Recension


Litteratur
Att rätta orätt
Författare Gayatri Chakravorty Spivak Översättning Mikaela Lundahl Förlag Tankekraft

Fria Tidningen

En ny väg mot global rättvisa

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs av generalförsamlingen i Chaillotpalatset i Paris tre år efter första världskrigets slut, och är det dokument som översatts till flest språk i världen. Trots det är begreppet ”mänskliga rättigheter” ingalunda okontroversiellt. Ofta framhålls efterföljandet av dessa rättigheter som en viktig garant mot förtryck och orättvisor, oumbärliga steg som varje stat måste ta på vägen mot demokrati och rättvisa. Men mänskliga rättigheter anklagas också för eurocentrism och för att tjäna som alibi för de dominerande staternas och de transnationella organisationernas styrning eller exploatering av geopolitiskt och ekonomiskt svagare länder.

I den drygt hundra sidor långa essän Att rätta orätt av Gayatri Chakravorty Spivak diskuteras begreppet mänskliga rättigheter i förhållande till postkoloniala maktdiskurser. Spivak, indisk teoretiker, filosof och professor i litteratur på Columbia, är kanske mest känd för den översättning hon på sjuttiotalet gjorde av Jacques Derridas De la Grammatologie till vilken hon även skrev en mycket berömd kritisk introduktion; eller för skriften Kan den subalterna tala? från 1988, ansedd som en av postkolonialismens grundtexter. Från den italienske marxisten Antonio Gramsci hämtar Spivak termen ”subaltern”, som i hennes terminologi får beteckna det subjekt som står utanför den kulturella hegemonin, som är berövad röst och vars erfarenhet därför inte kan finnas representerad i en global diskurs.

I Att rätta orätt, ursprungligen ett tal från 2002 för Oxford Amnesty, handlar det återigen om den subalterna. Hon riktar sig mot en publik som till större del består av människorättsaktivister för att diskutera de implicita filosofiska antagandena som ligger till grund för ”rättandet av orätt”, delvis rikta skarp kritik mot de internationella människorättsorganisationernas verksamhet, men även skissa en praktik kring ett förnyat framtida arbete för global rättvisa. Det är en tät och indignerad text, vars många och vindlande fotnoter breder ut sig över nästan lika många sidor som essän i sig.

Människorättsaktivismen i det globala syd bygger på en föreställning om ansvar som den förnuftiga plikten hos det mer lämpade jaget – det västerländska jagets ansvar över det eftersatta u-landssubjektet – något som är ”en reterritorialisering av den vite mannens börda”, menar Spivak. Hon pekar på hur dagens människorättsmodell är en produkt av den historiska situation ur vilken den uppkom, i det turbulenta kölvattnet efter de gamla imperiernas upplösning. Spivak rannsakar denna modell, och menar att den bygger på en fetischering av det i väst upphöjda förnuftet, vilken hon i enlighet med Derrida kritiserar som ”vit mytologi”. En fullständig rationalisering av etiken är inte möjlig, menar hon.

Spivak motsäger även delvis påståendet att dagens människorättsaktivism skulle vara eurocentrisk, eftersom en stor del av utdelarna av dessa rättigheter tillhör en inhemsk elit. Snarare handlar det om klass. Ett kapitalt misstag vi västerländska ”människorättsvälgörare” begår är nämligen att systematiskt blanda ihop det gamla koloniala subjektet, som i dag har transformerats till en urban medelklassradikal; med landsbygdens verkligt subalterna, vilka har mycket lite att göra med de föregående. Misstaget möjliggör en fortsättning av den världsomspännande ”klassapartheid” som ständigt osynliggör den subalterna och utsätter henne för genomgående kränkningar.

