Synpunkten


Julia Svanberg
Fria Tidningen

Låt barn få vara barn!

Du hittar din plats i gången och inser att du står inför din värsta mardröm – 12 timmar bredvid... barn!

Mamman och snorungarna ler och säger hej, du suckar ett hej tillbaka. Efter en timme har du suckat hundra gånger till. Du har fått flytta på dig fem gånger för att ungarna blir kissiga hela tiden. Du kan inte koncentrera dig på tidningen för mamman läser högt med den där irriterande barnboksrösten och plötsligt luktar det fis. Och när du tänkt att du äntligen ska sova behövliga timmar för att klara jet-lagen börjar ungjävlarna sjunga! Inte så högt visserligen, men de där äckliga ljusa rösterna penetrerar ditt stressade huvud. Du prasslar demonstrativt med tidningen, men den där mamman tycks inte märka något så du förtydligar: ”Vi sitter faktiskt i ett flygplan.”

Den där mamman råkar vara jag. Jag vet att vi sitter i ett flygplan. Av erfarenhet vet jag också att dessa är små barnovänliga utrymmen fullproppade med människor som du. Därför är jag i min tur fullproppad med aktiviteter – tablettaskar, barnböcker, pussel, ritblock och en ängels tålamod. Jag rycker lite uppgivet på axlarna när jag ger Nintendot till min sexåring.

”Sorry”, säger jag och ler. ”Ungar, du vet.” Fast det vet du inte. I så fall hade du inte fortsatt att prassla så förbannat med din le Monde Diplomatique. Alla föräldrar vet att det svåraste som finns för personer under tio år är att sitta tysta och stilla på begäran. Du är förmodligen inte förälder, eller så har du haft barnflicka. Nu sitter du istället där och konstaterar att det var bättre förr, när du var liten fick du minsann lära dig att veta hut, inte stå upp i den där mammans knä och gasta som den där ungen gör. Du stönar och söker medhåll från de andra passagerna.

”Asså, gud vilket liv!”

Hade mina barn skrikit och gormat och hysteriskt sparkat på sätena framför så hade jag hållit med dig. Man måste respektera sina medresenärer. Men min lilla unge som just nu viftar med sina små armar och säger att hon är en fågel är ju bara glad och tillfreds, jätteduktig som klarar av en sådan här lång resa utan att krisa. Jag känner mig plötsligt hopplös och ledsen. Överallt annars råder barnperspektiv. Barn ska få vara barn, heter det. Men på flygplan är det tvärtom. Det är precis lika svårt för en femåring att sitta stilla och tyst i tolv timmar på en stol som det är för en vuxen att bli störd av skrattande och babblande ungar under samma tid. Varför är tystnaden så helig just här? Och förresten, skulle du kunna gå och borsta tänderna? Du har dålig andedräkt och dessutom för mycket cologne. Mina barn har små nya känsliga lungor och vi har svårt att andas här. Och prassla för helvete inte så mycket med tidningen! Både den och dina stön är så himla irriterande och stissar upp mina barn.

Jag säger inget av det här till dig. Istället ber jag mitt barn att skruva ner volymen till noll på spelet så att du inte ska bli störd av det. Jag är, till skillnad från dig, en väluppfostrad och tolerant person som hyser förståelse för att du inte vill komma hålögd och trött till nästa möte eller vart du nu ska. Men det hjälps inte. Flygplanet är de vuxna barnlösa människornas värld där småbarnsföräldrar bara får vara med på nåder – OM de håller sig tyst och snällt i bakgrunden.

För du har fått nog av den här idiotiska mamman nu, hon som vägrar säga åt sina barn på skarpen, hon som bara skrattar när ungen börjar nynna den där förskräckliga Super Mario-melodin istället, säger ”å vad du är påhittig, gubben!” och liksom uppmuntrar barnen att fortsätta hålla liv. Det blir bara för mycket för dig, du är ju en viktig person med jobb att göra, att din chef inte vill pröjsa business-class så du slipper familje-pöbeln är ju inte direkt ditt fel.

”Du, nu får du faktiskt få tyst på ungjävlarna!”

Sådär ja. Nu verkar den där mamman ha fattat. Hon slutar le sig stora jävla leende, ser istället ut som hon ska börja gråta och den där gräsliga käckheten är borta. Snorungarna verkar märka det. De tystnar, tittar skrämt på dig och kryper nära mamman, viskar i hennes öra. Du registrerar nöjt mammans dämpade röst när hon ber om ett glas juice och kostar på dig ett bländande leende till den eleganta garanterat snorungsfria flygvärdinnan när du lutar dig tillbaka i stolen. Men plötsligt känner du en blöt klibbig vätska över dina kostymbyxor och mammans och snorungarnas ögon glittrar djävulskt när de möter dina.

”Hoppsan, luftgropar du vet. Vi sitter faktiskt i ett flygplan.”

Fakta: 

<h2>Julia Svanberg, frilansjournalist bosatt i Colombia, är gästkrönikör i Fria Tidningen.</h2>

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2014 Fria.Nu