Charlotte blev nazist och flyttade till Sverige | Fria.Nu
Fria Tidningen

Charlotte blev nazist och flyttade till Sverige

Det är ett år sedan Charlotte Johannsens bok Förklädd till nazist kom ut. I åtta månader levde hon med de som hade misshandlat hennes vän. ”Jag har lärt mig att ju mindre människor är inombords, desto mer behöver de agera utåt”, säger hon.

Efter att hennes bok Förklädd till nazist, hittills bara utgiven på danska, lanserades för ett år sedan har Charlotte Johannsen kontaktats av såväl föräldrar som lärare och ungdomar som alla  har frågat: Kan det verkligen vara sant att de finns bland oss?

Hon lever numera i Sverige, ett land hon anser har en mer inkluderande definition av vem som är svensk, jämfört med Danmark där skillnaden mellan ”oss, danskarna” och ”dem, de andra”, är större. 

I Aarhus, Danmarks näst största stad där Charlotte Johannsen växte upp, finns flera vitmaktrörelser. Nya medlemmar rekryteras i stadens fotbollslag.

– Vad som är gemensamt för medlemmarna är att de inte har varit riktigt bra på någonting i sitt förflutna. De har varit medelmåttor eller dåliga i skolan och på sport. De har inte haft några häftiga pappor. De har saknat en känsla av tillhörighet och funnit den i nazistgänget. 

Charlotte Johannsen blev en av nazisterna för att hon ville visa att extremismens problem inte kan begränsas till några få individer, utan är en del av vårt sätt att identifiera oss. 

Hennes blick är klar. Hon har en självsäker men tankfull röst när hon säger:

– Jag har inte stoppat dem, de ger sig fortfarande på mörkhyade, homosexuella, vänstersympatisatörer och andra de anser vara annorlunda på fel sätt, men jag har åtminstone vågat ta upp något som alla inte vill höra om.

Sommaren 2008 var Charlotte Johannsen elitsimmare när en nära vän blev svårt skadad av nazister och flyttade ifrån Aarhus. Samtidigt upptäckte hon att en simkollega umgicks med medlemmar ur White pride, en rörelse som slåss mot fotbollshuliganer och manifesterar den vita rasens överlägsenhet. 

– Jag blev arg och upprörd och funderade på hur jag kunde förhindra att andra råkar illa ut. 

Hon anslöt sig till simmarens krets och kunde därmed förvarna en vän om när nazisterna planerade räder mot deras ungdomshus.

– Det var ingen stor uppoffring att trygga andra människors säkerhet. Men ville jag lära mig mer om hur extremisternas hat fungerade behövde jag gå längre. 

Charlotte Johannsen berättar att det är en oskriven regel att en medlem accepteras så länge hon eller han hyser samma uppfattning som gruppen, följer order och inte avslöjar sin delaktighet offentligt. Om någon döms för ett brott eller figurerar i medier utesluts och utelämnas personen. Ensamheten är den värsta farhågan. 

– De flesta jag lärde känna levde utåt sett ordnat och städat med familj, vänner och arbete. Lika extrema som de var på gatorna, lika rädda var de att deras mamma eller pappa skulle få reda på vad de gjorde. Deras svaghet är att se sig själva genom andras ögon.

Hennes och de andra kvinnornas roll var att stå för underhållning i vardagsrummet medan männen i hierarkins topp höll möten i köket. Möjligheten att få reda på vad de talade om krävde att hon kom nära en man. Snart hade hon inlett ett förhållande och kom, oväntat, nära honom även privat.

Våldet, insåg så småningom Charlotte Johannsen, var ingen effekt av en enande ideologi inom White pride. Det var gruppens hobby och kunde drabba nästan vem som helst som råkade stå i vägen.

Själv såg hon aldrig våldet. Hon blev istället påmind om det av sin ena livlina; den vän hon brukade förvarna om nazisternas ankomst. Hon smög sig till hennes hus på helgerna och pratade ut. 

Från nazisterna fick Charlotte Johannsen höra om deras aktioner. Från sin vän fick hon höra om vilka som drabbades. 

Den andra livlinan Charlotte Johannsen hade var de två journalister på tidningen Redox som hon dagligen rapporterade till. Det var med deras hjälp boken skrevs. 

Själv har Charlotte Johannsen aldrig tvivlat på att hon inte är nazist, även om hon ibland har känt sig osäker på vem hon är. Hon minns särskilt en gräns hon inte översteg.

– Vid ett möte med Vederfølner (se faktaruta, reds. anm.) beslutades att medlemmar skulle rekryteras under en endagsfestival. Jag uppmanades att lämna ut flygblad och övertyga andra om att bli nazister. Det kunde jag inte. 

Den nära relationen med extremgrupperna gjorde att hon slutade tänka på vad hon egentligen tyckte om att äta eller dricka. Hon åt och drack helt enkelt vad andra beställde.

– Jag åkte ifrån staden då och då för att rensa huvudet. Det är jobbigt att i åtta månader bara försöka se söt ut och inte få säga emot någon du tycker har fel. 

Vännerna från hennes gamla liv blev allt färre eftersom hon sällan kunde kontakta dem. Det blev lättare att sluta kommunicera än att behöva ljuga. 

Charlotte Johannsen har efter bokutgivningen föreläst på skolor och fått lärare att börja diskutera rasism med sina elever. Hon säger att prövningen att låtsas vara någon annan är den svåraste hon genomgått, men att det har varit värt erfarenheten. 

– Om vi ska förhindra att fler hamnar i sådana här sammanhang är det avgörande att vi som känner den unga flickan eller pojken visar att det finns bättre sätt att få bekräftelse än att hysa rasistiska åsikter. 

Hon är i dag en studerande 23-åring som strävar efter att smälta in i ett nytt samhälle. Men hon är försiktig med vem hon ger sitt telefonnummer och sin adress. Det senaste året har hon flyttat flera gånger. 

Charlotte Johannsen tror att det är nazisternas ovilja att få allmänhetens uppmärksamhet och polisen på sig som har gjort att de lämnat henne ifred efter den där dagen då hon sade att hon bokat en chartersemester, skapade en falsk Facebooksida där hon skrev att hon hade en muslimsk pojkvän och plötsligt försvann från Aarhus.

Hon berättade om det hemliga uppdraget för sin familj först när hon var i färd att flytta. De har tagit det ganska bra, tycker hon.

– Det kommer att ta tid för mig att lita på andra och för andra att lita på mig. Jag har varit duktig på att spela någon annan. Nu vill jag få långsiktiga relationer och ett vanligt liv.

 

Så beskriver Charlotte Johannsen gängen hon kom i kontakt med

White pride 
En högerextrem huligangruppering som stöttar det danska fotbollslaget AGF och ger sig ut på Aarhus gator under kvällar och nätter för att överfalla oliktänkande personer och konfronteras med andra fotbollshuliganer. I hierarkin ingår ett fyrtiotal män mellan 18 och 35 år som leds av två personer. De köper och säljer även droger och vapen.

Vederfølner 
En nationalkonservativ politisk förening som har en egen sportklubb och siktar på att komma in i kommunfullmäktige, till skillnad från White pride, som de har nära band till. De har cirka 200 aktiva medlemmar.

Barndommen 
En plantskola till de andra extremistiska grupperna  för ungdomar. Hit rekryteras pojkar mellan 15 och 18 år, främst från fotbollsgrupper. Många har haft problem med auktoriteter men ser upp till och lyder de äldre manliga ledarna.

Annons

Rekommenderade artiklar

Våldet bakom notiserna

Intervju

I tre år har Kristina Edblom räknat kvinnorna som fallit offer för sina män. Som journalist granskar hon hur samhället misslyckats med att ta hand om psykiskt sjuka och våldsutsatta kvinnor.

Fria Tidningen

För Afghanistans demokrati

Intervju

Tron på ett demokratiskt samhälle finns hos den afghanska befolkningen trots mer än trettio års krig. Anosh Hamta, som företräder partiet Solidarity party of Afghanistan, anser att landets svarta historia kan brytas om den amerikanska ockupationen upphör.

Fria Tidningen

"Jag blir bara mer triggad ju mer de jävlas med mig"

Intervju

I sju års tid har Angelo Graziano sålt cannabisolja för medicinskt bruk. Han är känd som ”cannabisdoktorn” och har just avtjänat ett tre månader långt fängelse- straff för narkotikabrott. När vi ses i Stockholm har han hunnit med tio dagar i frihet och övertygelsen om oljornas potential tycks vara starkare än någonsin.

Jordbruksverkets inblandning väcker kritik

Intervju

Efter det stora intresset för Reko-ringar har Jordbruksverket satsat på ett projekt som ska stödja etableringen av nya ringar. Men initiativet välkomnas inte av alla.

Fria Tidningen

Fredsaktivisten som började befria djur

Intervju

Proffsaktivisten Martin Smedjeback har just lämnat fängelset. Nu är han aktuell i filmen Tomma burar. "Djurrätt har framtiden för sig. Det finns en inneboende moralisk kraft i det", säger han.

Stockholms Fria

© 2019 Fria.Nu