Spivak exemplifierar med en biodiversitetsfestival på landsbygden hon år 2000 besökte i ett av LDC-länderna, där landsbygdsbefolkningen buade ut de inhemska aktivistledarnas ”biodiversitetssånger”, och istället ”applåderade pinsamma imitationer av Bollywood-'bearbetningar' [...] av inslag från nordamerikansk MTV, naturligtvis oigenkännliga för publiken som sådana”. Aktivistledarnas offentliga uppmaningar till den lokala befolkningen uppfattades som disparata och förvirrade befallningar uppifrån. Exemplet illustrerar hur gott syftande välgörenhet lätt kan misslyckas, om man är i avsaknad av förståelse för de kulturella formationer som man ger sig ut för att rätta.

Spivaks centrala budskap i skriften är att det krävs en ny typ av humanvetenskaplig utbildning av de subalterna, vilken måste utformas radikalt annorlunda mot i dag, för att klassapartheiden ska kunna motverkas. Hon går hårt mot det meningslösa innantillärande som är standard i utbildningen av de fattiga, medan fokus på förståelse och kritiskt tänkande försummas.

I slutändan handlar det om att försöka förena subalterna kulturer – vilka läraren måste vara mycket lyhörd till – med vissa generella upplysningsprinciper, i syftet att sammanfoga demokratiska vanor med tidigare kulturella formationer. Spivak erbjuder många praktiska förslag för dessa landsbygdens lärare; deras arbete är känsligt, men också helt centralt: ”I praktiska termer lär sig läraren, genom att arbeta över klasskulturella skillnader [...], genom att försöka lära av barn och av beteendet hos klass-'underlägsna', att känna igen, inte bara ett välvilligt framtvingat samtycke, utan också oväntade svar.”

”Min lärare är den subalterna”, säger Spivak. Det handlar om att öppna upp sin föreställning inför främmande kunskapssystem, för att i mötet inse det egna kunskapssystemets kulturella relativitet. Det handlar också om att möjliggöra för den subalterna att tala. Det är i dessa mänskliga möten på gräsrotsnivå som grunden läggs för försöken att uppnå en framtida jämlikhet och global rättvisa.

I dag räknas Gayatri Chakravorty Spivak som en av våra mest framstående tänkare och samhällskritiker. Hon har tack vare bredden på och omfånget av sin produktion varit betydelsefull inom en rad forskningsområden. I Att rätta orätt bjuds vi inte bara på ett avväpnande filosofiskt ifrågasättande av vår västerländska självbild, utan också mycket handgripliga och konkreta förslag på pedagogisk och humanistisk undervisning för världens fattigaste.

Dessa förslag kommer inte från den nordliga akademins högt docerande piedestal; Spivak spenderar själv sommarmånaderna med att undervisa i skolor på den indiska landsbygden. Hon skissar i denna viktiga skrift en ny typ av människorättspraktik, som förhoppningsvis kommer att bli inflytelserik i det framtida arbetet för en mer rättvis global social ordning.

Fotnot: LDC betyder "low development country".

Fakta: 

<h2>Gayatri Chakravorty Spivak (född 1942) är indisk teoretiker och filosof och professor i litteratur vid Columbiauniversitetet i USA sedan 2007. I somras belönades hon med det japanska Kyoto-priset (ibland kallat Japans motsvarighet till Nobelpriset) i kategorin "thoughts and ethics". Priset är på 50 miljoner yen, omkring fem och en halv miljon kronor. </h2>

Annons

Rekommenderade artiklar

En röst för de nertystade

Recension

Hertha Müller, som invigde förra årets Bok & Biblioteksmässa i Göteborg, sa i sitt tal: ”Ibla

Fria Tidningen

Demokratier ur ett nytt perspektiv

Recension

Med hjälp av ett underifrånperspektiv som ger intressanta vinklar skildrar Robert Osborne demokratins historia i Av folket, för folket: Demokratins historia underifrån. Frias recensent skriver om en populärhistorisk skildring fri från raljerande som trots några tvära kast är intressant läsning.

Fria Tidningen

© 2014 Fria.Nu