Tendentiös kritik av ”posttänkandet” | Fria.Nu

Recension


Tidskrift
Häften för kritiska studier nr 200/201, "Posttänkandet i vår tid"

Fria Tidningen

Tendentiös kritik av ”posttänkandet”

Senaste numret av Häften för kritiska studier gör gällande att det ska utreda ”posttänkandet i vår tid”.

Det är med kategoriska ordalag introduktionstexten drar paralleller mellan Gilles Deleuze, Michel Foucault, Giorgio Agamben, Michael Hardt och Antonio Negri i sin vilja att göra dem till, vad tidskriften kallar ”posttänkandets” apostlar. De anklagas för en ”i grunden anti-politisk fixering vid identitetspolitik [som] leder bort från objektiv analys och systemkritik av nyliberal kapitalism […]”.

Jag ställer mig positiv till ambitionen att granska de omnämnda filosoferna på djupet. Alla tider har sina heliga kor, och i dagens svenska kulturklimat finns det absolut tillfällen då dessa används ad hoc för att ge intryck av ett ”insatt kulturarbete”. Dessvärre lyckas inte ”Posttänkandet i vår tid” (nr 200/201) leverera övertygande argumentation. Förutom att själva termen "posttänkande" självfallet är problematisk (handlar det om ett tänkande "efter" tänkandet?) så ifrågasätter jag utgångspunkten att de nämnda filosofernas tankar är omstuvat nietzscheanskat högergods.

Att som Jan Rehmann bortse från de kantianska och marxistiska influenserna på exempelvis Deleuzes arbete, särskilt det han skrev tillsammans med Felix Guattari, är en underlåtelse som får uppslaget att framstå mer tendentiöst än stimulerande. Syftar inte Deleuze och Guattari med Capitalism et Schizophrenie just till att visa hur identitetspolitik fungerar som systemkritik?

Timothy Brennans text böljar välformulerat mellan en uppgörelse med Michael Hardts och Antonio Negris Imperiet – vilken han anklagar för att aningslöst räkna ut imperialismen – och Giorgio Agambens kritik av nationalstaten, som Brennan menar är en förnekelse av människors rätt till politisk agens.

Vad jag tycker Brennan missar att följa upp är att nationalstatens existens är nära förbunden med det kapitalistiska systemet. Följaktligen är kritiken av nationalstaten inte ett underkännande av människors rättigheter till politiskt medbestämmande per se utan ett konstaterande: människors medbestämmande omöjliggörs under en kapitalistiskt organiserad nationalstat.

Jag kan förstå betänkligheterna inför teorier som inte uttryckligen förhåller sig till aktuella exempel av den mänskliga kroppens lidande här och nu, men teori är verktyg som kan hjälpa oss att förstå vår omvärld. Hur ska vi annars förändra den?

Jag sympatiserar med Brennans beskrivning av fienden som de ”suveräna […] subjekt som befolkar bolagens utopiska värld” men kan inte hålla med om att (national)staten i sitt nuvarande tillstånd ”fortsätter att vara vårt enda skydd”. Så länge staten och denna suveräna bolagsvärld är sammanvuxna, vilket jag vill påstå att de är i ökad utsträckning, kan staten inte skydda oss hur mycket den/vi än vill. Politisk radikalitet handlar såklart om att stå upp mot systemet, men vi måste också våga se att systemet, det är vi.

Anti-politik? Det är politik om något.

ANNONS
ANNONS

Rekommenderade artiklar

Den "klasslösa" arbetaren

Recension

Klassbegreppet är fortfarande högst relevant, men när idealet är den kreative entreprenören är det inte längre attraktivt att vara arbetarklass. Istället har vi fått en medveten organisering uppifrån, skriver Ivar Andersen.

Fria Tidningen

Halvdan jaktlycka

Recension

Senaste numret av tidskriften Granta går i uppkörda spår.

Fria Tidningen

© 2022 Fria.Nu