för Tea Party-amerikanerna var Sarah Palin, den förlorande vicepresidentkandidaten i valet 2008. Den nya gräsrotskonservatismen gjorde snart Obamas sjukvårdsreform till sin huvudfråga och Palin till sin frontfigur. Hon var huvudtalare vid demonstrationer, lät sig intervjuas å rörelsens vägnar, kontrakterades av Fox News och spred febrilt flertalet av de lögner som förekom i samband med att en ny sjukvårdsreform debatterades (till exempel att Obama ville inrätta statliga ”dödspaneler” som skulle avgöra om det var värt att ge vård till äldre amerikaner). Plötsligt hade hennes katastrofala insats vid valet 2008 glömts bort och Palin var åter en konservativ stjärna.

När den amerikanska vänstern förstått att Tea Party-rörelsen hade kommit för att stanna, att den nya konservatismen skulle sätta sin prägel på USA i flera år framöver, började man ifrågasätta hur spontan och gräsrotsdriven den här rörelsen egentligen var.

Med tiden har det blivit allt mer tydligt att det framför allt var miljardärerna Charles och David Koch som stod bakom finansieringen av den nya konservativa rörelsen. De två bröderna har under lång tid kunnat influera den amerikanska politiken utan att uppmärksammas. De är hårdföra libertarianer som vill sänka skatterna, skära ned på all offentlig hjälp till fattiga och rulla tillbaka statliga regleringar – särskilt de som handlar om att skydda miljön. Det sistnämnda sammanfaller med brödernas intressen i oljeindustrin, där de har tjänat merparten av sin förmögenhet.

Bröderna Koch har via sin skattebefriade stiftelse Americans for Prosperity rekryterat och utbildat många av Tea Party-rörelsens aktivister, samtidigt som man har betalat för deras aktiviteter. Man använde den nationella infrastruktur som bröderna Koch byggt upp under mer än trettio år av politiskt engagemang till att uppmana människor att demonstrera och gå med i lokala Tea Party-grupper. Tea Party-rörelsen har gett bröderna Koch en chans att föra fram sin privata agenda med hjälp av en massrörelse, vilket kan förklara varför det varit så vanligt att Tea Party-kandidater har betonat en klimatskepsis. Koch Industries har bekämpat alla federala försök att minska den globala uppvärmningen. Det ironiska i detta är att en av de vanligaste klagomålen bland Tea Party-aktiva är att den amerikanska politiken har tagits över av ”särintressen”, grupper som arbetar för att förverkliga sina egna snäva politiska mål i stället för att arbeta för hela samhällets bästa.

– Vad de inte säger är att det här är en gräsrotsrörelse sponsrad, åtminstone delvis, av ett gäng miljardärer, sade Obamas nära medarbetare David Axelrod, i samband med demonstrationerna mot sjukvårdsreformen.

Sjukvårdsreformen antogs i början av 2010 och den nya rörelsen laddade om. Till en början hade etablissemanget i det republikanska partiet behandlat den nya rörelsen med viss tvekan, därför att man var osäker på var den var på väg och av rädsla för att inte kunna kontrollera den. Nu skulle republikanerna både dra nytta av Tea Party-entusiasmen, samtidigt som man skulle slukas av den. I primärvalen inför kongressvalet besegrades etablerade republikaner gång på gång av ideologiskt kompromisslösa kandidater. Att vara pragmatisk hade blivit synonymt med att vara svag, den som var beredd att göra överenskommelser med Obama och demokraterna var inte tillräckligt konservativ. För högern i allmänhet var situationen tudelad. Varje dag kom nya rapporter om de extrema åsikter som Tea Party-republikaner gett uttryck för. Demokraterna kunde glädjas åt att republikanerna framstod allt mer som ett parti för rasister, kvinnohatare och kristna fanatiker.

Samtidigt såg många republikaner i Tea Party-rörelsen en chans att snabbt omforma ett parti i kris. Den amerikanska högern var sargad efter åren under George W. Bush. Kriget i Irak var en katastrof och förtroendet för att ”konservativ” verkligen betydde ”statsfinansiellt försiktig” var lågt efter att republikanerna skjutit statsskulden i höjden.

Med hjälp av Tea Party-rörelsen kunde republikanerna återskapa entusiasmen för högerpolitik och rikta den anklagande strålkastaren tillbaka mot demokraterna.

Republikanerna vann en majoritet i representanthuset, även efter att det visat sig att många av Tea Party-kandidaterna inte klarade av uppmärksamhetens ljus. Men segern kostade för det republikanska etablissemanget. I den nya majoriteten fanns många politiker som vägrade göra upp med presidenten och demokraterna. Politiska bedömare anser att polariseringen mellan de två partierna i modern tid aldrig har varit större än den är i dag. Sommaren 2011 nådde den svåra situationen sin höjdpunkt, då den lagstiftande församlingen nästan satte stopp för all federal verksamhet eftersom republikanerna vägrade att höja statens skuldtak.

Kongressens popularitet bland medborgarna sjönk snabbt. Ställd inför verkligheten blev många av Tea Party-republikanernas politiska slogans helt meningslösa. Det amerikanska politiska systemet bygger på kompromisser, det kräver att ideologiska motståndare möts och gör upp.

Förmodligen har Tea Party-rörelsen passerat höjden av sin makt. Republikanerna valde Mitt Romney som sin presidentkandidat. En politiker som visserligen tvingades anpassa sig till ett antal högerpopulistiska ståndpunkter för att kunna bli den republikanske kandidaten, men som när han väl nominerats antog en långt mycket mer moderat hållning än vad som kan förväntas av en Tea Party-republikan. Romney valde sedan Tea Party-favoriten Paul Ryan som sin vicepresidentkandidat, men det finns goda skäl att tro att etablissemanget i det republikanska partiet kan hålla Ryan i sina tyglar. Han är trots allt inte skolad i Tea Party-rörelsen – som senator röstade Ryan ja till både det stora bankstödet 2008 och till den federala hjälpen för bilindustrin.

Kanske finns det nu en medvetenhet om att Republikanerna går på en tunn lina inför det amerikanska folket. Deras äventyr i radikalkonservatismen kan i längden straffas av pragmatiska väljare som är frustrerade på politikernas oförmåga att lösa akuta problem.

Fakta: 

<h2>Detta är den andra delen i vår artikelserie inför valet i USA den 6 november. Läs första delen, om fackföreningsrörelsen, <a href="http://www.fria.nu/tema/USAgartillval">här</a>.</h2>

Annons

Rekommenderade artiklar

USA:s fackföreningsrörelse kämpar för sin överlevnad

Den amerikanska fackföreningsrörelsen har de senaste åren utsatts för hårda attacker från höger. Delstaten Wisconsin har blivit centrum för en infekterad politisk strid. Samtidigt befinner sig löntagarorganisationerna vid ett vägskäl. En konflikt mellan lärarfacket i Chicago och stadens demokratiske borgmästare har satt gamla allianser på spel.

Fria Tidningen

”Rörelser ska ge oss en bas att bygga vidare på”

USA går till val

"Många amerikaner tror att det inte finns några alternativ. Men man kan faktiskt rösta på ett parti som står för en grön omställning, för ett slut på alla oljekrig och för ett hållbart samhälle där sjukvård, utbildning och boende ses som mänskliga rättigheter". Det säger Green Partys vicepresidentkandidat Cheri Honkala till Fria Tidningen på plats i USA dagarna innan valet.

Fria Tidningen

Polis under press

Säkerhet som vara

Säkerhetsindustrin växer globalt med 7 procent per år, omsätter 150 miljarder och sysselsätter miljontals människor. Det är en bransch där frågor om demokrati och transparens, mänskliga rättigheter och arbetsrätt borde ha hög relevans. Ändå är det märkligt tyst. I del 2 av artikelserien Säkerhet som vara granskar Kristian Borg privatiseringen av polisen.

Fria Tidningen

Tortyrens årtionde

Demokratiska regeringar sa att kampen stod mellan frihet och förtryck. Samtidigt byggdes ett hemligt nätverk av tortyrfängelser som spann över hela världen. Kriget mot terrorismen genomfördes med hjälp från diktaturer och i ständig konflikt med de mänskliga rättigheterna.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu