Fria Tidningen

Segerfeldt slår in öppna dörrar

Fredrik Segerfeldt, som till vardags får betalt av Svenskt Näringsliv för att skriva illa om svenskt bistånd, har samlat ihop anteckningar från sin tid på Timbro till en bok: FN. Spruckna drömmar. Budskapet är att vi ska tycka illa om organisationen.

”Sverige bör lyfta ner FN från piedestalen”, skriver han. Odemokratiska stater har ett för stort inflytande över FN. Det är därför som organisationen har misslyckats med sitt viktigaste uppdrag, att upprätthålla freden. Sverige bör istället på sikt satsa på ett Demokraternas förbund där vi tillsammans med andra demokratiska stater kan utforma en internationell politik, obefläckad av onda staters inflytande.

Det nuvarande FN, för vars arbete nationalstatens okränkbarhet i alla fall är en teoretisk utgångspunkt, gör det svårt för demokratiska stater att förhindra krig, och skydda civilbefolkningen i diktaturer.

Ja, ungefär så kan man sammanfatta Segerfeldts 163 sidor långa attack mot FN. På ett sätt slår boken in öppna dörrar. Det är inte svårt att kritisera FN. Det förekommer korruption, FN-ambassadörer säger dumheter och hela organisationen är byråkratisk.

Men bokens anekdoter om FN:s brister är i slutändan inte ett särskilt bra argument för att det är organisationen i sig som är problemet. En av Segerfeldts många svagheter som debattör är att han i likhet med svunna tiders troende leninister sätter teorier högre än verkligheten.

Det är till exempel sant att demokratier sällan eller aldrig går i krig mot varandra, men hur hjälper det oss att förstå hur FN fungerar eller varför det ena eller andra kriget brutit ut?

Menar Fredrik Segerfeldt att Frankrike och USA gjorde rätt i att kriga i Vietnam? Hade det talat till FN:s fördel om USA fått ett FN-mandat att napalmbomba vietnamesiska byar? Segerfeldts sätt att resonera – att demokratier alltid har rätt mot ickedemokratier – antyder ett svar, men bokens brist på konkretion lämnar frågan obesvarad.

Fredrik Segerfeldts resonemang kring hur FN misslyckats att förhindra folkmordet i Rwanda 1994 lider av samma problem. Det stämmer att Rwanda hade en av de tio roterande platserna i FN:s säkerhetsråd mitt under folkmordet – och visst var det absurt – men inget tyder på att landet hade något avgörande inflytande över hur FN hanterade frågan.

FN hade en fredsbevarande styrka (Unamir) på plats i Rwanda när mördandet började. Trots att dess chef general Dallaire rekommenderade att FN skickade fler soldater till Rwanda föreslog USA – och fick igenom – att styrkan istället reducerades med 90 procent.

Segerfeldt undanhåller läsarna att USA, Storbritannien och Belgien låg bakom denna neddragning och att flera afrikanska stater i säkerhetsrådet motsatte sig det. Det var inte diktaturerna i FN:s säkerhetsråd som förhindrade organisationen från att ingripa.

Trots att Segerfeldt prioriterar idéernas värld framför verkligheten blir det inte mycket resonerat. Principen om staters okränkbarhet avfärdas med att Josef Stalin var med om att formulera den. På samma sätt skulle man kunna avfärda djurskyddslagar eller rökförbud på offentliga platser med att Nazityskland var tidigt ute med sådana lagar och regler.

Det är naturligtvis inget fel i att bli extra misstänksam när man hör att en moraliskt suspekt person förespråkar något, men det räcker inte för att dra en slutsats.

Inte ens när det är en Fredrik Segerfeldt som skriver.

Fakta: 

Litteratur

FN. Spruckna drömmar

Författare Fredrik Segerfeldt Förlag Hydra förlag

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu