Synpunkten


Nina Gren
Fria Tidningen

Det förflutna kommer ikapp

När min morfar dog la jag beslag på ett kuvert med bilder från hans beredskapstid. Unga leende män i vinteruniform som håller om varandras axlar på bild efter bild. Morfar i en enorm vit pälsmössa ovanpå hans lite utstående öron. Han skulle försvara Sverige.

Han hade skickats långt norrut, upp mot den finska gränsen. Det måste ha varit det längsta geografiska avstånd han någonsin tillryggalade. Det sägs ha varit de kallaste vintrarna i mannaminne. Hela Europa stod i lågor. Och så billigt Sverige kom undan.

Det finns andra bilder som framträder på näthinnan då jag tänker på Andra världskriget. Visst kan du också se dem? Tågen som rullar genom mörka skogslandskap. Järnmalm söderut, soldater norrut. När jag föreställer mig de där tågtransporterna har jag svårt att se att de pågick i dagsljus. Men det måste de förstås ha gjort, Sverige är ju ett land med stora avstånd om inte annat. Det borde rimligtvis ha varit dagsljus också. De där tågen. De har alltid fått mig att generat skruva på mig, särskilt i samtal med andra européer. ”Nej, Sverige var inte ockuperat under kriget. Vi blev aldrig anfallna för vi lät Tyskland sända trupper och järnmalm genom Sverige. Och ja, det var vi som öppnade det första rasbiologiska institutet i världen, det var vi som gav tyskarna idén om att märka alla judars pass med ett stort och tydligt J.” Skam, skam, skam.

På en hipp bar i Köpenhamn över en drink förklarar Mette för mig att hennes morföräldrar flydde till Sverige i en fiskebåt undan nazisterna. Det är likadant för Hanne och många andra som jag av en slump träffar på i Danmark. Jag frågar om de vet var deras mor- och farföräldrar hamnade. Det vet de inte. Bara Sverige. Sverige beskyddaren, överlevnaden. Då de berättar det lilla de vet om sina släktingars öden får Sverige en nästan magisk klang. I den danska berättelsen om kriget finns ljuden från fiskebåtar på flykt mot den svenska kusten i skydd av natten med som ledmotiv.

Av en slump råkar jag se en dokumentär på tv som blandar ett nutida återseende med filmmaterial från ett soligt Malmö sommaren 1945. Det kom en båt med koncentrationslägerfångar. Malmöiterna gick man ur huse för att hjälpa dem. Två unga pojkar, en Malmöbo och en judisk flykting, blev vänner och umgicks den där sommaren. Skåne-pågen bjöd hem flyktingen på middag för att han förstod att han hade haft det väldigt svårt. Filmen handlar förstås om hur de två pojkarna återknyter kontakten som åldrande män. Det är en fin film. Jag blir tårögd av den. Så mycket empati, så mycket vilja att hjälpa och förstå. Malmö måste ha varit en mycket vacker stad den där sommaren.

När jag nu ska avsluta den här krönikan skulle jag vilja göra det genom att skriva att ingenting förstås är svart och vitt. Inte ens ett Sverige där åtminstone en del av oss skruvar generat på oss över det förflutna. Inte ens ett Sverige där en del av oss fortsätter att skämmas över migrationsministrar som inte vill ge papperslösa två-åringar tillgång till vård eller där så många människors berättelser om krig och flykt förblir ohörda. Där man oroar sig över kommunala skolbudgetar snarare än över att barn och föräldrar levt åtskilda under flera år på grund av migrationspolitik. Jag vill tro att den framtida berättelsen om vår nutid inte bara är svart-vit utan har alla gråtoner, är skimrande, ibland till och med magisk.

Fakta: 

<h2>Nina Gren är socialantropolog och fristående krönikör för Fria Tidningen.</h2>

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2014 Fria.Nu