Fria Tidningen

Sheehan vill att USA kastar bojorna

USA:s utrikespolitik har varit färgad av krig de senaste hundra åren. Vägen är lång från 70-talets kamp mot kriget i Vietnam till dagens försvagade fredsrörelse under president Obama. För Cindy Sheehan ligger roten till USA:s krigspolitik i starka band mellan ledande politiker och landets enorma krigsindustri.

Cindy Sheehan har blivit en av de starkaste rösterna mot USAs krigspolitik. Till skillnad från många aktivister som börjat kampen i sin ungdom var Cindy Sheehan närmare i femtioårsåldern när hon tog upp kampen. Det började med en tragedi. Cindy Sheehans son Casey Sheehan dog bara några dagar in i sin tjänstgöring för amerikanska militären i Irak. Många föräldrar som förlorat sina barn i kriget sökte trygghet i tanken på att deras barn dött för sitt land. Men för Cindey Sheehan som aldrig hade stått bakom kriget eller röstat på Bush blev effekten den motsatta.

– Jag tänkte inte låtsas att han dog för en nobel sak, men jag ville inte att hans död skulle varit för något så fel och ondskefullt som kriget. Jag ville att det skulle vara för något bra så jag började tala för fred och jag hoppades att andra föräldrar inte skulle behöva gå igenom det jag hade upplevt.

Ett år efter tragedin bestämde sig Sheehan för att konfrontera den hon såg som ytterst ansvarig för hennes sons död. President George W Bush hade tagit en fem veckor lång semester på sin ranch i Crawford, Texas. Cindy Sheehan började campa utanför ranchen och lovade att stanna kvar tills hon hade fått ett möte med Bush. Kampanjen, som fick namnet Camp Casey efter hennes son, blev en stor framgång och tusentals amerikaner gick med i protesten.

– Aktionen fick inte slut på kriget, men jag tror att vi skadade Bushs trovärdighet ordentligt den sommaren. I slutändan kunde inte Bush genomföra något krig mot Iran som han ville. Hade han haft större trovärdighet så kanske han hade kunnat göra det.

– Många föräldrar och unga har sagt att deras barn eller de själva inte gått med i kriget för att de hört vad jag sagt.

Det har sagts att varje amerikansk president måste inleda åtminstone ett nytt krig. För Cindy Sheehan ligger roten till det onda i det ”militärindutriella komplexet”. En term som först myntades av USA:s president Dwight D Eisenhower för att beskriva den oheliga allians som vapentillverkande företagskoncerner hade gjort med USA:s politiska elit.

– USA är ett imperium nu, styrt av multinationella företag och militären. Imperier har sedan urminnes tider använts för att ansamla sig rikedom. I USA:s fall handlar det inte bara om krigsindustrin som uppenbarligen kan sälja mer vapen vid krig, utan även företag som tillverkar till exempel mobiltelefoner. Det mesta som produceras i USA nuförtiden är vapen så vi måste ha våra krig för att kunna sälja dem.

Den demokratiska processen i USA, med två stora partier, har Cindy Sheehan inte mycket till övers för.

– Jag tycker det är sorgligt att så många människor lägger ner så mycket energi på något som har så liten innebörd. Vart fjärde år kommer valet som en stor distraktion från riktig politisk verksamhet. Det finns två politiska problem i USA i dag, det är Republikanerna och Demokraterna. De är i grunden samma parti, miljardtals kronor samlas för att vinnaren av valet bara ska bli ett verktyg för det militär-industriella komplexet eller bankirerna på Wall Street. När min mamma skulle gå och rösta sade hon att hon valde mellan ”the lesser of two evils” och jag tror det summerar de flesta amerikaners sätt att se på demokratin.

Bush blev en symbol för människor världen över som den krigsälskande amerikanska presidenten styrd av profithungriga företag. När han till slut fick stiga åt sidan för USA:s första svarta president och tillika demokrat, med Nobels fredspris i fickan, drabbades stora delar av vänstern av segeryra.

– Obama har uppfyllt alla mina förväntningar, han är om än värre än jag trott att han skulle bli. Jag har aldrig stått bakom Obama. Han sa i sin kampanj att han skulle skicka fler soldater till Afghanistan och sa att alla medel skulle kunna användas mot Iran. Dessutom så gillar jag inte hans policys i Latinamerika. Han är bara ännu ett verktyg för det militärindustriella komplexet och till exempel försäkringsindustrin. Hans sjukförsäkringsplan var egentligen bara en stor penninggåva till sjukförsäkringsbolag som HMO och ”Big Pharma”.

För fredsrörelsen blev Obama en svår nöt att knäcka. I vänstermedia framställdes han näst intill som en frälsare, som efter två valomgångar anlänt för att rensa upp efter den krigspolitiska röra republikanerna åstadkommit.

– Många fredsaktivister som var med under Bushtiden var mer mot Bush än dom egentligen var emot krigen. När Bush försvann och Obama kom in i bilden slutade många att engagera sig i fredsrörelsen. Det finns fortfarande kvar många som är emot alla krig och inte bara de krig som Republikanerna startar.

Den nya presidenten blev näst intill immun mot argument från vänsterkanten. Stora delar av den politiska rörelsen vägrade se bortom den karismatiska personen som nu trätt in i Vita huset.

– På 70-talet var fredsrörelsen väldigt stark, samma sak under Bush men många av de krig som pågår nu, med nya konflikthärdar som Uganda, Libyen, Somalia och Jemen och med ett Irankrig på ritbordet verkar det uppenbart att fredsrörelsen inte har någon inverkan på Obamas krigspolitik. När folk inser att det är systemet, och inte den person som råkar sitta vid makten, som är problemet så kanske vi kan få till riktig förändring.

De senaste veckorna har en ny aktionstrend blåst i media. Kony 2012 är en av de skickligast genomförda politiska kampanjer på nätet med en av Youtubes högsta tittarsiffror.

– Kony 2012 är bara en ursäkt för USA att skicka fler styrkor till Uganda. De har ju hittat stora oljefyndigheter och vi har redan 100 soldater i regionen. Hela argumentet luktar kolonialism. Vi säger att vi ska dit för att hjälpa Uganda men i slutändan är vi bara där för att stjäla deras naturtillgångar.

Efter bankkrisen 2008 började nya politiska rörelser formas. En folklig ilska rasade mot de bankirer och företag som orsakat krisen. Occupy Wall Street, inspirerad av den arabiska våren, spred sig snabbt till ett otal länder i västvärlden. Men Cindy Sheehan menar att upproret mot Wall Street missar att de enorma summor som spenderas på krigsindustrin skulle kunna användas till den egna befolkningen.

– Det finns ett uttryck som jag gillar. Tänk globalt och agera lokalt. Jag tror verkligen att det är där förändring kan skapas. När förändring sker lokalt och samhällen länkas samman så är den enda vägen vidare att spridas uppåt. Jag tror verkligen att Occupyrörelsen borde bli starkare på till exempel matsuveränitet, utbildning, fred och lokal handel så att lokala samhällen blir starkare. Då kan vi verkligen förändra saker.

Men även om Cindy Sheehan erkänner att fredsrörelsen försvagats under Obamas styre och de nya rörelsernas ovilja att konfrontera det militärindustriella komplexet ser hon fortfarande hopp om framtiden.

– Klart jag ser ett hopp, att vi kan göra förändring, att vi kan göra världen bättre för våra medmänniskor om vi jobbar ihop nationellt och internationellt. Men det tar en massa energi för mig att arbeta så här. I nuläget kanske jag till och med kommer att få sitta i fängelse för min politiska övertygelse. Men alternativet att lägga ner och bara skaffa ett vanligt jobb finns inte för mig.

Cindy Sheehan har inspirerats mycket av den latinamerikanska vänstervågen. Bland annat har hon nyligen skrivit en bok om Venezuela under Hugo Chavez och gjort flera resor till regionen.

– Den latinamerikanska kampen skulle kunna bli en modell för resten av världen. Jag tror vi kan lära oss mycket av Latinamerika. USA:s förtryck av regionen har ju har pågått sen inbördeskriget. Att nu se hur folk kastar av sig bojorna i Latinamerika är så inspirerande. Här hemma i USA skulle ju vi också behöva kasta av oss bojorna!

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Hur går vi från snack till verkstad?

Intervju

Författaren och journalisten Marcus Priftis har skrivit böcker om jämställdhet och rasism. I sin nya bok Från snack till verkstad söker han efter lösningarna.

Fria Tidningen

Prisas för sin htbq-kamp i Uganda

Intervju

Trots framsteg kvarstår stora hinder i kampen för hbtq-rättigheter i Uganda. Möt Right livelihood-pristagaren Kasha Nabagesera.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu