Vart riktas hjälpen någonstans? | Fria.Nu

Debatt


Rolf Nilsson
Stockholms Fria

Vart riktas hjälpen någonstans?

Hjälpen till hemlösa har blivit en institution. I den verksamheten försvinner ofta människan som man egentligen vill hjälpa. Hur har det blivit så? Rolf Nilsson gör ett försök att förklara.

Syftet med denna text är att jag på ett så lättåskådligt sätt som möjligt vill försöka påvisa hur systemet självt skapar de problem dess förespråkare, stat, kommun, frivilligorganisationer och även socialt företagande, säger sig vilja motverka. Istället för att kraftfullt och målmedvetet agera för att ge bostäder och stöd åt våra mest utsatta (hemlösa) människor, ägnar sig tjänstemän/kvinnor åt att kontrollera, definiera, problematisera och på detta sätt kvarhålla människor i sin hopplösa situation.

Frågan som uppstår är: Vad beror det på att dessa tjänstemän blir så avstängda att de inte kan se det lidande de är med och skapar?

Pengar är ett effektivt verktyg i att avleda uppmärksamheten från det som skulle behöva göras för att avskaffa hemlösheten. Kommunerna bedriver en missriktad sparpolitik. De hänvisar ständigt till ekonomin som om det skulle vara en naturlag. Administrationen kring och kontrollen runt sparandet växer. Detta är också effektivt sätt att skrämma människor, eftersom alla som lyssnar själva är beroende av pengar. Allmänheten blir förstummad. Pengar är ett argument som är kopplat till något i vår allas vår omedelbara överlevnad.

Bakom dessa uppkopplade beroendestyrda människor visar sig vår oförmåga att möta varandra.

Vi är rädda för varandra. Vi ser på varandra som presumtiva tjuvar eller som människor vi själva kan ha nytta av eller tjäna något på. Varför ska vi hjälpa varandra om vi inte hotas eller tjänar något på det?

I ett uppstressat samhälle fungerar vi ungefär som drunknande människor. För att hålla oss kvar över ytan tar vi spjärn mot varandra. Vi riskerar också att tryckas ner av någon annan hela tiden. Stora delar av folket hålls hela tiden på nivå där det handlar om att klara sig. Vi flyttar hela tiden gränserna. Det som för en del kan handla om att inte ha pengar till elräkningen och kläder till barnen kan i andra sammanhang handla om att få vara en del av flocken. Rätt kläder, rätt semesterort, inredningen i det hem som vi ska visa upp på middagar för våra ”rätta” vänner. På olika nivåer styrs vi av samma principer samma grundtänk: Konkurrens, konkurrens och åter konkurrens.

Vad kan då vara mer följdriktigt än att ha en grupp som vi legitimt kan trycka ner. Som vi kan känna oss bättre än. Till exempel en grupp som består av sådana individer som på ett eller annat sätt hotar oss. Människor som tär på våra resurser. De är inte som vi. I Socialstyrelsens rapport om frivillig organisationerna kan man under beteckningen ”målgrupp” finna dessa grupper namngivna: Det är ”psykiskt störda”, de har ”narkotikaproblem”, de är ”romer”, de är ”kriminella”, de är ”ensamma”, ”hemlösa”, de har en ”multiproblematik”, är i ”samhällets utkant”, de är ”människor i riskzon”, de är ”fattiga”.

Efter som de flesta människor vill vara goda så hjälper vi dem. Vi intalar oss att våra skattepengar går till dessa stackare som inte klarar av det vi andra rättfärdigt och duktigt kämpar med. Vi ger dessa olyckliga så pass mycket stöd att de kan stanna kvar där de är. De får precis så mycket hjälp så att de klarar sig till nästa dag. Samtidigt kan vi andra växa i vår godhet och känna oss lite bättre.

Att vi kan undgå att se denna diskriminering kan kännas som en outgrundlig gåta. Kanske är det för att vi så snävt ser genom vårt beroende. Vår verklighet formas utifrån detta seende. Vi har inte tid, vi vågar inte, vi har inte råd, vi måste lägga fokus på sådant som håller oss ovanför vattenytan.

Vi har lärt oss att säga de rätta sakerna som ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter”. Vi lyckas ofta få det att låta så naturligt när vi svänger oss med fraser om allas lika värde. Vi menar antagligen det vi säger också? Det är det som är det värsta. Vi tror säkert att vi kan åstadkomma något när vi säger det här? Jag tror att många med mig upplever att alla dom här orden är väldigt urholkade. ”Mångfald, integrering, socialt stöd, åtgärder.” Tomma ord som cirkulerar i systemen. Det är ungefär som att om jag bara säger det här så är det klart sen.

Titta hur det ser ut på våra gator. Det sitter folk efter väggarna med lappar. Skänk en slant. Eller så går folk runt på tunnelbanan och frågar efter en krona. Reaktionen hos övriga människor blir över denna fråga antingen besvärade eller till och med förbannade. ”Hörru du, jag betalar skatt” Dom säger inte alltid så men många tänker nog så. Många tänker att ”Det är inte jag som ska hjälpa den här människan. Det ska de sociala myndigheterna göra.”

När det handlar om att söka pengar låter vi utsatta så kallade grupper som vi påstår oss vilja hjälpa vara anledningen till sökandet, men när det kommer till kritan försvinner alla dessa pengar någon annanstans. Ingenting görs för att skapa en förändring i grunden. Situationen har istället blivit att vi har gigantiska organisationer som lever på utsatta människor. Priset för dessa utsatta är ett obeskrivligt utdraget lidande.

Till att börja med vill jag skilja på två olika synsätt som vi vanligtvis brukar blanda ihop.

Det ena kan vi kalla för trappstegsstrategin. Det är ett tänkande som utgår från att den utsatte skall uppfostras in i systemet. De som handlägger, forskar på, behandlar eller hjälper utgår alla från att den utsatte har något fel som måste ändras på. Han testas, kontrolleras, undersöks, experimenteras med på alla upptänkliga vis för att i vissa lyckade fall anses kunna klara sig vidare till nästa trappsteg.

Det andra kan vi kalla för grundläggande mänskliga rättigheter. Det vill säga att vi utgår från att det inte på något sätt skulle kunna vara förhandlingsbart huruvida en människa i ett relativt välmående land som Sverige ska kunna bli ställd på gatan. Utan stöd att ta sig tillbaka.

Båda dessa skapar strukturer, system som människor inrättar sig efter. Båda dessa olika synsätt leder till vanemönster som påverkar alla människor som ingår i ett samhälle. Vi inrättar oss efter de normer vi klarar av att inrätta oss efter. I första hand strävar vi av förståeliga skäl efter att tillgodose våra egna behov av trygghet. Idag har alla blivit beroende av normer som exkluderar stora grupper. Vad vi verkligen bör göra oss själva uppmärksamma på, är vårt egentliga förhållande till allas grundläggande rättigheter och fråga oss själva: ”Lever jag på att andra står utanför?”

Vi är beroende av varandra. Det är ju därför vi bygger samhällen men kan det vara så att vi i vår rädsla för att inte lyckas som individer har tappat perspektivet, att vi har glömt bort varandra. Vi är så upptagna av att nå till vår egen trygga plats att vi inte vågar se på helheten. Det kan inte i långa loppet vara bra med ett så snävt sätt att betrakta tillvaron. Kanske är det så att vi ställer så höga krav på individen att individen inte längre vågar se sitt sammanhang. Om någon gör det så vågar den kanske inte säga något. ”Vi måste stå oss i den internationella konkurrensen.” Företagen måste ju expandera, men till vilket pris och vilka betalar priset?

Annons

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Organisationerna hjälper sig själva

HEMLÖSHET Om vi utgår från att alla förhoppningsvis vet eller nu vill veta genom denna text att varken socialtjänsten, landstinget eller frivilligorganisationer kan hjälpa en enda individ eller den ”grupp” som går under begreppet hem/bostadslösa att bli mindre hemlösa, då blir denna text kanske lite enklare att förstå och ta in.

Stockholms Fria
Debatt
:

Jag är färdig med det här

För att någon ska lyssna på dig krävs det utbildning och papper på dina meriter. Att du har ett helt livs erfarenhet av det du talar om verkar inte hjälpa. Det konstaterar Rolf Nilsson, och meddelar att han nu slutar som ordförande för Föreningen Stockholms hemlösa.

Stockholms Fria

© 2020 Fria.Nu