Högerpopulism vilse mellan historia och konservatism | Fria.Nu

Fördjupning


Cordelia Hess och Tobias Alm
Fria Tidningen

Högerpopulism vilse mellan historia och konservatism

För högerpopulistiska politiska partier är en positiv bild av det egna arvet viktigt, vilket FRIA tidigare berättat om när vi kartlagt högerextrema partier och grupper i de skandinaviska länderna. Nu blickar vi med hjälp av forskarna och författarna Cordelia Hess och Tobias Alm söderut, till Tyskland där en positiv identifikation med den egna historien är högst problematisk. I dag finns inget högerpopulistiskt alternativ mellan konservativa CDU och högerextrema NPD.

Senast för ett par år sedan aktualiserades rädslan för ett starkt högerpopulistiskt parti i Tyskland när boken Tyskland avskaffar sig självt – Hur vi sätter vårt land på spel (Deutschland schafft sich ab – Wie wir unser Land aufs Spiel setzen) av Thilo Sarrazin kom ut. Författaren, medlem i socialdemokratiska SPD och tidigare finanssenator i Berlin, bredde i den ut en röra av pseudovetenskapliga teser och konkluderade att Tyskland lider av en allt för stark utbredning av ett ”bildningsfrämmande” migrantskikt, medan andelen ”bildade” tyskar blir allt mindre. Uppmärksammade fraser ur samma bok var också de ”islamistiska parallellsamhällen”, i vilka det skulle förekomma en flytande passage till terrorismen, samt en påstådd ”genetisk identitet” hos judar.

Bokens 1,5 miljoner sålda exemplar och den enorma uppmärksamhet den har fått i media har gett upphov till farhågor om att invandrarfientliga och antimuslimska delar av väljarkåren skulle kunna enas bakom ett samlat högerpopulistiskt alternativ. Att Tyskland nu skulle få en motsvarighet till det som skett i de skandinaviska länderna, där komplexa ekonomiska problem har besvarats med islamofobi, kulturkonservatism och populism av partier som Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti. Ett flertal försök att samla den potentialen har passerat revy på den tyska politiska scenen genom åren, men dessa har hittills aldrig kunnat nå ut över det lokala planet.

Denna text som är ett utdrag ur vår snart utkommande bok är tänkt att bidra till den fortgående diskussionen om vad detta beror på, med några jämförande betraktelser som framkommit vid våra studier av högerpopulismen i Skandinavien.

Dagens tyska högerpopulism

Alla försök att bilda ett högerpopulistiskt parti i Tyskland har förblivit marginella och/eller lokala. I nuläget kan främst partiet Pro Deutschland räknas som exempel, vars politiska budskap huvudsakligen är antimuslimskt. Partiet har starka förbindelser till extremhögern, partiordföranden Manfred Rouhs var tidigare aktiv i högerextrema NPD.

Pro Deutschland är politiskt tämligen marginella. Partiet försökte helt nyligen sätta sig själv på den politiska agendan genom att arrangera offentliga visningar av filmen Muslimernas oskuld, en film som lett till våldsamma protester i den muslimska världen. Men hittills har partiet haft parlamentariska framgångar endast lokalt i Köln. Ett annat exempel är Partiet Die Freiheit (Friheten), som grundades 2010 av avhoppade medlemmar från kristdemokratiska CDU. Trots försök till strategisk positionering, som till exempel när representanter för partiet reste till Israel med kollegor från bland annat Sverigedemokraterna och österikiska FPÖ, så har man inte lyckats ta sig in i något parlament.

Det är tydligt att inga tyska partier har lyckats etablera sig mellan konservativa CDU och extremhögern i NPD. Såväl Pro Deutschland som Die Freihet saknar personer som kan de klassiska högerpopulistiska greppen – att rycka med sig sina åhörare, övertyga människor, att kunna ”tala till folket” i stället för att låta som de etablerade partierna som bara har eliternas bästa för ögonen.

Men det finns även andra aspekter som kan förklara avsaknaden av en stark högerpopulism i Tyskland. En av dem är förhållandet till den egna historien.

Det historiska arvet

Högerpopulistiska partier är beroende av en obruten positiv identifikation med det egna landets historia. I de skandinaviska länderna profiterar de högerpopulistiska partierna av en allmänt accepterad positiv historieskrivning. I Tyskland däremot är en obruten positiv identifikation med den egna nationen fortfarande problematisk. Det är otänkbart att helt bortse från de två världskrigen och förintelsen. Tvärtom är, sedan 1990-talet då den röd-gröna historiepolitiken etablerades, den tyska skulden allmänt erkänd och ofta till och med missbrukad för att legitimera den egna politiken. Joschka Fischer, före detta utrikesminister för De Gröna med ett förflutet i den utomparlamentariska radikala vänstern, motiverade till exempel De grönas stöd för insatsen i kriget i Jugoslavien med argumentet att det är Tysklands särskilda ansvar att förhindra en ny förintelse. Likaså bidrar outtröttligt arbete av många journalister, antifascister, historiker och ögonvittnen, alltså en uppmärksam motoffentlighet, till att den tyska skulden är djupt förankrad i det kollektiva minnet. I det offentliga samtalet finns därmed en låg tolerans mot försök att förenkla eller ignorera den tyska historien för att uppnå möjligheter till positiv identifikation. Nazitysklands historia och det närmast totala stöd de hade hos den tyska befolkningen väcker trots allt en viss beröringsskräck inför en sådan tematik, och står i vägen för det uteslutande positiva förhållningssättet till folk och nation som finns i de skandinaviska länderna.

Den officiella danska historieskrivningen baseras på danskarna som ett motståndsfolk i uppror mot tyskarna. Andra krig eller koloniala bakgrunder tonas ned eller bortses från helt. Detta, förenat med en positiv självbild som ett tolerant och välfungerande välfärdssamhälle, tillåter en väldigt stark identifikation med den egna nationen. Även i Norge är motståndet mot nazityskland en grundläggande beståndsdel av den nationella självbilden, medan man i Sverige gärna fokuserar på sina humanitära insatser, medan företeelser som antisemitism, tvångssteriliseringarna eller självberikningarna under krigen på 1800- och 1900-talet tenderar att hamna i skymundan. Den historiebild som företräds av högerpopulistiska partier är i Skandinavien mycket närmare mainstream än vad som är fallet med Tyskland där en enbart positiv hållning till den egna nationens historia är i stort sett omöjlig.

Ekonomiska motsättningar

Det politiska landskapet i Tyskland är mycket mer präglat av ekonomiska motsättningar än de skandinaviska samhällena. Det visar till exempel studien Tyskarnas rädslor (”Die Ängste der Deutschen”), som varje år presenteras av nyhetsmagasinet Der Spiegel. År 2011 var det rädslan för ökade levnadsomkostnader respektive oron inför Euro-krisens kostnader som kom på första respektive andra plats. Alla tidigare år hade dominerats av rädslan för att förlora sitt arbete. Mot detta kan ställas exemplet Danmark, där 46 procent av väljarna i en undersökning 2001 uppgav att integrationen var det viktigaste temat i valet. Ett tema som högerpopulisterna hade gjort till sitt. Flera opinionsundersökningar visar att mitten-höger-koalitionen vann valet samma år genom att fokusera på integration och immigration.

Sociologen Jens Rydgren har undersökt hur fokus på olika problemområden påverkar utvecklingen av högerpopulismen i olika skandinaviska länder. Överfört på tyska förhållanden kan man med hjälp av Rydgrens perspektiv se hur mycket högre de ekonomiska frågorna värderas där. Vilket kanske kan ha bidragit till den bristande framgången för högerpopulistiska partier, eftersom dessa oftast inte kan bidra med några trovärdiga lösningar på det området, utan hellre etablerar sig inom frågor rörande migration och säkerhetspolitik.

Ledargestalter – en bristvara

Norska Fremskrittspartiets och Dansk Folkepartis framgångar hos väljarna är svåra att tänka sig utan deras medgrundare och förgrundsfigurer Carl I Hagen och Pia Kjaersgaard. Båda har som karismatiska identifikationspersoner haft en väsentlig del i sina partiers framgång. På samma sätt brukar ledaren för Sannfinnländarna, Timo Soini, ses som en huvudfaktor för sitt partis framgång. Den tyska högerpopulismen står dock helt utan karismatisk ledning.

Tack vare den enorma uppmärksamhet som Thilo Sarrazins tveklöst populistiska bok fick, väcktes frågan om han möjligen skulle kunna fylla detta tomrum. Det förekom till och med opinionsundersökningar som sökte svar på om grundandet av ett ”Sarrazin-parti” skulle kunna vara ett framgångskoncept. Men det är tveksamt om Sarrazin har tillräcklig förmåga att ”tala till folket”, för att kunna fungera som identifikationsperson. Åtminstone torde hans bakgrund som styrelseledamot i tyska centralbanken undergräva alla eventuella försök att få honom att framstå som folklig. Dessutom går han i sin bok till direkt angrepp mot en potentiellt stor väljargrupp och smutskastar dem med högdragen välstånds- och bildningschauvinism. Om Sarrazin inte hade valt att stanna kvar i SPD hade han kanske kunnat bli en ledargestalt för den tyska högerpopulismen – men i så fall för den bildade borgerlighetens högerpopulism.

Konservativa och högerextrema alternativ

Högerpopulismens utveckling är tydligt kopplad till högerextremismen. Enkelt uttryckt kan man säga att i länder där högerpopulismen är en väletablerad politisk kraft är extremhögern liten och marginaliserad. Detta är fallet till exempel i Norge, Danmark och Finland, medan den svenska extremhögerns framgångar avtar i relation till Sverigedemokraternas framgångar. I Tyskland är läget annorlunda: här fångas den högerpopulistiska potentialen upp av dels den starka högerkonservativa miljön och dels av utomparlamentariska högerextrema alternativ.

Högerkonservativa tankemönster har fått en politisk hemvist i de kristdemokratiska samarbetspartierna CDU/CSU, och även om de själva aldrig skulle beteckna sig som rasistiska så bjuder till exempel deras migrationspolitik på beröringspunkter till tydliga rasistiska positioner. Förbundskansler Angela Merkel slog till exempel härom året fast att ”Multikulturalismen är misslyckad”.

Även deras familjepolitik och retorik kring inre säkerhet fångar upp mycket av den kulturkonservativa potentialen som i Skandinavien betjänas av de högerpopulistiska partierna. En annan stor och inflytelserik del av den högerkonservativa miljön i Tyskland företräds traditionellt av bildningseliter. Den har studentgrupper som plantskola och innefattar en hel rad av lobbygrupper, förlag och tidningar, ofta präglade av en suddig gräns mellan gråzon och brunzon. I Frankfurter Allgemeine Zeitung, Tysklands största konservativa morgontidning med en upplaga på cirka 450 000 exemplar skriver delvis samma skribenter som i veckotidningen Junge Freiheit (Ung Frihet). Sistnämnda betecknar sig visserligen konservativ, men de är de facto ett organ för Neue Rechte, en intellektuell förgrening av extremhögern som försöker att utveckla en egen nationalism som inte syftar till nationalsocialismens tradition. Här finns en viktig överbryggande funktion mellan nationalistisk konservatism och extremhögern – som i Tyskland är fortsatt stark. Även om valframgångarna för NPD på förbundsnivå håller sig inom tydliga gränser utgör partiet en viktig infrastruktur för ett välfungerande nätverk av lokalföreningar. I strukturellt svaga regioner som Mecklenburg-Vorpommern i östra Tyskland har NPD och den utomparlamentariska högern en tydlig närvaro i en mångfacetterad arsenal av sociala och sociokulturella fält: allt från hoppborgar på stadsfester till lokaltidningar och idrottsföreningar. Dessa aktiviteter går hand i hand med en kulturell hegemoni som leder till direkt fara för migranter såväl som vänstergrupper. Och när öppet högerextrema grupperingar är såpass väl förankrade i samhället behövs inte längre något högerpopulistiskt parti som erbjuder en mjukare version av rasism.

Yttrandefrihetens gränser

I de skandinaviska länderna är demokratibegreppet tätt förknippat med ett starkt försvar av yttrande- och tryckfriheten. Den tyska motsvarigheten bygger snarare på att stat och civilsamhälle sätter vissa gränser. Bärandet av författningsvidriga symboler, som till exempel hakkors, är då lika förbjudet som ett förnekande av förintelsen. Politiska sammanslutningar kan förbjudas, om det kan bevisas att de verkar i en författningsvidrig anda och sådana förbud uppfattas i Tyskland (och även i Österrike) allmänt som en viktig beståndsdel i demokratin. I Skandinavien leder avsaknaden av liknande juridiska och civilsamhälleliga gränser till att yttrandefriheten är närmast obegränsad. Detta passar den populistiska högerns ”anti political correctness”-retorik väldigt bra. Självklart finns det även i de nordiska länderna gränser för vad som kan sägas – outtalade regler som bestämmer vad som sanktionsfritt får sägas i offentliga sammanhang. Den breda yttrandefriheten ger dock många ett större spelrum, för medan begreppet ”politiskt korrekt” i de skandinaviska länderna allmänt uppfattas som negativt är det utan tvekan så att kampen mot politisk korrekthet i Tyskland är något förbehållet den konservativa högern. Samhället i övrigt anser inte alls att alla alltid måste ha möjlighet att säga precis vad som helst.

En väldigt utbredd åsikt i Tyskland är ”fascism är ingen åsikt – det är ett brott”. I Skandinavien däremot är jämställandet av politiska åsikter som förbrytelser knappast tänkbart. I Tyskland leder det till att det språkliga umgänget med rasistiska och antisemitiska yttranden är långt mer försiktigt. Detta beror inte på att människor i Tyskland skulle vara mindre rasistiska eller främlingsfientliga. Men åtminstone i det offentliga samtalet och i medierna finns en utbredd känslighet för den tyska historien, vilket skapar begränsat utrymme för sådana yttranden. Framför allt finns dock en uppmärksam motoffentlighet, som agerar offensivt gentemot alla sådana tendenser.

Hittills har högerpopulismen i Tyskland varit helt chanslös. Men skulle exempelvis det av många efterfrågade förbudet mot NPD äntligen komma till stånd, så skulle den politiska kartan till höger om CDU ritas om ännu en gång. En starkare kriminalisiering av extremhögern skulle möjligen kunna bereda mark för ett parti som argumenterar rent antimuslimskt, men som inte bygger på nationalsocialism. Att högerpopulistiska partier hittills inte har lyckats etablera sig i Tyskland beror trots allt mer på landets starka extremhöger och högerkonservatism än att det skulle saknas rasistisk väljarpotential.

Fakta: 

Cordelia Hess och Tobias Alm är forskare och författare som snart kommer ut med boken Rechtpopulismus kann tödlich sein!

Artikeln är översatt av Sören Gerdau.

Annons

Rekommenderade artiklar

Nya tider för svensk högerextremism

Högerextremismen

Sveriges högerextrema strömningar har på senare tid närmat sig varandra och flyttat fram positionerna. Nya Tider spelar en central roll i denna utveckling.

Fria Tidningen

Nya unga europeiska extremhögern: ”Detta är en krigsförklaring”

Högerextremismen

En ny ung fascism växer fram i Europa. Beväpnade med fläsksoppa och grismasker provocerar de religiösa grupper och skapar debatt. De kallar sig identitärer och har förklarat det mångkulturella samhället krig. Ett kulturkrig. Fria och Research­gruppen tittar i vår fortsatta granskning av den europeiska högerextremismen på hur den franska 68-rörelsen och en italiensk kommunist inspirerade högern till nytänkande och vad som egentligen döljer sig bakom grismasken.

Fria Tidningen

Islammotstånd möter antifeminism i Malmö

Högerextremismen

Hundra personer hörsammade den 31 januari Malmöjournalisten Ingrid Carlqvists uppmaning att bilda Tryckfrihetssällskapet. Temat för kvällen var ”Finns det yttrandefrihet i Sverige?”. Bilden av den hotade yttrandefriheten förstärktes av att mötet behövde polisbeskydd. I salen fanns nämligen ett axplock av hela Sveriges yttersta högerflygel samlad.

Fria Tidningar

Danmark – nytt centrum för militant motstånd mot islam

Högerextremismen

Danmark har blivit ett centrum för militant motstånd mot islam. I slutet av mars samlas kontrajihadisterna, som de själva kallar sig, till en europeisk manifestation i Århus. Detta är fokus för dansk extremhöger i dag och de organiserade tentaklerna rör sig långt in i politikens och journalistikens finrum. Frågan är hur de allihop hänger samman?

Göteborgs Fria

© 2019 Fria.Nu