Boken är en personligt hållen samling texter av Hedvig Ljungar, som envetet går igenom olika perspektiv på att vara och att bli tjej. Eller människa. En av de sympatiska sakerna med den här boken är att Hedvig Ljungar själv inte är så mycket äldre än dem som boken riktar sig till. Det känns i tilltalet, som är allt annat än från ovan. Texterna varvar plojiga infall och rena fakta med arga uppgörelser och en djupt känd kärlekshistoria. Hedvig Ljungar vrider och vänder på och leker med olika föreställningar om vad det innebär att passa in i könsmönstren. I grund och botten handlar det ju om att hitta sig själv.

I faktadelarna får vi som läsare lära oss hur löneskillnaderna mellan könen ser ut i Sverige i dag, våldtäktsstatistik, vad ätstörningar är och vem som gör flest skönhetsoperationer. De mer resonerande delarna tar ofta upp en motsättning som till exempel kan utmynna i frågan om det är bäst att vara helt osedd, eller om man hellre faktiskt vill ha de där tjuvnypen för att få känna att man finns.

Texterna är alltså en fin blandning av allmängiltigt och personligt, med gott om utrymme för igenkänning. Samtidigt utforskar Hedvig Ljungar den bortre gränsen av ett feministiskt ställningstagande, frågorna om vad man kan göra och fortfarande kalla sig feminist.

Kan man raka benen? Kan man njuta av sin underordning? Ska man våga förlora sitt oberoende genom att visa sig beroende av någon man älskar? Betyder den frihet vi söker också en frihet från olika gruppers feministiska normer?

Det är ett oslagbart sätt att faktiskt stå på läsarens sida och säga som det är: vi är inte perfekta, vi är komplexa. Jag gissar att På spaning med Hedvig kommer att bli en viktig bok för många tjejer och killar som känner att något är fel i vårt samhälle.