Fria Tidningen

Små historiers politik

Amerikanska filmskaparen Jennifer Fox gästade Tempo dokumentärfestival för Sverigepremiären av sin nya film My reincarnation. För Fria Tidningen berättar hon om projektet som tagit tjugo år att genomföra och om sina drivkrafter.

Jennifer Fox sitter i entrén på hotell Scandic malmen och äter en sallad till lunch under intervjun. Hon har varit på en kort visit i Sverige för att under några intensiva dagar hålla workshops i filmproduktion och premiärvisa sin senaste film.

– Det är en historia om en tibetansk buddhistisk ledare som när han går i exil flyttar till Italien och får en italiensk son. Filmen följer faderns kamp för att bevara sin kultur och sonens önskan om att vara en normal italiensk kille, säger hon.

Redan som tonåring började Jennifer att intressera sig för film och sedan dess har hon producerat ett stort antal dokumentärfilmer och tv-serier. Hennes filmer är ofta närgångna porträtt med fokus på det allra innersta i människor.

– Jag är väldigt intresserad av intimitet och att komma in under ytan. Jag försöker hitta små historier med stora politiska betydelser och är väldigt psykologiskt orienterad, säger hon.

Jennifer Fox nya film behandlar både spiritualitet och relationen mellan far och son. Mycket fokus läggs på sonen och hans känslor av övergivenhet då fadern ägnar all tid åt sin religiösa övertygelse.

– Att ha frånvarande fäder är en universell känsla som många kan relatera till. Jag växte själv upp med en pappa som aldrig var hemma eftersom han arbetade sju dagar i veckan som affärsman.

Jennifer pratar i ett behagligt lugnt tempo och tar eftertänksamma pauser. Idén till filmen fick hon redan 1985 då hon träffade fadern i filmen, som var hennes andlige ledare när hon studerade tibetansk buddhism.

– Jag var väldigt intresserad av att undersöka spiritualitet i film. Men av alla mina filmer så har den här varit svårast att genomföra eftersom spiritualitet är osynlig och svår att gestalta, säger hon.

Filmen, som började spelas in 1989, tog lång tid att färdigställa eftersom den inte hade någon tydlig handling som kunde nå ut till en bredare publik. My reincarnation tog hela tjugo år att slutföra.

– Jag väntade på en historia att manifestera sig och det var först när sonen bestämde sig för att åka till Tibet och följa i sin fars fotspår som jag visste att jag hade en film. Det hände 2007.

Hur känns det nu när den är klar?

– Jag är tacksam för att jag inte övergav filmen. Den har varit som ett barn; du bara väntar på att det ska växa upp och lämna hemmet, säger hon och skrattar.

Känslan av att aldrig bli fullärd lockade henne till filmens värld som ung och det är något som fortfarande driver henne.

– Jag känner att så länge du utvecklas så är livet spännande. Det är när du slutar lära dig som du börjar dö, säger hon och fortsätter:

– Mitt nästa projekt är en spelfilm baserad på en verklig händelse i mitt liv. Jag kan inte säga så mycket mer än att det är ett nytt steg i en kreativ process. Men det betyder inte att jag aldrig kommer att göra en dokumentärfilm igen.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Lo Kauppi ber inte om lov

”Jag vill hela tiden försöka ta en plats som inte är tilldelad mig.” Skådespelaren Lo Kauppi porträtteras i ny film.

Stockholms Fria

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu