Emil Nilsson.

Synpunkten


Emil Nilsson
Fria Tidningen

Fjärilseffekten

Sveriges största dagfjäril minskar i takt med att landsbygden blir mer och mer monoton.

I sommar har jag och mina barn haft en ovanlig fjärilsupplevelse. På en ö utanför Västervik fick vi se Sveriges största dagfjäril komma dansande fram i luften över de solvarma klipphällarna. Apollofjärilen är inte bara stor och vacker, den är också mycket ovanlig.

”Där är en”, ropade min dotter. Äntligen hade mina barn fått upp ögonen för fjärilarna. I början reagerade de inte så mycket, men apollofjärilen charmade dem när den guppade förbi i luften bara några decimeter från deras näsor. Det är något näpet med fjärilar och deras vingliga flykt, de är till synes omedvetna om vart de är på väg men når ändå alltid fram till blommorna.

Ingen vet egentligen varför apollofjärilen minskat i antal. På 1950- och 1960-talet minskade den lika hastigt som plötsligt. När min farfar var ung var fjärilen vanlig i nästan hela Götaland och Svealand, men i dag finns den bara kvar på några platser i Östersjöns skärgård och på Gotland. När det industriella jordbruket slog igenom på bred front blev smågårdar med mindre hagar, ängar och åkrar lika ovanliga som apollofjärilen. Ängar och hagar ersattes av åkrar och granskog. Tunga industrier växte upp och försurningen blev ett problem.

”Där är en till, nu har jag sett fyra”, entusiasmen har smittat av sig på min son också. Fjärilen landar tryggt på en åkervädd och rullar ut sin sugsnabel för att tanka nektar. De behöver inte bara ängar där det finns gott om växter att suga nektar från för de vuxna fjärilarna, utan också kärleksört som fjärilslarverna lever på under försommaren. Men kärleksörten och nektarväxterna växer inte riktigt på samma ställen, så fjärilen behöver en varierad miljö för att kunna överleva.

Det är bara i fem av tjugoåtta europeiska länder som apollofjärilen verkar klara sig bra. Fjärilen har försvunnit från tre länder. I Sverige fortsätter fjärilen att minska i takt med att landsbygden blir mer och mer monoton av granplanteringar, hyggen och åkrar fyllda med spannmål. De nektarväxter som apollofjärilen behöver finns i bästa fall i vägkanten och kärleksörten har svårt att klara sig i granskogarnas mörker.

Men det finns hopp. Det går kor och betar i hagar som annars skulle växa igen, så ät svenskt kravkött. Du kan själv hjälpa till med att hålla södervända ängs- och betesmarker öppna. Röj undan sly på vintern, ta bort grenar och bränn gammalt gräs om våren. Slå ängarna på sensommaren, för blommornas skull.

Efter att vi kommit tillbaka hem fick vi se bastardsvärmare flyga på en äng som vi hjälper till med att sköta här hemma. Den är inte alls så stor och spektakulär som apollofjärilen, men är verkligen vacker med sina svarta vingar med vinröda runda fläckar på. Visst, vi får nog inte tillbaka apollofjärilen till våra ängar här utanför Uppsala, men vi kan hjälpa de insekter och växter som fortfarande finns kvar, de som minskar i antal men ännu inte försvunnit. I år har vi dessutom hittat några nya växter på ängen. Kanske har vårt arbete här hemma på ängen hjälpt några bastardsvärmare. Vem vet vilka fjärilar som dyker upp nästa år?

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2014 Fria.Nu