Klas Lundström

Inledare


Klas Lundström
Fria Tidningen

Salazars återkomst?

I mitten av 1920-talet genomled Portugal en djupgående ekonomisk kris. Lånepaket träffades mellan den dåvarande juntan och Nationernas förbund (föregångare till FN). Villkoren var usla, rentav brutala och portugiserna upplevde paketet som en offentlig förödmjukelse. Juntan föll snart och ersattes av en ny.

Dörren öppnades då för António de Oliveira Salazar som snart förvandlade Portugal till en seglivad brunkristen historia. Med katolska kyrkan som moralisk stöttepelare och fascismen som politisk grund sanerade Salazar statskassorna genom att skära i välfärdssektorn och förbjuda kritik mot vägvalen. Fattigdomen sprang i skyn, politisk opposition utplånades och kolonialismen i södra Afrika intensifierades.

År 2012 genomlider Portugal ånyo en ekonomisk kris. Lånepaketet som träffats mellan Portugal å ena sidan och EU och IMF å den andra är bundet kring hårda nypor och krav på saneringar, då som nu, i den offentliga sektorn: sjukvård, offentliganställdas löner, utförsäljningar. I Portugal talar många just nu om den pågående krisen med en fot i det förflutna. På gatorna och i tidningsspalterna. Paralleller dras utan att pekas ut med ord eller yttranden, det är snarare en kollektiv känsla.

Männen minns krigen i södra Afrika, dit de antingen tvångsrekryterades som soldater i fascistregimens tjänst eller undflydde och övergav för en ny tillvaro i exil. Det sägs inte rakt ut, men den nuvarande krisens spännvidd är inte svart eller vit, den uppvisar en större rymd än så. Det är vad som tycks skrämma många portugiser: eurokrisens komplexitet, dess mångsidighet, dess styrka.

Centralregeringen i Lissabon ser på krisen med andra ögon: de erhåller jakande besked från IMF och EU rörande nedskärningarna i den sociala sektorn. Allt medan befolkningen bjuds på andra kakor: minskade anslag till den sociala sektorn, de politiska löftena om en bättre framtid har lagts på is till vidare, hela samhället andas som en spelfilm som tryckt på pausknappen.

Centralregeringen väljer (förståeligt ur dess synvinkel) att se det goda av sin utsikt i eurokrisens återvändsgränd; det goda omdömet utifrån svalkar i den kvava sommarhettan, löftena om ökade medel till att badda den blödande statskassan med skjuter liggande problem på framtiden.

Inifrån, från gatorna, kvarteren, parkbänkarna (där allt fler portugiser sover) och hemmen kommer ingalunda något beröm, än mindre förståelse för att problem skjuts på framtiden. Vem klandrar dem? De, till skillnad från politikerna, har inte råd att vänta på att syna nästa kvartalsrapport, än mindre nästkommande årsrapport – för dem är livet nu, i denna stund, och för många rinner det dem ur händerna, som den omringande Atlantkusten under ebb.

Salazar skyllde 1920-talskrisen på bristande karaktär, till och med ”naturen” – läs: Guds fel. Argumentationen går igen 2012, somliga menar att Salazars spöke fortfarande svävar över Portugal. Och inte i konstruktiv mening: ”naturen” är i den rådande krisen EU, eurosamarbetets allsmäktiga inflytande över suveräna stater. Men då makthavare varken känner eller vill känna till något annat system lär utgången av den rådande krisen bli likvärdig den som Salazar säkrade för 80 år sedan: ett samhälle som tappar färg och där blott den socialt och ekonomiskt starke överlever.

Eller som en man i byn Azenhas do Mar förklarar saken: ”Nu jobbar jag 20 timmar om dagen, ändå är det inte säkert att jag klarar vintern.” Och den ekonomiska vintern har, är de flesta övertygade om, långt ifrån börjat gå mot vår.

Fakta: 

<h2>Klas frågar sig varför Tillväxtverket ens existerar, vad är dess syfte, vad har det bidragit till att förbättra för gemene invånares livssituation annat än att riva sönder tusenlappar i barer, på hotell och flygplatser?</h2>

Annons

© 2014 Fria.Nu