Synpunkten


Erik Persson • Frilansjournalist
Fria Tidningen

Loppisen är konsumtionssamhällets museum

Det råder loppisfeber i Sommarsverige. Vi åker bil upp genom landet, via Värmland, Dalarna och Härjedalen är vi på väg mot Östersund. Det går inte många mil innan vi passerar den första handskrivna skylten: ”LOPPIS 300 m”.

Så fortsätter det på liknande sätt mil efter mil. Ibland utgörs loppisen bara av ett garage med några högar Ikea-porslin, en ställning kläder och några rader pocketböcker. Ibland av en hel lada fylld med prylar och pinaler från golv till tak, där det ser ut som om hela bygden bidragit med möbler, husgeråd och prydnadsföremål från skiftande tider, backar och kartonger fyllda till brädden med skivor och böcker.

Visst är loppistrenden sympatisk på många sätt, fullt fungerande grejer kan komma till användning och få nya ägare. Med tanke på planetens hälsotillstånd är det förstås positivt att köpa begagnat istället för att köpa ständigt nytt, nytt, nytt. Och kanske kan explosionen av loppisar kopplas samman med en ökad medvetenhet om vår ohållbara konsumtion?

Samtidigt präglas förstås loppisvärlden av samma sorts stratifiering som konsumtionssamhället i stort. Det krävs tid, kunskap och ett tränat öga för att skilja agnarna från vetet. Att i en lada på landet ha hittat möbler eller porslin från 50- eller 60-talet till ett löjligt lågt pris ger status i loppiskretsar.

Under vår resa norrut botaniserar vi i bodar, lador, uthus och garage, och visst går det att göra oväntade fynd: ett sällskapspel man spelade som barn, en bok som sedan länge gått ur tryck. Men det är också många prylar som förmodligen aldrig kommer att hitta nya ägare. Det är lätt att se utbudet som tätt sammankopplat med vårt ekonomiska system och de ständigt nya innovationer där mångårig livslängd knappast står överst på listan. Med nya tekniska plattformar och konstant skiftande moden som ska hålla hjulen snurrande och få oss att konsumera ännu mer, skapas förstås ett stort utbud av massprodukter som spelat ut sin roll. Med format som ingen längre vill kännas vid.

Vi svänger av på en liten grusväg strax söder om Östersund och rullar fram mot en stor lada. I den stora byggnaden samsas tjocka tv-apparater, stereoanläggningar med CD-växlare, backar med LP-skivor och rader med kassettband och VHS:er. En slags kulturhistorisk exposé över format som den tekniska utvecklingen snabbt har gjort obsoleta. Lagret av damm ligger tjockt över bokkartongerna längst in i rummet. Kanske är även bokens roll som informationsbärare snart passé?

Vi svänger tillbaka ut på huvudvägen och efter ett antal loppisar på kort tid är det lätt att våga sig på att gissa vilka typer av porslin, kitschiga prydnader och husgeråd, rader av CD-skivor och pocketböcker som blir kvar på sina hyllor. Som föremål i ett museum över konsumtionssamhällets överproduktion, i tröstlös väntan på att någon ska förbarma sig över dem.

Fakta: 

<h2>Erik Persson är frilansjournalist och fristående krönikör för Fria Tidningen.</h2>

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Spår från det förflutna

På en konferens där jag nyligen var berättade en historiker om ett flertal märkliga utsmyckningar hon funnit i Göteborg och som hon inte kunde låta bli att dokumentera. Jag fascinerades av bilderna hon visade och tillbaka i Göteborg några dagar senare bestämde jag mig för att själv leta upp utsmyckningarna.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu