Debatt


Gustav Nipe • Förbundsordförande Ung Pirat
Fria Tidningen

Regimernas krig mot förändring börjar i svenska vapenfabriker

Det har gått en våg av demokratisträvanden genom norra Afrika och Mellanöstern. Samtidigt som västvärlden och Sverige hyllar kampen för öppenhet och fria val blir hyckleriet uppenbart. Regimerna upprätthåller ofta sin makt med hjälp av svenska vapen. Kampen mot förtrycket i Mellanöstern börjar här, skriver Gustav Nipe, förbundsordförande för Ung pirat och Isak Gerson, nätaktivist.

Sedan år 2010 har vi försökt hjälpa demokrativågen i land efter land i Mellanöstern. Vissa av oss har arbetat parlamentariskt för att få Sverige att agera mot regimerna som klamrar sig fast vid makten. Andra av oss har arbetat direkt med att hjälpa frihetskämparna själva. Bland de lovvärda initiativen kan vi nämna aktivistgrupperna Telecomix och Anonymous Sweden, som arbetar för att skicka ner mediciner och material till Syrien. Piratpartiet bidrog med att sätta upp webb-proxys för irianier under den gröna våren, så att de fortfarande kunde nå omvärlden med sina vittnesmål, trots att regimen försökte tysta ner både dem och internet.

Parallellt med detta arbete har vi fått uppleva sveket hemifrån. Att samtidigt som vi kämpade för att göra allt vi kunde för att på avstånd hjälpa upprorsmakarna i Mellanöstern sköts samma människor ner av svenska vapen. Sverige har under 2000-talet exporterat mängder av vapen till bland annat Egypten, Tunisien, Bahrain och Syrien. Vår gemensamma motståndare – de som förtryckte och mördade våra vänner – fick sitt största stöd från svenska orter som Karlskoga, Malmö och Linköping. Genom svenska affärer med de förtryckande regimerna i Mellanöstern fortsätter Sverige sin blodsbefläckade tradition från andra världskriget.

Senaste avslöjandet är att Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) hjälper Saudiarabien nere på plats att bygga vapenfabriker. Saudiarabien är en av världens absolut hårdaste regimer: varje år avrättas flera hundra regimkritiker. En ny bottennotering i det svenska vapenexporthyckleriet har inträffat. Man tar sig för pannan. Biståndsarbete i alla ära, men svenska hjälpinsatser till Saudiarabisk vapenindustri ger en magont. Det är orimligt att åsidosätta mänskliga rättigheter i ett land för att få bättre vapenresurser.

Om vi på allvar vill hjälpa kämparna i Mellanöstern i deras kamp mot förtryckarna måste kampen börja här. Regimernas krig mot förändring börjar i svenska vapenfabriker. Därför är det bara rimligt att vi börjar angripa vapenfabrikerna i vår kamp mot regimerna och förföljelsen. I vårt samhälle är inte kampen för att få rösta eller skriva sin åsikt lika blodig längre, men det innebär inte att vi inte kan skjuta kampen för att stödja de samhällen där förföljelse är vardag åt sidan. Vi behöver en levande kamp mot förtrycket redan här där det börjar.

Det har länge varit tydligt att det här inte bara är en fråga om politisk påverkan och demokratiskt ansvarsutkrävande. Vapentillverkningen och vapenexporten har länge varit en av våra smutsigaste branscher – ständigt kantad av mutskandaler, hemlighetsmakeri, brutna regler och skumma uppgörelser. Runt nio av tio svenskar tycker att Sverige ska sluta exportera vapen till länder i krig och länder som förtrycker mänskliga rättigheter (Demoskop, 2009). Ändå görs det fortfarande. Det finns ingen demokrati i vapenbranschen och demokratin kommer kanske aldrig att kunna ta sig in där.

Det är snart dags att vi börjar använda våra egna kroppar och ställer dem i vägen för vapenexport och vapentillverkning. Detta är inte längre en fråga om juridiskt hårklyveri utan en fråga om etik. Vi kanske tror att vi står utanför konflikten, men gör vi inte. Att aktivt och med alla tillgängliga medel bekämpa vapenexporten är inte att plötsligt ta ställning i vapenfrågan, för vi är ju redan i allra högsta grad involverade. Det är snarare att försöka torka av det blod som redan är på våra händer.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Fria.Nu