Vi är ett parti präglat av djupgående politiska konflikter, och den stora skiljelinjen går mellan dem som inte vill gå på djupet och utvärdera effekterna av de senaste årtiondenas borgerliga paradigmskifte i politiken och de som ser satsningar på humankapital, utbildning och socialpolitik som grunden för en hållbar tillväxtpolitik”, säger Lena Sommestad till Fria Tidningen.

De senaste sex månaderna har varit hårda för Socialdemokraterna. Mediedrev, partiledarbyte och interna stridigheter har präglat partiet. Samtidigt har partisekreterare, riksdagsledamöter, före detta ministrar och medlemmar i verkställande utskott enstämmigt sagt att partiets problem ligger djupare, men utan att på allvar försöka förklara krisens rötter.

Lena Sommestad är en av få som ser dagens låga opinionssiffror ur ett längre perspektiv. Hennes utgångspunkt är att också Socialdemokraterna blev starkt påverkade av den svängning i marknadsliberal riktning som på 1990-talet slog igenom i den politiska debatten i västvärlden.

– Egentligen handlade det om en återgång till teorier från tiden före 30-talsdepressionen. Grunden var en tro på att marknader fungerar självreglerande, att de skapar balans bara de inte störs av politiska beslut.

– Nu har dessa teorier under mer än 20 år testats i praktiken, och vi kan se att resultaten inte blev de utlovade. Teorierna stämde inte. Och för Socialdemokraterna har utfallet blivit särskilt smärtsamt. Vi har i regeringsställning inte kunnat leverera vare sig full sysselsättning eller förhindra ökade inkomstklyftor.

– Jag ser inte det vikande förtroendet för socialdemokratin som att våra värderingar förlorat i attraktionskraft. Det är människors tro på att vi kan förverkliga dem som har skadats.

Inställningen till euron och beslutet att säga ja till svenskt deltagande i europakten ser Lena Sommestad som ett av flera uttryck för den socialdemokratiska ledningens ovilja att ompröva sina ställningstaganden i ljuset av nya erfarenheter.

– Jag hör till dem som redan från första början var kritisk till europrojektet. När länder på detta sätt binder sig till samma valuta eller till en fast växelkurs återstår bara åtstramningar och lönesänkningar som verktyg när konkurrenskraften är svag. Och följderna av det såg vi i Europa på 1920-talet och vi ser det nu igen.

– Beslutet att säga ja till europakten har framställts som pragmatiskt, att få inflytande. Men det innebär också att ställa sig bakom en ekonomisk politik som hela den europeiska fackföreningsrörelsen avvisar. Det var en sorgens dag när vi sa ja till europakten. Penningpolitik, beslut om ränta, valuta och penningmängd, är otroligt viktigt för möjligheterna att nå full sysselsättning, men inom socialdemokratin vågar vi inte ens prata om det, säger hon.

Lena Sommestad är professor i ekonomisk historia, och har en lång akademisk karriär bakom sig. Den socialdemokratiska ledningens oförmåga att ta till sig den nyare forskning som under senare år pekat ut oönskade konsekvenser av de senaste decenniernas marknadsliberala dominans i det politiska livet är något hon ofta återkommer till.

– I dag finns kilometervis med forskning som ger stöd för en social investeringspolitik, till och med OECD lyfter i dag fram de negativa följder för samhället som ökade inkomstklyftor för med sig. Men socialdemokratin vågar inte riktigt ta till sig denna forskning. Man borde lyssna på ekonomer som Paul Krugman eller välfärdsforskare som Joakim Palme.

– Om forskningen visar att vinstdrivna skolor leder till att klyftorna växer måste vi våga dra slutsatser av det och avvisa vinstmotivet inom utbildningen. När många ekonomer nu säger att ett högre inflationsmål än dagens är nödvändigt för att nå full sysselsättning är det viktig kunskap. Om det regelverk som säger att budgetbalans är det viktigaste i ekonomisk politik leder till att viktiga investeringar i utbildning eller klimatomställning inte blir av måste vi våga ifrågasätta.

Klimatfrågan är ett område där Lena Sommestad anser att socialdemokratin måste ta den politiska ledningen. Handel med utsläppsrättigheter och andra marknadslösningar räcker inte, för att få ner utsläppen av växthusgaser krävs massiva investeringar och bara samhället kan skapa det nödvändiga regelverket för detta och mobilisera tillräckligt med kapital. En sådan investeringsoffensiv kan också utgöra en hörnsten i en strategi för full sysselsättning. Diskussionen för eller emot fortsatt tillväxt anser hon däremot vara överspelad.

– Det är bara ett solidariskt och jämlikt samhälle som kan klara av att minska utsläppen av växthusgaser. En radikal klimatpolitik kommer att kräva uppoffringar, och det är bara när människor känner sig trygga och känner en samhällssolidaritet som detta accepteras. I ett ojämlikt samhälle där man upplever att några kommer undan så går det inte.

– Sverige har lyckats få acceptans för många miljöskatter just därför att vi fortfarande är ett relativt jämlikt samhälle. Men titta på Storbritannien, där får man inte igenom nödvändiga energiskatter, därför att då skulle många fattiga inte längre kunna värma sina bostäder. Där finns istället ett starkt folkligt stöd för fortsatta subventioner av energi.

– Att BNP som mått på tillväxt är för snävt erkänner de flesta i dag. Det behöver kompletteras med många andra indikatorer, som human development index eller gröna nyckeltal. Jag vill att socialdemokratin lämnar den snäva diskussionen om tillväxt eller inte tillväxt. Vad vi behöver är en strategi för långsiktigt välstånd, en hållbar utveckling.