Recension


Fria Tidningen

Pimpa kommunismen

Pål Steigans bok En gång skall jorden bliva vår är ett angeläget försök att utifrån en nordisk horisont förmedla det akuta läget i dagens samhälle, skriver Andreas Nuottaniemi.

Det finns en märklig uppgivenhet i många västerländska samhällen. En cynism, eller en tro att världen, trots uppenbara brister, är inrättad på – som Voltaires oförglömliga romankaraktär Doktor Pangloss skulle ha uttryckt det – bästa möjliga sätt. Vi tror att vi är fria, att vi lever i samhällen präglade av frihet, samtidigt som vi är slående överens om att världen inte kan organiseras på något annat sätt än just detta. This is the only way. Vi varken förtjänar eller förmår mer än så här, även om vi rent teoretiskt skulle kunna handla exakt hur vi vill. För den medvetna, senmoderna människan återstår bara att med lite lagom klädsam självömkan dra sig undan från världen och odla sin trädgård.

Denna avsaknad av hopp och trovärdiga alternativ är enligt den norske politikern och författaren Pål Steigan det enda som håller kapitalismen som system någorlunda intakt för tillfället. Vi genomlever vad som troligen är den värsta kapitalistiska krisen någonsin och borde rimligtvis ha alla möjligheter i världen att störta den. Likväl, och trots allt som för tillfället talar emot den, gör den sig nu redo för den omstart som mycket väl kan bli den sista, utan att det avgörande motståndet formerar sig. 

Nu är det dags, skriver Steigan, för arbetarklassen att inse sin historiska roll och utdela det avgörande slaget mot det system som håller den mänskliga kreativiteten som gisslan.

Pål Steigan har visserligen förutspått kapitalismens undergång tidigare. Som ordförande för marxist-leninistiska Arbeidernes kommunistparti mellan 1975 och 1984 var han enligt vännen Henning Mankell betraktad som ”en farlig man” i Norge, och hade nog anledning att se revolutionen framför sig både en och två gånger. Det som skiljer nu från då, menar Steigan, är magnituden av de kriser som hotar inte bara produktionssättet, utan själva levnadsbetingelserna för ett flertal av jordens arter, inklusive människan. Boken En gång skall jorden bliva vår är ett angeläget försök att utifrån en nordisk (dock påtagligt norsk, ska påpekas) horisont förmedla det akuta i den nuvarande situationen.

Större delen av Steigans bok innehåller en kaskad av siffror. Procentsatser, rankningar, dollarsummor och årtal, vilka alla pekar i en och samma riktning: kapitalismen got to go. ”Det finns ett enkelt svar, och svaret är kapitalism”, som Vänsterpartiets pressekreterare Uje Brandelius så kärnfullt har sammanfattat problematiken. De multipla kriser vi står inför i dag – ekonomi, ekologi, energi – har alla sin rot i det tillväxtparadigm som är centralt för det kapitalistiska produktionssättet. Kapitalismen har som enda val att expandera eller dö.

I en icke-expanderande värld innebär det givetvis problem. För en levande organism, påpekar Steigan, går okontrollerad tillväxt under ett annat namn: cancer.

Nu är det inte Steigans diagnostisering av den samtida kapitalismen som gör En gång skall jorden bliva vår läsvärd. Denna diagnos kan läsas (och har lästs) annorstädes, om än inte alltid med samma driv i framställningen eller med det självklara sätt på vilket Kinas framväxt skrivs in i den övergripande berättelsen om kapitalismens kriser. 

Det som gör Steigans bok speciell i en nordisk kontext är huvudsakligen det rekommenderade botemedlet. Det avhandlas på bokens sista 30 sidor och har även det ett välbekant namn: kommunism. Här knyter författaren an till den diskussion kring en förnyad kommunism som än så länge förs i första hand på kontinenten, med få företrädare i Norden (de uttalade kommunisterna inkluderade). Pål Steigan kallar det ”kommunism 5.0” och visar med sin träffsäkra metafor att även om den kommunistiska idén med rätta har kommit att förknippas med Karl Marx, så är det av stor vikt att belysa den minst lika intressanta för- och efterhistorien. 

Drömmen om ett klasslöst samhälle vare sig började eller slutade med Marx. För de svenska (ex)kommunisterna kan det kanske vara nödvändigt att tillägga att den heller inte slutade med Josef Stalin. Som den franske trotskisten och filosofen Daniel Bensaïd skrev: ”Det var en skam av dem som slutade att vara kommunister när de slutade att vara stalinister, och som bara var kommunister så länge de var stalinister.” 

Kommunism behöver inte vara något hokus pokus. Den finns som en inneboende potential i dagens samhälle, liksom i alla tidigare. Enligt Steigan kan det helt enkelt handla om ”fördelning, lika värde, jämlikhet och samspel”. Han lyfter fram allt från offentligt finansierad sjukvård och principer om allemansrätt till bilpooler och bytesmarknader som exempel på fickor av kommunism i samtiden. 

Särskild vikt lägger han vid de möjligheter som uppstått i och med den nya informationsteknologin, med dess öppna källkoder och Creative commons. Här tycker jag visserligen att den annars så realistiske Steigan stundtals blir en smula naiv. ”Tekniken som frälsare” har vi hört förut, och jag är inte säker på att den blir så mycket bättre för att den kommer i en kommunistisk, tillväxtkritisk tappning.

Men det är en randanmärkning. En gång skall jorden bliva vår är i första hand en högst uppfriskande västanvind. Tänk om det fanns fler svenska kommunister som skrev och analyserade med samma mod och intellektuella sensibilitet som Pål Steigan! Till er som börjar ana att det var fel att en gång så lättvindigt vända kommunismen ryggen, vill jag avsluta med en uppmaning från den slovenske filosofen Slavoj Zizek som torde vara helt i Steigans smak: 

”Var inte rädda, anslut er till oss, kom tillbaka! Ni har haft era antikommunistiska eskapader, och vi förlåter er för dem – men nu är det dags för allvar igen!” 

Fakta: 

<h2><em>En gång skall </em><br><em>jorden bliva vår. </em><br><em>Strategi för </em><br><em>en ny värld</em><br>är utgiven på&nbsp;<br>Leopard förlag.</h2>

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Drabbande kärleksbudskap från Blameful Isles

Recension

Blameful Isles is dope! Det skrev Talib Kweli på sitt Facebookkonto efter att ha upptäckt det svenska bandet Blameful Isles. Så rätt han har i detta. Lysande på de tre föregående albumen och än bättre på nya dubbelalbumet Pleroma, skriver Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

Mossiga noveller om manlighet

Recension

Gemensamt för novellerna i Grand danois är ensamhet. Manlig ensamhet. Skickligt skrivet men mossigt innehåll, tycker Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu