Anders Nordström

Fördjupning


Anders Nordström
Fria Tidningen

Statsbankrutt kan vändas till framgång

Nya nedskärningar eller statsbankrutt. Igen och igen hotas greker, spanjorer och irländare för följderna om landet inte betalar sina skulder. Men att nationer ställer in betalningarna är vanligt, och istället för katastrof blir det ofta början på en positiv ekonomisk utveckling.

Den 18 oktober avgör EU:s ledare om Grekland ska få ännu ett nytt lån. Det kan bli ja, men bara om åtstramningsspiralen vrids ännu ett varv. Annars väntar statsbankrutt, säger EU till den grekiska regeringen. Vilken i sin tur snabbt låter hotet gå vidare till de grekiska väljarna – acceptera våra nedskärningar eller konkurs, är budskapet.

Men bör en statsbankrutt undvikas till varje pris? För flertalet länder är svaret nej. Efter en första turbulent tid kan en betalningsinställelse faktiskt innebära en väg ut ur krisen. Tidskriften The Economist undersökte tolv länder som gjort statsbankrutt mellan åren 2000 och 2007, och fann att den årliga tillväxten i genomsnitt mer än fördubblades sedan betalningarna på utlandsskulden upphört.

Att länder hamnar på obestånd är ett fenomen lika gammalt som nationalstaten. De senaste 100 åren har minst 77 länder ställt in betalningarna, statistiken är osäker. Många av dem flera gånger.

Formellt har ett land heller inga juridiska skyldigheter att betala sina skulder. När ett företag går i konkurs finns lagar som reglerar hur en skuldsanering och rekonstruktion ska ske, men för länder som gör konkurs finns inget regelverk. Tidigare löstes frågan den vanliga, våldsamma vägen. Som när Storbritannien 1892 angrep Egypten för att ta vad de kunde som ersättning för uteblivna låneräntor, eller när USA 1895 i samma ärende skickade sina kanonbåtar till Venezuela eller 1915 ockuperade Haiti.

I dag går det lugnare till. När ett land ställer in betalningarna suckar bankirerna djupt, och sedan sätter de sig i förhandlingar med landets regering för att se om de måste skriva av 30, 50 eller 70 procent av lånen. Vanligtvis ber det kraschade landet också Internationella valutafonden, IMF, om nödlån för att kunna upprätthålla nödvändig import. Det brukar bli ja, men villkoren kan vara tuffa även om IMF på senare tid anses ha mjukat upp det nyliberala budskapet.

Hur kan då en statsbankrutt vändas till framgång? Argentina och Island hamnade i kriser som påminner om de vi ser i eurozonen i dag, men som till slut sa ”stopp, vi betalar inte” till de internationella långivarna.

Natten den 21 december 2001 lyfter en helikopter från taket till presidentpalatsen i Buenos Aires. Det är presidenten Fernando de la Rúa som flyr de folkmassor som protesterar mot det sociala och ekonomiska sammanbrottet i landet. Fem dagar senare deklarerar den nya presidenten Adolfo Saá att Argentina inte längre betalar av sin utlandsskuld. Historiens hittills största statsbankrutt, motsvarande cirka 100 miljarder US-dollar i dagens penningvärde, är ett faktum.

Det är slutet på ett 10 år långt nyliberalt experiment. Marknadslösningar var svaret på allt, till och med pensionssystemet privatiserades, och den argentinska peson knöts till US-dollarn. Till att börja med pressades inflation och arbetslöshet ner, men snart vände det. Och varje gång problemen hopade sig gav IMF rådet att skära i de offentliga utgifterna. Igen, igen och igen. Och att till varje pris undvika en betalningsinställelse.

Till att börja tycktes olyckskorparna haft rätt. Efter statsbankrutten kraschade banker, arbetslösheten steg till 25 procent och BNP föll drygt 14 procent. Men redan efter ett år hade det vänt. Stärkt av att peson fallit med 50 procent, stigande råvarupriser och av att slippa räntor på utlandslån började Argentina en formidabel framgångssaga. År efter år med 8–9 procents tillväxt, man fick ner arbetslösheten till 7 procent, statsskulden halverades och det fanns pengar till sociala reformer. Efter tuffa förhandlingar gick 93 procent av långivarna med på en upp¿görelse som innebar att de tvingas skriva av 75 procent av Argentinas lån.

De kallades finansvikingar, unga isländska bankmän som i privata jetplan svepte fram över Europa och köpte företag, fastigheter och finansbolag. Men köpen betalades med lånade pengar. När finanskrisen bröt ut 2008 rasade finansimperierna som korthus. Likt dominobrickor föll Islands banker, valuta och regering. Det enda som steg var arbetslösheten. Från att tidigare ha varit ett i princip okänt fenomen – många islänningar hade två jobb – drabbade den nu en tiondel av arbetskraften.

För första gången fick Island en rödgrön regering, och med en vänsterpartist som finansminister tog de sig an krisen på ett delvis annat sätt än EU:s krisländer. Istället för nya lån ställdes betalningarna på utlandsskulden in, istället för att rädda bankerna fick de gå i konkurs, istället för valutaförsvar fick den isländska kronan falla 50 procent och istället för att minska underskotten med enbart besparingar höjdes skatterna, mest för de välbeställda.

Och kuren verkade. Medan eurozonen upplever ännu ett år med recession och nya arbetslöshetsrekord så växer den isländska ekonomin för andra året i rad med cirka 2,5 procent, arbetslösheten har fallit till sex procent och utrikeshandeln visar överskott.

En del av äran för vändningen menar vänsterpartisten och förre finansministern Steingrimur Sigfusson ska gå till samma IMF vars råd förde Argentina till avgrundens rand. Han menar att gentemot Island har IMF varit ”flexibelt” och ”förstående”. Och sympatierna är ömsesidiga, IMF framhäver Island som ett föredöme när det gäller krishantering.

Så medan länder som följer de krisrecept EU skriver ut ett efter ett får sin kreditvärdighet nedgraderad till ”skräpstatus” har Island som enda europeiska land uppgraderats av kreditvärderarna. Däremot sjunker islänningarnas tidigare starka stöd för en EU-anslutning som en sten i opinionsmätningarna.

Fakta: 

Detta är fjärde delen i vår artikelserie Fler sidor av myntet. Läs tidigare delar här.

Annons

Rekommenderade artiklar

”Grekland kommer lämna euron”

För Grekland är en betalningsinställese ett nödvändigt första steg ut ur dagens ekonomiska misär. Men erfarenheterna från Argentina, Island och andra länder visar att den måste åtföljas av en egen valutapolitik för att få varaktig effekt. Det menar Stefan de Vylder, nationalekonom, latinamerikakännare och aktuell med en ny bok om eurokrisen.

Fria Tidningen

Analys: Konstgjord andning för euron

I vintras pumpade Europeiska Centralbanken lite i skymundan in svindlande en biljon euro i Europas banksystem för var att lösa upp knutarna bakom eurokrisen. Men ECBs manöver blev historiens dyraste time-out.

Fria Tidningen

”Inkomstklyftor undergräver kapitalismen”

Sedan tre decennier ökar inkomstklyftorna i de rika länderna. Men varför? En oundviklig följd av globaliseringen menar näringslivet, medan andra ger politiska högervindar skulden. Och en tidigare chefsekonom på LO pekar ut det försvunna hotet om en kommunistisk revolution som en orsak.

Fria Tidningen

Den globala kapitalismens överdomare

När de talar drar världens ledare oroligt efter andan. För USA:s president, europeiska finansministrar och multinationella bolagsdirektörer innebär ett negativt omdöme att problemen hopas, medan några vänliga ord stärker makt och positioner. Ansiktslösa men aldrig maktlösa är de ständigt verksamma i världsekonomins kulisser. De stora kreditvärderingsinstituten har blivit den globala kapitalismens överdomare.

Fria Tidningen

”Det är inte en kris, det är en attack”

WSF

Den ekonomiska krisen i Sydeuropa och motstånd mot åstramningspolitik stod högt på dagorningen på Världssocialt forum i Tunis. Men många av lösningarna som presenteras tillhör gårdagen, menar den grekiske politiske antropologen Nikolas Kosmatopoulos.

Fria Tidningen

© 2014 Fria.Nu