Patricia Lorenzoni.

Synpunkten


Patricia Lorenzoni
Fria Tidningen

Tragedin på Kolmården

Där det finns en herre, finns också förutsättningen för uppror.

Jag tror jag har haft mina främsta naturupplevelser här. Inför museets uppstoppade däggdjur.” Så säger berättarjaget i Mattias Hagbergs bok Herredjuret. Berättaren, till förvillelse lik författaren själv, är besatt av den elefant som tronar mitt i däggdjurssalen på Naturhistoriska museet i Göteborg. Med den döda elefanten som utgångspunkt undersöker boken den djurart som börjat förstå sig själv inte som del av naturen, utan som dess herre. Och som bekräftar sin herreposition genom att stänga in naturen på museum.

Naturupplevelsen går här genom den döda naturens imitation av livet. En liknande imitation kan vi se i djurparken, men där i form av instängt liv. Liksom det naturhistoriska museet tog den moderna djurparken form under 1800-talet: Det ”vilda” visades upp som vetenskap och publikt spektakel på samma gång. På museer, djurparker och storslagna världsutställningar kunde urbana västerlänningar beskåda vilda människor och djur. Fångade, tämjda och hitförda från kolonierna.

Även om man inte längre visar människor på detta sätt, bygger dagens djurparker sina varumärken på i stort sett samma ordning. Parken avgränsar ett område på vilket besökaren erbjuds att komma nära det vilda – men utan att gränsen mellan natur och kultur ska behöva sättas på spel.

Nyligen inträffade dock en tragisk dödsolycka på en av Europas största djurparker, Kolmården. I enlighet med parkens rutiner gick en djurskötare ensam in i varghägnet. Där attackerades och dödades hon av de vargar hon känt sedan valpstadiet.

De nödvändiga frågorna kring arbetsplatssäkerhet har motiverat både polisen och Arbetsmiljöverket att utreda. Men tragedin inbjuder också till reflektion över själva djurparken som fenomen. Kolmården tar emot över en halv miljon besökare per år. Marknadsföringen erbjuder mig att bli ”gäst hos de vilda djuren – på deras villkor”. Fram till dödsfallet kunde grupper boka guidade besök i varghägnet för närumgänge med Gråben själv.

Av företrädare för Kolmårdens djurpark har tragedin kallats oförklarlig. Vargarna har fötts upp på flaska. Djurskötaren kände dem väl sedan flera år. Att någon eller några av dem plötsligt skulle gå till attack är helt obegripligt.

Varför är vargarna en sådan attraktion? En lång tradition har gjort vargen till en gränsvarelse. Vi finner det i allt från sagan om Rödluvan, till den rika mytbildningen om varulvar. Vargen representerar både kulturens vilda motsats och hotet om att gränsen mellan natur och kultur ska kollapsa. När 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes karaktäriserade naturtillståndet, en tänkt våldsam tillvaro före och bortom samhället, talade han om hur ”människan är människans varg”. Samhället har för Hobbes instiftats för att tämja vargen i oss.

Kolmårdens vargar befinner sig mitt i denna laddade symbolvärld. Uppfödda på nappflaska likt människobarn är det likväl den förmodade vildheten som gör dem attraktiva. Parken säljer ”naturupplevelser” genom att låta domesticerade vargar posera som vilda. När människan närmar sig dessa vargar, bekräftar hon också sin egen herreposition. Hon har betvingat det vilda.

Men så går vargen till attack. Och detta handlar mycket lite om vargens ”vilda” natur. För de vargar som har attackerat är tama vargar. Dessa vargar har inkluderats in i människors värld. Människan har gjort sig till dessa vargars herre. Och där det finns en herre, finns också förutsättningen för uppror.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2014 Fria.Nu