Vart ska då vänstern ta vägen? | Fria.Nu

Debatt


Alexander Stinggård
Fria Tidningen

Vart ska då vänstern ta vägen?

I en debattartikel i Dagens Nyheters kulturbilaga 4 januari kritiserade Bengt Ohlsson en svensk kulturvänster som tycks gå på slentrian och med sin hegemoniska kraft utdefinierar alla andra. Men man kan se saken annorlunda. Alexander Stinggård ställer frågan var makten egentligen ligger och var vänsterdebatten ska föras om inte inom kulturen, när högerns ekonomism tagit över samhället.

I Dagens nyheter försöker författaren Bengt Ohlsson provocera sina stockholmsbaserade kollegor och middagsgäster med en debattartikel i vilken han förundras över vänsterns starka fäste i kultursverige, och han förfasas över att högern inte släpps in.

För Bengt Ohlsson är politik en livsstil; vänstern lever utsvävat och fritt, ett liv som passar en konstnär, medan högern ägnar sig åt ”missionären och att räkna”. Så talar den som levt skyddad och som haft turen att verka i en huvudstad där man behållit palatsen men skickat fattigdomen långt från stadskärnan samt avgränsat ”dem” från ”oss” med vägtullar och privatskolor. För honom är kulturvänstern inte stort mer än en klubb för de som vill ha gemenskap, och i synnerhet gemenskap med Lars Norén(!).

Man kan resonera annorlunda. Man kan till och med gå så långt att man tänker sig att det finns de som tycker vägen till makten är lång samtidigt som den till segregation, snobberi och ekonomisk obalans är så mycket närmre att man valt att ta till pennan eller penseln. Man kan tänka sig att de som väljer att uttrycka sitt innersta vill nå det som inte får plats bland kvartalsrapporter och riskkapitalbolag. Någon måste tala om det mjuka, och de som tagit på sig detta kallar vi för vänstern, trots att det nödvändigtvis inte behöver vara rätt. Men någonstans måste vi väl förlägga den döende svenska vänstern? Varför inte i b-delen, skaka lite på ekonomisidorna så ska nog snart en massa förlegade idéer om solidaritet ramla ner bland dina frukostflingor. Detta retar förstås gallfeber på högern som även de vill vara mjuka. Det är förståeligt, men siffror och nummer är hårda och Carema är hårdast av alla.

Någonstans måste vi förpassa dem som kan tala om perspektiven som bankerna inte hinner med mitt i allt sitt ägande och härskande över människors bostäder och bilar, så varför inte till ateljéerna och teatrarna, det är väl ändå ingen som går dit och lyssnar. Och de kan ju inte ens betala för sig, så snart river vi upp hela skiten, tycker vår kulturminister som även är av åsikten att kultur är ett ”negativt laddat ord” [sic].

Samma dag som Ohlsson förvirrar sig i DN bjuder man in Mange Schmidt och Wille Craaford till en studio på Sveriges radio där man låter dem raljera över alla vänstermänniskor inom kultursektorn. Dessa två herrar är nämligen både moderater och eminenta kompositörer och kulturarbetare som, bland annat, författat musiken som ackompanjerade de blå/orangea fascisternas senaste valkampanj. Nu är debatten i gång och än en gång blöder det på landets kultursidor.

Politik handlar om praktisk samhällsbyggnad som hämtar sin inspiration och riktning från en mer teoretisk idébyggnad som ofta snickras ihop i ateljéerna och skrivarstugorna. Extraktet, eller själva essensen, av detta idébyggande kan gemene man hämta på kultursidorna där perspektiven står som spön i backen i ett annars uttorkat landskap. Att denna typ av utbyte av idéer, eller mjuka värden, fått en vänsterprägel är något som Timbro förmodligen brottas med as we speak, och av någon anledning försöker Bengt Ohlsson att förminska allt ännu ett par knapphål genom att få det att verka som att all samtida idédebatt måste handla om renoveringen av slussen eller att den främst sker vid hans middagsbord, tillsammans med hans förnämsta gäster.

Den här diskussionen rör egentligen inte min generation, det är inte vi som sålt ut det här landet och nu står med en rutten gris i vår säck och skriker ”hallå, vi är ändå rätt schyssta” medan våra förtroendevalda skickar journalister i Etiopiska fängelser och misshandlar äldre såväl som kulturbudgetar.

Så det finns de som kan ta tillfället i akt och återgå till sina viner och bostadsrätter medan de yngre författarna fortsätter att leta reda på de som har något att berätta medan pennorna fortfarande glöder i deras händer. Vi vinklar och vi vrider och vi släpper fram det som inte hörs någon annanstans. Och varför skulle det höras alls i ett mediebrus som ägs av Bonnierkoncernen?

Annons

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2020 Fria.Nu