Recension


Göteborgs Fria

Stark skildring av ett segregerat Göteborg

Viola Bao har läst Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland.

”Hon bankade skiten ur honom. Satt gränsle över hans rygg och skrek ”SAATANAN SIKA”, djävulens svin. Hennes armar roterade som små propellrar och piskade mot hans rakade skalle så att fläsket därunder korvade sig. Ilskan inom henne kom ut i kaskader och flätorna flaxade vilt omkring.” 

Redan i dessa bokens begynnande rader etableras Miiras unga destruerande ilska, här riktad mot lågstadiekillarnas sexism och trakasserier, men även framprovocerad av flickkamraternas passivt tigande acceptans och lärarnas överslätande omdömen: ”Han är bara kär.” eller ”Ge honom en puss, då slutar han.” 

Miira är huvudperson i Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland; ett vilt barn som vägrar foga sig under flickförväntningarna, som vill leka krig och hatar hästböcker, som hellre ritar troll och häxor när andra flickor ritar prinsar och prinsessor, och som får obehärskade och våldsamma vredesutbrott när killarna i klassen tafsar på de mesiga tjejerna som bara fnittrar till svar.

Platsen är 80-talets djupt segregerade Göteborg; betong- och höghusområdenas Gårdsten, där Miira bor med sin trappstädarmamma och sin bilmekarpappa, tillsammans med en stor andel andra finnar, eftersom den finska föreningen finns i Gårdsten. Här finns även hemspråksklasserna i skolan där all undervisning sker på finska, förutom den i svenska för invandrare. Föräldrarna är utslitna och överarbetade, mammans rygg är nästan trasig på mitten och ibland faller hon ihop och kan inte resa sig igen. 

Åtminstone i egenskap av ung kvinna som vägrar låta sig behandlas eller bete sig annorlunda på grund av sin könstillhörighet, är Miira förebildlig. Hennes våldsamhet, impulsivitet och kriminella handlingar blir, framskrivna i sitt rätta sammanhang, nästintill en logisk följd, en nödvändig reaktion gentemot de orättvisa yttre krafterna, och för den läsare som med indignation upplysts om dessa upplevs aggressiviteten och våldsamheterna nära nog som befriande. Även om dessa i slutändan blir destruktiva även för henne själv. 

I en patriarkal struktur som reproduceras på samhällets alla plan och vars inkarnationer blir en daglig fiende att mobilisera sina motattacker mot påtar Miira sig en roll som en rättvisans förkämpe, ständigt på helspänn i beredelse inför antingen försvarsställning eller utfall. Den genom uppväxttidens gång kontinuerligt förstärkta erfarenheten av en vuxenvärld som vänder ryggen till ingjuter en misstro inför bestämmande auktoriteter, som lagens eller de vuxnas regelverk; samt en förståelse av orättvisor som något som måste bekämpas med egen fäktande hand. När nyheten om Olof Palmes död når Gårdsta sörjer ingen honom, och Miira förkastar Palme med det unga barnets kompromisslösa logik: ”Palme hade inte sörjt dem som dött och skulle inte sörjt henne om hon istället för honom hade blivit mördad och det skulle de i teven inte heller ha gjort.” 

Avsaknaden av vuxna förebilder under uppväxttiden är över huvud taget frappant och genomgående i denna uppväxtskildring, med ett fåtal undantag; exempelvis mattevikarien Hassan, under vars ledning Miira upphör med sitt påtvärensättande och på kort tid betar av flera högre årskursers matteböcker. 

Ingenbarnsland är även en klasskildring i en stor socialrealistisk tradition, och det finns en stark samhällskritik inbyggd i dess skildringar av fattigdom. Jag fastnar särskilt för de många olika typer av skam som Miira upplever: hon argskäms när hon känner sig ful och klumpig placerad hemma hos en svensk medelklassfamilj, hon stoltskäms när hon har snattat nya kläder från Angereds centrum för att hennes klasskamrater nu har sopigare kläder än henne, glädjeskäms när hon får åka på språkresa till England men dock på bekostnad av mammas trappstädarpengar. De flesta känslor kommer för den som stämplats med fattigdom inte utan en dos skam. 

Det går dock inte att röna något spår av självömkan eller sentimentalitet i denna bok. Den målar upp en mörk sida av Sverige efter folkhemsåren, ofta med en humoristisk glimt i ögat och en imponerande språklig uppfinningsrikedom. Det språk på vilket Ingenmansland är skrivet är fullt av nybildningar och neologismer, vilket också är kopplat till identitet och motstånd. En uppsats som Miira lämnar in på svenskaförinvandrarelektionen får hon tillbaka fyllt med överstrykningar, och kommentaren: ”Du stökar till det svenska språket och hittar på egna ord. Det ska du inte göra. Du ska följa skrivreglerna.” 

Även språket blir ett regelverk att bryta mot och brottet blir ett uppror mot redan på förväg destinerade sammanhang, premisser lagda av högre auktoriteter. På detta speciella språk växer en mycket personlig och samtidigt kollektiv berättelse fram, och den känns autentisk och är skakande. 

Fakta: 

Litteratur
Ingenbarnsland
Författare: Eija Hetekivi Olsson
Förlag: Norstedts

 

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Sensuellt om kärlek och främlingskap

Recension

Erotiken genomsyrar allt i Abdellah Taïas självbiografiska bok Frälsningsarmén, en varm skildring av identitetssökande i ett främlingsfientligt Europa, skriver Viola Bao.

Fria Tidningen

En dag får stumheten röst

Recension

Vem har rätten att berätta någon annans historia? Athena Farrokhzad ställer svåra frågor i sin fantastiska diktsamling Vitsvit, ett sökande efter orden för det svårutsägliga.

Fria Tidningen

Om skeva flickors motstånd

Recension

I svensk samtidsprosa finns det gott om flickor och kvinnor som svälter sig, skadar sig eller har en överdriven kroppslighet. Om dessa "skeva flickor" handlar Maria Margareta Österholms bok Ett flicklaboratorium i valda bitar.

Fria Tidningen

En röst för de nertystade

Recension

Hertha Müller, som invigde förra årets Bok & Biblioteksmässa i Göteborg, sa i sitt tal: ”Ibla

Fria Tidningen

En ny väg mot global rättvisa

Recension

Den indiska filosofen Gayatri Chakravorty Spivak är en av våra mest framstående samtidskritiker. I en ny skrift lyfter hon behovet av en förändrad syn på hur världens fattigaste ska "utbildas". Det handlar om öppna sig för andra kunskapssystem, skriver Viola Bao.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu