På Konstepidemin samsas bild- textil- och fotokonstnärer med skulptörer och silversmedar och dessutom huserar författare, teatrar, musiker och filmare på området, bara för att nämna några. Och som om inte det vore nog anordnas workshops och Barnakademin lyfter fram barns kreativa förmåga. I dag, lördag, serveras några godbitar ur den digra kulturskatten på Konstepidemins dag som sammanfaller med 25-årskalaset.

Inne i huvudbyggnaden håller Berit Jonsvik och Ulla Mogren på att pussla med konst, bokstavligt talat. Omkring 130 konstverk ska samsas i utställningen Nya Tider Nya Verk under 25-årsfirandet.

– Det blir den mest maxade samlingsutställningen någonsin, säger Berit Jonsvik stolt.

Hon berättar att Konstepidemins grundläggande tanke handlar om mångfald och det är just det utställningen ska visa. Det finns inga begränsningar.

Alla konstnärer inom Konstepidemin får visa ett nytt verk och även bjuda in en konstnär utifrån med ett nytt verk. På så sätt skapas en gigantisk mix av konstnärliga uttryck och Berit Jonsvik och Ulla Mogren antar utmaningen att pussla ihop alla verk med entusiasm.

– Det blir som en skulpturpark inomhus, säger Ulla Mogren.

– Eller en blandskog med konst! säger Berit Jonsvik.

Berit Jonsvik har varit med från början, då hon och maken Robert var två av de drivande i att göra verklighet av drömmen. Hennes make finns inte kvar i livet men Berit Jonsvik håller fanan högt och har kvar sin ateljé och sitt engagemang.

Att så många konstnärer inom så skilda genrer är förenade på ett sådant sätt som på Konstepidemin tror hon är unikt.

– Jag har aldrig hört talas om något liknande, säger hon. Inte i Sverige i alla fall.

Det var i mitten av 1980-talet som några konstnärer med bland andra Robert Jonsvik i spetsen hade en önskan om en plats för ateljéer där olika konstformer kunde samsas och konstnärer kunde mötas och inspirera varandra. De hittade det gamla epidemisjukhuset, lyckades få bidrag från kommunen och flyttade in i en av byggnaderna 1987.

Sedan dess har verksamheten växt och i dag är Konstepidemin ett stort område, en idyllisk oas mitt i staden med tio hus på sammanlagt 4 000 kvadratmeter där drygt 100 kulturarbetare inom olika områden samsas. För att bli invald krävs en formell ansökan och det finns en tanke med att ha en stor variation i konstformerna.¿ På området finns även gästateljéer med övernattningsmöjligheter och gallerier där utomstående konstnärer också ställer ut.

I ett av de första husen som utgjorde Konstepidemin finns skulptören Peter Kruses ateljé. Han är också en av dem som var med från starten.

– I början var det väl lite vilda västern, säger Peter Kruse. Men vi insåg snabbt att det behöver vara ordning och reda om det ska fungera. Något som var viktigt redan då var att det inte skulle handla om pengar. Man ska inte kunna köpa sig in eller ärva sin ateljé.

I Peter Kruses ateljé finns många exempel på hans konst, kluriga konstruktioner som vardagsföremål på ”fel” platser och rörliga objekt. Han kallar sin konst ”form i rörelse” och visar hur ett antal dockarmar på en rock börjar röra sig genom en enkel anordning. Längs med ena väggen finns en bandsåg och hyvelbänk och hans lokal ser ut som en blandning mellan ateljé och verkstad.

– Det bor en liten ingenjör i mig, säger han och berättar att han gillar att hålla på med den tekniska biten även om han inte låter den ta överhanden över det konstnärliga.

Med tiden har han samlat på sig en hel del prylar, både färdiga och halvfärdiga verk samsas om utrymmet i förrådet med material han har samlat på sig, och han säger att det hade varit önskvärt med mer förrådsutrymmen. Men flytta ifrån Konstepidemin vill han helst inte och att han har blivit kvar här så länge har en mycket enkel förklaring.

– Det är ett jättebra ställe att arbeta på. Det finns en väldigt fin känsla mellan alla här och en samhörighet och kreativitet.

Den speciella känslan på Konstepidemin menar han behövs i en tid då det är kärvt för konstnärer och många gallerier tvingas slå igen.

– Det är bara att hoppas att hyrorna inte höjs för mycket för då kan det bli svårt att vara kvar, säger han. Redan nu är det väldigt få konstnärer som kan leva på konsten, de flesta har andra jobb också, i bästa fall som lärare på konstskolor. Jag har turen att få det att gå runt med lärarjobb på Domens konstskola, menar Kruse.

Att Konstepidemin är speciell för Peter Kruse visas också genom att han valde platsen för en personligt viktig tilldragelse.

– Jag och min fru gifte oss där, ett väldigt speciellt minne naturligtvis, säger han.

En av de nyaste hyresgästerna är Camilla Engman som är konstnär och illustratör. Hon hyrde en ateljé på området i andra hand i våras men sedan bara några veckor har hon en egen som hon håller på att bo in sig i och lokalen domineras än så länge av ett stort bord med många små saker på. Där ska något växa fram till samlingsutställningen, är tanken. I dag är det dessutom premiär för henne med öppen ateljé.

– Jag har varit här som besökare flera gånger och varit en av dem som har kikat in i ateljéerna, nu är det jag som ska bli kikad på, det är lite annorlunda, säger hon.

Det är uppenbart hur glad hon är över att äntligen ha flyttat in på området.

– Jag vill inte gå hem på kvällarna! skrattar hon.

Anledningarna till att hon redan trivs så bra är många, men det första hon nämner är alla de kreativa människorna som finns runt omkring och hur inspirerande miljön är. Även hon pratar om hjälpsamheten och den goda stämningen konstnärerna emellan.

– Det är väl så att alla arbetar själva och då blir man glad av att umgås lite. Det är ett väldigt öppet klimat här, du hyr inte bara en lokal utan en plats i ett sammanhang.

Hyran är relativt låg och de flesta intäkterna går till administration. Föreningen får även kommunala bidrag för att kunna hålla igång verksamheten och just i år har de fått extra anslag som ska gå till bland annat internationella samarbeten, som Trans Europe Halles, ett internationellt kulturnätverk som ställer ut på Konstepidemin och Röda Sten i höst. Dessutom fortsätter de traditionella vernissagelördagarna som vanligt.