Fördjupning


Andreas Hedfors
Fria Tidningen

Lugn före stormen på seglats mot Gaza

En ensam tremastare med ideell besättning utmanar i höst en av världens mest högteknologiska krigsmakter. Ship to Gaza är solidaritetsaktion, seglarskola, amatörrederi och storpolitiskt sprängstoff i ett. FRIA:s Andreas Hedfors seglade med båten till Alicante i Spanien och berättar om projektet, målet och stämningen ombord.

En brokig skara människor arbetar runt masten på Estelles grönmålade fördäck. En smärt solbränd kille bänder i ett rep. På andra sidan den grova pelaren släpper en tjej på en tamp, stryker den kopparröda luggen ur ansiktet och kisar upp mot seglet som fladdrar på väg upp. En rödlätt man med scarf runt huvudet och skor lagade med silvertejp hjälper till med att göra fast upphalet.

– Det är faktiskt helt otroligt att man utövande sitt yrke som matros kan röra om i den storpolitiska grytan, säger Charlie Andreasson som till vardags är matros på en färja i Göteborg.

Han hörde talas om Ship to Gaza när han för första gången tog en kurs på Göteborgs universitet och har varit ombord sedan i april.

– Hade jag sagt nej till det här hade jag inte kunnat se mig själv i spegeln. Orättvisor tolererar jag inte riktigt, tillägger han efter en paus.

Den 31 maj 2010 blev Gazaflottiljen världskänd efter att ha bordats av israeliska kommandosoldater som sköt ihjäl nio passagerare. Israel fick svidande kritik när nyheten spreds att dess regering låtit attackera en humanitär konvoj med fredsaktivister ombord, även om några av aktivisterna gjort våldsamt motstånd.

Händelsen fördömdes av en närmast enig omvärld, däribland FN:s säkerhetsråd, och många regeringar passade på att kräva att Israel skulle lyfta sin blockad av Gazaremsan.

– Israelerna förvandlade sin marin till piratverksamhet, sade författaren och flottiljpassageraren Henning Mankell till Ekot efteråt, och anklagade Israel för överlagda mord, stöld och brutalitet.

Redan hösten 2008 hade den amerikanska kampanjen Free Gaza börjat sända mindre båtar mot Gaza, vilka till en början släpptes igenom blockaden. Det var först efter att israelisk militär bytt taktik och börjat hindra och ramma Free Gazas fartyg som en större koalition, med sex fartyg och över 700 passagerare, samlades.

Året efter den dödliga räden, 2011, var intresset för Gazaflottiljen större än någonsin. Över tjugo organisationer planerade att med ett dussin fartyg återigen utmana blockaden. Även denna gång var parlamentariker, journalister och kulturpersonligheter bland passagerarna. Fartygen skulle utgå från Grekland, men avfärden fördröjdes – de grekiska myndigheterna kom med olika formella anmärkningar.

– Det var en massiv byråkratisk obstruktion. I något fall skulle vi skriva båtarnas namn på ett annat sätt på flytvästarna! Hela tiden blev vi lovade: i morgon, i morgon. Alla som var där såg att det var uppenbart att det var särbehandling och obstruktion, minns Ann Ighe, ekonomihistoriker i Göteborg och medlem i Ship to Gazas styrgrupp.

Den svenska organisationen hade köpt in sig i två fartyg, den lilla motorkryssaren Juliano och lastfartyget Free Mediterranean II. Situationen blev alltmer absurd när ett företag som kampanjen beställt cement av, för att medföra som humanitär last, enligt Ighe meddelade att de av den grekiska regeringen förbjudits att sälja.

Därnäst upptäcktes att någon gjort kraftig åverkan på två av fartygen, däribland Juliano, medan de låg i hamn. Propelleraxlarna hade blivit böjda.

Den 1 juli 2011 förklarade den grekiska regeringen så öppet att inga fartyg skulle tillåtas lämna grekiska hamnar mot Gaza för att bryta den israeliska blockaden. Någon juridisk grund för detta redovisades inte, men Grekland erbjöd sig att leverera humanitär last till Israel.

Några fartyg försökte ändå segla mot Gaza men stoppades av den grekiska kustbevakningen. Gradvis återvände passagerarna hem. De ideella rörelserna bakom Frihetsflottan hade spenderat stora resurser och intensivt arbete, till synes förgäves.

– Det blev aldrig samma upprördhet som när man dödade aktivister, det var det djävulskt smarta. Och det är klart att det var svårt för oss att resa oss.

Och till i år var det plötsligt bara den svenska rörelsen som orkade jobba vidare.

– Vi bestämde oss för att gå tillbaka till ursprungsplanen. Skaffa fartyget i Norden och göra en långresa, berättar Ann Ighe.

På Estelle är den plötsliga aktiviteten på fördäck över lika snabbt som den tog fart. Istället pysslas det midskepps. Dinglandes i riggen, lindar Umebon Sigge muffarna runt stålvajrar, som behöver vadderas för att inte seglen ska skava.

Det är stor skillnad på Estelle och de motorkryssare och större passagerarfärjor som ingått i flottorna tidigare. Fartyget som i dag utgör hela den tredje Frihetsflottiljen är en 90-årig före detta fiske¿trålare, lastbåt för sand, och kanske framför allt solidaritetsskuta. Hon renoverades av finska rättvisehandelsentusiaster på 1980- och 1990-talen till Finlands största segelfartyg. Visionen var att samla ihop överblivna varor att skänka som bistånd, miljövänligt och billigt segla till utveckilngsländer med lasten, och sen segla tillbaka med inköpta förädlade varor därifrån.

Estelle är klassad som ett segelträningsfartyg, och det märks. På 12-dagarsrutten från baskiska Bermeo till spanska Alicante är besättningen om 16 man indelad i tre skift. Förutom navigatör och maskinist tre matroser i varje, proffs eller amatörer, som delar sina skift mellan städning, rostknackning och måleriarbeten, men också hissar och halar segel och står på bryggan med ett öga på GPS:en som redovisar bäringen.

– Jag gillar att det finns en anda av att förbereda skeppet för att kunna fortsätta. Inte bara låta allting stå för att hon kanske ändå kommer att bli fast om en månad, säger Sigge, när hon röd om kinderna kommit ned ur riggen.

Med Estelle har Ship to Gaza anno 2012 blivit ett långsamt och arbetsintensivt projekt, men också miljövänligt, resurssnålt och spektakulärt.

– Det är väldigt roligt ur en hållbarhetssynpunkt att det är en segelbåt. Man får mycket mer uppmärksamhet också. Vi syns. Och det är en väldigt fin båt att ha som varumärke, säger Anna Selldén Andreasson från Göteborg. Med fem säsongers erfarenhet som segelinstruktör är hon en värdefull resurs när politiker, journalister och andra i VIP-kvoten är ombord.

Gazaflottiljens koncept med fredlig men direkt aktion tilltalar skeppets chefsmaskinist och driftsansvarige Anders Widell, en spenslig 26-åring med tatuerade miljövänliga fordon på kroppen och rektangulärt skägg.

– Jag är inte så mycket för att stå och vinka med någon flagga på något torg. Man måste ta ställning till det här projektet. Vi kommer åkande med en båt och det tycker jag är styrkan, det går inte att blunda för det. Man tvingar Israel att göra bort sig, de blir automatiskt the bad guys. När de behandlar oss som de behandlar palestinier, då kan man påtala det, då är palestiniernas situation inte längre något abstrakt långt borta.

Om Ship to Gaza och Estelle är en ovanlig aktion, utförs den också av ovanliga aktivister. De är en udda blandning av politiska aktivister, med eller utan seglingsintresse, och professionella sjömän, med eller utan politiskt intresse.

Styrman Gabi, som egentligen heter något annat hade bara tänkt gå ombord på Estelle en dag och hjälpa till lite. Nu har hen arbetat på fartyget oavlönat veckovis i sträck.

Arbete i Sverige får vänta, eller i värsta fall gå till någon annan. Hen tänker tjänstgöra på Estelle så länge det krävs.

– Det här är ju en samvetsfråga. Det är svårt att sitta hemma och blunda när man vet vad som försiggår i Palestina, instämmer Charlie Andreasson, som avstår sju månadslöner, motsvarande 175 000 kronor, för att delta i projektet.

Efter tolv dagar till sjöss stävar Estelle in i Santa Polas hamn, på spanska östkusten. Hon fejas och pryds för att visa sig från sin bästa sida. Anna Selldén Andreasson har klättrat ut på bogsprötet och slagit in förseglen till prydliga paket. Däcket har svabbats och efter diverse diskussioner om ordningsföljd har palestinska, svenska och spanska flaggor samt ett gäng Ship to Gaza-banderoller hissats.

De passionerade mottagandena i flera hamnar nämns som en stor behållning med deltagandet.

– Det starkaste som har fastnat med projektet är när man känt på vilket otroligt stöd vi har, säger Anders Widell. Bara som när vi åkte in i Stockholms skärgård och någon stod och skrek på en ö. Det ryste i hela kroppen att någon gått upp halv tre på natten för att hälsa oss välkomna.

Anders har gått upp på fördäck med mobiltelefon och walkie-talkie för att guida båten in i Santa Pola.

I den förra hamnen, pittoreska baskiska hamnstaden Bermeo, gick roddarlag och två färjor packade med skolbarn ut för att möta Estelle. På kajen uppträdde en orkester och två improviserande trubadurer. Besättningen drogs med i en parad in i den medeltida stadskärnan där borgmästarinnan Idurre Bideguren hängde en palestinsk flagga från stadshusbalkongen och höll brandtal om ockuperade fiskarfolks behov av solidaritet. Dagen därpå kom bönder i skåpbilar ned till kajen och överlämnade säckar med grönsaker och baskisk cider.

– Någon sa att Estelle är bara en båt men vi är vinden. Dess kraft mångfaldigas när den får stöd av många länder, säger Zohar Chamberlain Regev, israeliska och en av eldsjälarna i Ship to Gazas systerorganisation Rumbo a Gaza, som organiserat besöken i Spanien.

Inför avfärd mot provinshuvudstaden Alicante förmiddagen därpå är stämningen tryckt på bryggan. Den förmånliga förtöjningsplatsen på Alicantes strandpromenad som Rubo a Gaza hoppats på nekas av hamnmyndigheten och Estelle ska få ligga på en industrikaj istället. Och för att få lägga till där kräver myndigheten i sin tur fartyget på dokument hon inte har.

– De begär säkerhetsuppgifter som inte är applicerbara på vår fartygstyp. När du har över 500 bruttoton ska du följa ISPS-koden som tillkom efter 2001. Vi är på 247 brutto, säger Gabi sammanbitet.

Följden kan bli att Estelle får ankra utanför Alicante där uppmärksamhet inte går att få.

Det som besättningen tidigare halvt skämtat om, att en närgången seglare med kamera kan vara Mossad eller att den marockanska marinen kunde borda Estelle vid Gibraltarpassagen, är plötsligt allvar. Är det kafkaeska scenariot från Grekland på väg att upprepa sig? Det är möjligt, men långt ifrån säkert.

– Det är jävligt lätt att säga att det är politiskt motstånd. Men det kan vara att det bara är mycket mer byråkrati här än vi mött hittills, säger Gabi.

Med bara någon halvtimme kvar till ankomst till Alicante ges klartecken att lägga till. Anders Widell slits mellan ett pressuppbåd och att rodda med förnödenheter och logistik. Så tvingas han representera projektet vid en mottagning på Alicantes universitet och håller ett tal.

– Vi såg en film i lastrummet ombord, säger han. Den handlade om palestinska barn som spelade teater, som ett sätt att hantera sin situation i ett flyktingläger. Vi såg den samtidigt som vi satt med en last ny teaterutrustning runt omkring oss. Då förstod vi vad det här projektet handlar om. Tack för ert stöd, säger Anders till hundratalet samlade i publiken och får applåder.

Sen får han skynda tillbaka till Estelle.

Gabi har ringt med dåliga nyheter.

Två hamnpoliser har kommit upp på bryggan och informerat om att Estelle brutit mot regelverket. Hur framgår inte.

Vad säger då besättningen om den fråga som hängt över skeppet sedan dag ett, och kanske nu börjar ta fysisk form? Estelle och hennes besättning är på väg in i en krigszon där de som försökt gå samma väg tidigare bordats, fängslats, skadats och till och med dödats.

Sigge, som varit med ombord nästan oavbrutet sedan Umeå, vill inte gärna tänka i de banorna.

– Det är en hård nöt att knäcka. Det skulle vara ett sådant otroligt slöseri om Estelle skulle bli fast någonstans och inte kunna komma loss, det vore verkligen en väldig förlust och sorg.

Risken att själv råka ut för våld känns så avlägsen, trots ickevåldsträningen de fick i Göteborg, att Sigge inte kan föreställa sig det, säger hen. Istället ska hen nyttja den extra tiden i hamn till turism, en utflykt till borgen Sankta Barbara som tronar på en höjd över Alicante.

Nere i lastrum tre, som nu öppnats upp mot himlen, står en väderbiten Mika Jämiä, som är Estelles kapten, men som oftare syns i riggen eller i skeppets innandömen än på bryggan. Han är en av de finska aktivister som gav henne ett andra liv, med återvunna material och finansierat av loppmarknader och cykelreparationer.

Hur ser Mika på risken att hans ögonsten kapas och förstörs?

– Då är det till ett mycket mycket gott syfte då. Det här är ett utmärkt, väldigt viktigt arbete och det var därför Estelle byggdes, det var därför jag byggde henne. Jag har alltid sett Estelle som ett mediaprojekt.

Mika stödjer varmt Estelles nya ägare, svenska Ship to Gaza, men antyder också kritik.

– I Finland byggde vi skeppet långsamt och lärde oss samtidigt hur man är ett rederi. Vi visste allt om försäkringar, inspektioner och så vidare. Ship to Gaza bara köpte ett skepp och började vara ett rederi. Det är en enorm skillnad.

Ann Ighe i styrgruppen invänder inte mot det perspektivet.

– Hela det här projektet är som den där serien där man bygger en järnväg allteftersom man kör framåt med tåget.

På väg från Åbo stannade Estelles motor och hon hamnade i sjönöd. Under färden söderut längs svenska kusten stod hon stundtals utan skeppare.

– Vi hade pengar att köpa båten, men inte att segla den till Gaza. Vi är hela tiden beroende av donationer och hjälp från lokalgrupper, säger Ann.

Den blandning av politik och praktik som är projektets styrka är också en källa till spänningar.

– Det har varit en jäkla resa, konstaterar Anders Widell, som adjungerades in i styrgruppen som enda sjöman. De storpolitiska målen är ju tydliga och klara, men allt tekniskt och besättningsmässigt, det har fått lösas längs vägen. Och lösts jävligt bra dessutom.

Förmiddagen därpå släpper hamnmyndigheterna de byråkratiska invändningarna. Estelle är plötsligt fri att gå vidare på sin färd. På skonarens tak klättrar den spanska folksångerskan Carmen París upp för att sjunga en sång om frihetskamp och hennes röst vibrerar över industrihamnen.

Fakta: 

Ship to Gaza & Blockaden av Gaza

• Ship to Gaza Sverige är en partipolitiskt obunden förening som finanieras med donationer. Den består av ett tiotal lokalgrupper och en styrgrupp.

• Estelle beräknas nå Gaza i november med en last bestående av barnböcker, musikinstrument, cement och delar till ett skeppsbygge.

• 1948 ockuperade Egypten Gazaremsan och de nuvarande gränserna etablerades. Sedan 1967 ockuperas den av Israel. I början av 90-talet började Israel begränsa rörelsefriheten i området.

• Efter en valseger tog Hamas makten 2007. Israel snörade då åt tillfartsvägarna från land, hav och luft – den så kallade blockaden. Israel motiverar den med att behöva stoppa vapenleveranser samt isolera Hamas.

• Åtta av tio Gazabor är beroende av nödhjälp för överlevnad och 90 miljoner liter avlopp dumpas i havet dagligen. 90 procent av grundvattnet är odrickbart.

• Varuexporten har fallit till tre procent av volymerna före blockaden.

• FN-organ har uppmanat Israel att avbryta blockaden och menar att den förvägrar palestinierna grundläggande rättigheter, strider mot internationell lag och utgör kollektiv bestraffning.

Källa: Ship to Gaza, OCHA oPt

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Mattias Gardell: ”Vi vill återupprätta folkrätten”

Religionshistorikern Mattias Gardell och idéhistorikern Edda Manga var ombord på hjälpkonvojen till Gaza som bordades av israeliska kommandosoldater. Fria Tidningen träffade dem för ett samtal om händelserna – och Sveriges kluvna förhållande till Israel.

Fria Tidningen

Kretslopp i fokus för ny begravningsteknik

På en liten ö utanför Orust huserar en kvinna vars namn inger hopp för en mångtusenårig tradition i Indien, men som är okänd på Järntorget. Inom en livstid kan sex miljarder människor behöva hennes tjänster. Om hon orkar hela vägen fram. Susanne Wiigh-Mäsak är trädgårdsmästare, trebarnsmor och kanske pennan i Guds kompostskiss.

Marx spöke har hunnit ikapp de svenska fackförbunden

Efter att en kinesisk specialist den 3 oktober klämts ihjäl i en olycka i Göteborgs hamn avslöjades något som hamnen och facket hållit tyst om. De unga montörerna från Shanghai arbetar för fyra kronor i timmen, av allt att döma den lägsta lönen i modern tid i Sverige. Bakom de fackliga företrädarnas skamsna miner och motstridiga besked tar rörelsens gamla spöke om internationell solidaritet fysisk gestalt.

Fria Tidningen

Samtal med en terrorist

Husam Jaradat skjuter till järndörren och reglar den från insidan. Ahsan - bättre så - säger han och sneglar på mig med ett snett leende. Det är det sista av våra tre möten under några dagar i början av maj, och när jag tar steget in i trapphuset får jag som vanligt känslan av att överlämna mig i någon annans våld.

© 2024 Fria.Nu