Fördjupning


Christopher Holmbäck
Fria Tidningen

Obamas globala avrättningskrig

När Barack Obama gick till val på löften om att stänga Guantanamo, dra tillbaka trupperna från Irak samt att USA skulle upphöra med människorättsvidriga metoder i ”kriget mot terrorismen” väcktes förhoppningar om en fredligare och mer rättssäker framtid. Tre år senare ser vi dock en motsatt utveckling. Christopher Holmbäck har granskat fredspristagarens säkerhetspolitik och blottlägger ett USA där allt mer pengar läggs på hemlig och högteknologisk krigföring, samtidigt som internationell rätt urholkas ytterligare.

 

Tariq Khan

För tre månader sedan reste 16-årige Tariq Khan från sin hemby Norak i nordvästra Pakistan till huvudstaden Islamabad. I hans ficka vilade ett id-kort tillhörande hans kusin Asmar Ullah, som hade dödats i april av en missil avfyrad från ett amerikanskt obemannat flygplan – det var vad Tariq Khan hade kommit till Islamabad för att berätta. Tillsammans med ett sextiotal andra bybor och dussintals utländska advokater och journalister deltog Tariq Khan i en konferens om USA:s attacker med drönare – de obemannade flygplan som styrs av fjärrkontroller i USA. Attackerna pågår i flera länder men ingenstans med sådan kraft som i Norra Waziristan, det område som Khan och de andra byborna kommer från.

Det var första gången som utlänningar och lokalbor från de bombade områdena samlades för att diskutera sitt motstånd mot drönare.

Clive Stafford Smith, en ledande kritiker mot drönare från Storbritannien, lyssnade på bybornas berättelser och återberättade dem i New York Times: ”Amerikanska drönare svävade över deras hem hela dagen innan de släppte lös sina missiler, ofta under de mörka timmarna mellan midnatt och gryning. Död lurade överallt omkring dem”. Stafford Smith berättade för byborna att det enda sättet att väcka ett amerikanskt motstånd mot drönarattackerna var att samla fysiska bevis på att civila blir dödade.

Under slutet av konferensen, berättar Clive Stafford Smith, erbjöd sig Tariq Khan att samla bevis på drönarattackernas civila offer. Men han hann aldrig dokumentera bevis åt omvärlden. Tre dagar efter konferensen, tillbaka i sin hemby, var Tariq och hans 12-årige kusin Waheed Khan på väg att hämta sin moster, rapporterar amerikanska ABC News, när deras bil penetrerades av en missil, avfyrad från en amerikansk drönare. Bilen exploderade, och både Tariq och Waheed dog omedelbart.

 

Obama bär Bushs arv

När Barack Obama tillträdde för tre år sedan ändrades presidentadministrationens språkbruk dramatiskt. ”Kriget mot terrorn” var över – men bara som officiell rubrik. Samtidigt visade Barack Obama redan från början att han skulle fortsätta den politik som hans föregångare drivit. Det menar författaren och krigsanalytikern Tom Engelhardt.

– Obama valde att ha mer eller mindre samma människor på centrala försvarsposter som Bush eller John McCain (Obamas motståndare i presidentvalet 2008) hade valt. Så vi sitter fast med folk som tänker i samma gamla trånga banor om världen, och USA:s roll i den.

Under Bushadministrationens sista år kunde man skönja en övergång från fokus på stora markinvasioner till fler obemannade system och fler elitsoldater, en trend som Barack Obama har intensifierat de senaste tre åren. Enligt National defense authorization act, eller NDAA, ett lagpaket som Obama signerade på nyårsafton 2011, kommer den utvecklingen att öka i styrka under Obamas presidentskap.

– Även om ingen säger det här, så har USA i praktiken förlorat krigen i Irak och Afghanistan, säger Tom Engelhardt.

– Regeringen och försvaret har därför beslutat att inte skicka fler marktrupper till regionen. Men det har inte kopplats med ett beslut om att, från en imperialistisk synvinkel, dra sig tillbaka från regionen. Därför satsar man mer på flottan och flygvapnet, drönare och elitförband.

Försvarsministeriets budget har ökat tolv år i rad, och befinner sig nu på den högsta nivån sedan andra världskriget. Enligt Barack Obama så kommer budgeten fortsätta att öka, trots landets djupa ekonomiska kris. Och det är allt jämt kriget mot terrorismen som driver på USA:s säkerhetspolitik under 2000-talet, menar Tom Engelhardt.

När Barack Obama efter tre år vid makten gör sig redo för att försöka bli omvald i november i år, går det att skönja huvuddragen i Obama-administrationens version av terrorkriget, det som av militären kallas ”det långa kriget” och som kritikerna dubbar ”det eviga kriget”.

De fyra pelare i Obamas krigföring som vi beskriver här är: globala avrättningar; outsourcing av militära uppgifter; ett krig mot öppenhet; och en cementering av Bushadministrationens politik att fängsla självutnämnda fiender utan möjlighet till rättegång - att skapa politiska fångar.

 

Globala avrättningar

Sedan Barack Obama tillträdde har drönarattackerna ökat dramatiskt. Tariq Khans död är en del av ett globalt avrättningskrig lett av underrättelsetjänsten CIA, hemlighetsfulla militära elitförband och privata soldater. Barack Obama för sitt avrättningskrig bortom kontroll och insyn från det amerikanska folket och kongressen, och går i princip ut med information endast för att stoltsera med en dödad högt uppsatt militant eller al-Qaida-ledare. Obama-administrationen menar att det måste vara så, eftersom mer information om deras förehavanden kan riskera USA:s säkerhet. De säger vidare att deras kirurgiska avrättningar har gjort att al-Qaida är så gott som besegrat och har envist hävdat att drönarattackerna leder till noll civila offer. Brittiska Bureau of investigative journalism bestämde sig för att undersöka den uppgiften. Enligt dem har omkring 3 000 personer i Pakistan dödats av drönare, den absoluta majoriteten av dem under Obama. Antalet civila offer är mellan 400 och 800. Det är dock fortfarande USA som tillåts göra distinktionen mellan civil och militant i länder där de utför avrättningar, som Pakistan, Somalia och Jemen. Medan debatten pågår om huruvida det är i enlighet med internationell lag (Obama-administrationen hävdar, som Bush gjorde, att USA har rätt att agera enligt FN-stadgan om självförsvar) eller inte, oroar sig allt fler för en värld där även andra länder tar sig friheten att avrätta sina självutnämnda fiender.

Den knapphändiga information som finns om USA:s globala avrättningskrig kommer oftast från journalister, ickestatliga organisationer och medborgare. Deras pusselbitar visar enligt Washington Post att minst 3 000 människor även dödats av privata soldater och markförband som gör räder i länder som Nigeria, Pakistan och Jemen. Elitförbanden har ökat i omfång och spridning sedan Obama tillträdde, och verkar nu i uppemot 100 länder.

Samtidigt satsar den amerikanska militären mer än någonsin på nya drönare. Flygvapnet utbildar i år fler drönarpiloter än vanliga piloter, och drönarna utgör nu en tredjedel av alla militära flygplan. Några av dessa, som kommer ut på slagfältet om 5–10 år, får dagens drönare att framstå som beskedliga småvapen; förra året annonserade försvarsminister Robert Gates en satsning på ett långdistansbombplan som ska kunna bära kärnvapen och styras med fjärrkontroll.

Outsourcing av militära uppgifter

”Säkerhetsrollen som Utrikesdepartementet tar på sig när amerikanska soldater drar sig tillbaka saknar motstycke,” enligt ett dokument från amerikanska UD. Den amerikanska militären har nu officiellt lämnat Irak, efter att Barack Obama följde tidtabellen i den säkerhetspakt som George W. Bush slöt med Irak 2008. Kvar står den amerikanska ambassaden i Bagdad, världens största. Den består av ett tjugotal byggnader på ett område större än Gamla stan i Stockholm och anställer 16 000 personer. Över 5 000 av dem är soldater från privata företag som ska försvara ambassaden och amerikanska transporter. Ambassadstyrkan ska se efter USA:s intressen i landet: hålla koll på Irans inflytande i Irak; sälja vapen till Irak; utbilda och samarbeta med Iraks militär; och se till att amerikanska företag får tillgång till Iraks oljedrivna tillväxt.

Legosoldater, alltså soldater som krigar för pengar snarare än för sitt land eller något annat större syfte, har alltid varit en del av krigföringen i världen. Men när USA gick in i Irak eskalerade privatiseringen av kriget som aldrig förr, och USA beräknas ofta ha haft fler privatanställda i Afghanistan och Irak än soldater. Den största delen av de privatanställda utför uppgifter som att laga mat, städa toaletter och tvätta kläder, men tiotusentals av dem är beväpnade legosoldater.

Debatten om det privata kriget exploderade efter flera uppmärksammade incidenter i Irak, inte minst efter att soldater från företaget Blackwater dödade 17 civila irakier i Bagdad den 16 september 2007.

Hillary Clinton lovade i presidentvalskampanjen 2008, då hon konkurrerade med Barack Obama om att bli Demokraternas kandidat, att hon skulle sätta stopp för de privata soldaternas framfart i Irak. Nu är hon som utrikesminister chef för över 5 000 legosoldater, som ensamma ska sköta USA:s uppdrag i Irak, och vars regler för strid och vilka vapen de får bära är hemligstämplade.

Samtidigt har privata soldater getts centrala uppdrag inom amerikansk underrättelsetjänst och inom det globala avrättningskriget. Gränsdragningarna mellan militär, ambassadpersonal, privata företag och underrättelsetjänst är luddiga under Barack Obama, och bristen på information och översyn omöjliggör i princip varje form av ansvarsutkrävande. Vidden och konsekvenserna av privatiseringens intåg i den amerikanska krigföringen har bara börjat visa sig.

 

Ett krig mot öppenhet

Att hålla informationen hemlig är en central del av Barack Obamas strategi i kriget mot terrorismen. Det menar Glenn Greenwald, en av USA:s främsta analytiker av terrorkriget, som skriver på sin blogg: ”Whistleblowers är en av ytterst få möjligheter vi har kvar för att lära oss något om vad vår regering sysslar med.” Just därför, menar Greenwald, bekämpar president Obama ”visslare” med en sällsynt iver, trots att han hyllade läckor när han intog Vita huset 2009: ”Sådana modiga och patriotiska handlingar borde uppmuntras snarare än stävjas”.

Bradley Manning, soldaten som misstänks ha läckt hundratusentals militära och diplomatiska dokument till Wikileaks, är en av de som Barack Obama vill låsa in för gott. Manning åtalas för att ha brutit mot ”The espionage act”, en lag mot spioneri från 1917 som Obama-administrationen åberopar i fem pågående fall mot visslare. Enligt tidningen The New Yorker är de fem åtalen fler än vad samtliga presidenter före Obama åstadkommit tillsammans.

 

Politiska fångar

Barack Obama lovade att bli den mest transparenta presidenten någonsin, så hans praktik har gjort många besvikna. Men det som har skapat störst globalt missnöje är att Obama inte höll det löfte han gav på sin tredje dag som president: att stänga militärfängelset i Guantanamo, denna starka symbol för Bushadministrationens arroganta krig och deras juridiska påhittighet som skapade ordet ”fiendekombattanter” för att kunna fängsla misstänkta terrorister utan rättegång.

Efter hårt motstånd i kongressen och i högermedier stod det klart att Obama inte skulle uppfylla sitt löfte. Nu, när Guantanamofängelset precis fyllt tio år, tycks framtiden för de 171 män som sitter kvar i fängelset mer hopplös än någonsin. Andy Worthington, en brittisk journalist och Guantanamoexpert, menar att männen i Guantanamo nu är ”politiska fångar,” vars ”chans att bli släppta, eller att få något som ens liknar rättvisa, har minskat till en sådan nivå (under Obama) att de flesta nu måste se fram emot inlåsning utan rättegång, och utan slut.”

Barack Obama har också tagit kamp i domstolar för att fortsätta fängsla människor utan rättegång, och har i en prejudicerande dom fått rätt att göra just det i det USA-styrda Bagramfängelset i Afghanistan. (Journalister har även avslöjat att USA driver hemliga fängelser i Afghanistan och Somalia.)

Ett annat avgörande rättsfall stod mellan Barack Obama och Maher Arar, en kanadensisk medborgare som greps på flygplatsen JFK i New York 2002, anklagad för att vara terrorist. Han flögs till Syrien och utsattes för extremt brutal tortyr. Efter ett år stod det klart att Maher Arar inte hade något med al-Qaida att göra och han återsändes till Kanada, varifrån han stämde den amerikanska regeringen. Domstolen gick dock på Bushadministrationens linje: att domstolar inte ska lägga sig i ”statshemligheter”. Arar överklagade till högsta domstolen, och därmed blev Barack Obama, som nu hade blivit president, tvungen att välja: be om ursäkt för Bushadministrationens övergrepp eller fortsätta striden mot Arar. Obama valde det senare, vann, och har nu rätt att kidnappa icke-amerikanska medborgare och skicka dem till platser där de kan utsättas för tortyr.

”Dagens beslut eliminerar mitt sista uns av hopp för USA:s rättssystem,” skriver Maher Arar i Huffington Post efter domen. ”Om inte det amerikanska folket står upp för rättvisan så kommer de snart att se deras surt förvärvade medborgerliga rättigheter tas ifrån också dem själva.”

 

Det globala kriget mot terrorn, decennium II

Förra veckan meddelade Obama-administrationen att de ”är lika fast beslutna i dag” som någonsin tidigare att stänga Guantanamo. Men aktivister, analytiker och jurister menar att Obama drygt en vecka tidigare i princip omöjliggjorde ett slut på Guantanamokapitlet, då han signerade National defense authorization act, eller NDAA, som bland annat gör det svårt, eller enligt vissa jurister omöjligt att förflytta fångar från militärbasen på Kuba.

NDAA-lagen, som träder i kraft den 3 mars, har annars fått mest uppmärksamhet i USA för att den uppges gå ännu längre i sin iver att fängsla meningsmotståndare utan rättegång än vad Bush och Obama redan gjort. Till skillnad från tidigare praxis gäller lagen även amerikanska medborgare, vilket är en anledning till att den väckt motstånd från både höger och vänster i USA. En av de som reagerat starkast är journalisten Chris Hedges, som i förra veckan stämde den amerikanska regeringen för att ha genomdrivit lagen.

Enligt Chris Hedges gör lagen det möjligt för militären ”att för första gången på över 200 år agera som inhemsk polis.” Hedges, som rapporterat från många krigshärdar, säger att han sett vänner och kollegor ”försvinna” i militära fängelser. ”Jag känner till konsekvenserna av att ge svepande och oinskränkta polisiära befogenheter till de väpnade styrkorna i vilket land det än må vara,” skriver Hedges på sin blogg.

Med den här lagen, fortsätter Chris Hedges, ”kan militären häkta vilken amerikansk medborgare som helst som har klassats som en terrorist eller medhjälpare till terrorism. Alla misstänkta kan bli ivägskeppade av militären till … Guantanamo och hållas där tills ‘de fientliga aktiviteterna upphör”.

Hedges är inte ensam. Human rights watch är en av de människorättsorganisationer som högljutt protesterat mot lagen. Och över 40 organisationer som företräder araber och muslimer vädjade i ett gemensamt brev till Obama att inte skriva under lagen två veckor innan han gjorde det. Brevet påminde om att lagen, i linje med kriget mot terrorns logik, ”kommer att drabba en minoritet hårdast – de amerikanska muslimerna”.

Men lagen är tvetydig och alla människorättsförespråkare tror inte att den kommer att användas till att fånga in inhemska upprorsmakare och aktivister. Barack Obama har hävdat att han inte kommer att använda lagen på det sättet, och vissa jurister menar att den inte ens ger honom rätt att göra det. Ändå är det få som kan garantera att en framtida, mer krigsglad, president inte kommer försöka använda lagen för att låta militären fängsla amerikanska medborgare.

Journalisten Chris Hedges påpekar att varken militären, underrättelsetjänsten, eller den federala polisen FBI stödde den här kontroversiella delen av lagen, utan snarare uttryckte motstånd mot den.

”Men det blev en lag ändå. Och jag misstänker att det är för att storföretagen, som känner av upprorsstämningen på gatorna, vet att läget håller på att bli mycket värre, oroar sig för att Occupy-rörelsen kommer att växa, och samtidigt inte litar på att polisen kommer att skydda dem. De vill ha möjligheten att kalla in armén. Och nu kan de göra det.”

Fakta: 

<h2>De fyra pelare i Obamas krigföring som vi beskriver här är: globala avrättningar; outsourcing av militära uppgifter; ett krig mot öppenhet; och en cementering av Bushadministrationens politik att fängsla självutnämnda fiender utan möjlighet till rättegång - att skapa politiska fångar.</h2>

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Vapenaffärer med Saudiarabien låser Sverige

Sveriges vapenexport till diktaturer och krigförande länder har eskalerat under 2000-talet. Men de ansvariga politikerna berättar ogärna varför. Den borgerliga regeringen, som inte vill ta ansvar för Sveriges sex år gamla militära samarbete med Saudiarabien, skickar nu en militärattaché för att ytterligare öppna upp kungadömet för svenska vapen. FRIA granskar den nya svenska vapenexportpolitiken. Saudiarabien visar vägen.

Fria Tidningen

”Sverige har hittat ett sätt att i det tysta stödja en diktatur”

Både Saudiarabien och Sverige tjänar på det militära samarbetet och vapenförsäljningarna till kungadömet, säger den saudiske professorn Madawi al-Rasheed. Svenska vapenföretag gynnas av att ingen i Saudiarabien ställer frågor, och saudierna får hjälp att i tysthet förtrycka sitt folk.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu