Dylan – ikon för djupsinniga män | Fria.Nu

Recension


Fria Tidningen

Dylan – ikon för djupsinniga män

Håkan Lahger skildrar samtidens mest inflytelserika låtskrivare genom inspirerade svenskars ögon. Dylan – en kärlekshistoria är tänkt att vara en generationsskildring och ett konstnärsporträtt inom samma pärmar. Resultatet är något helt annat, skriver Mark Andersson.

Drygt halvvägs in i Håkan Lahgers Dylan – en kärlekshistoria diskuterar författaren skillnaden mellan Bruce Springsteen och Bob Dylan tillsammans med vännen och journalistkollegan Christer Olsson. Springsteen kallas ängslig och väl mån om att bli förstådd, därför pratar han alltid om sin musik och sina texter. ”Det blir fånigt”, säger Olsson. ”Bob Dylan har inget intresse av att bli förstådd och det är så svårt för folk att fatta.”

Uttalandet är ett ofrivilligt skott i foten på Lahgers bok som i allt väsentligt behandlar män (och en kvinna) som pratar om och söker förstå Bob Dylan, mannen som inte vill bli förstådd.

Till formen är Dylan – en kärlekshistoria närmast en reportagebok där författaren skissar fram ett flytt sextiotal, en verklighet och ett drömlandskap där Bob Dylan har haft en outplånlig inverkan på människors liv. 

Artisten blir ett språkrör, en samtidstecknare, en terapeut, en influens och en frustration.

Beundras gör han i alla lägen – också när han är som mest obegriplig – för sitt säregna sätt och sinnelag och för förmågan att sätta fingret på verkligheten och förflytta den långt utanför dess gränser.

Håkan Lahger vill spegla allt det där och mer via en skara beundrares (Anders F Rönnblom, Izzy Young, Ola Magnell med flera) röster. Men boken beskriver inte i första hand Bob Dylan, istället tar den sig an det inte ringa antal män vars fascination för artisten, hans liv och gärning har uppgått i någon sorts kvasiakademisk fanatism. Författaren blir en passiv moderator som undviker att skärskåda eller vifta med den kritiska flaggan. Utan större motstånd får de inblandade utlopp för sina kärleksförklaringar till artisten.

Ingen kan ifrågasätta Dylans betydelse för den västerländska populärkulturen, den är självskriven och således inte heller helt oproblematisk. Underligt då att artistens gärning och förhållandena till densamma tillåts att vara så strömlinjeformade som här.

Nog för att samtalen stundvis genererar pregnanta och eftertänksamma texter, kortare avsnitt av mer personlig karaktär är mycket starka, men allra oftast handlar det om skräniga hyllningar.

Bob Dylan beskrivs som en allvetande shaman. En människa och en konstnär som har förstått världen lite bättre än andra. Han är självutlämnande och isolerad, han kastar skuggridåer i sin väg för att bli lagom mycket förstådd och för att få oss fullständigt bortkollrade. En uttolkare av samtiden är han alltjämt, oavsett vilket decennium han må verka i.

I Lahgers bok är sextiotalet Bob Dylans årtionde. Han delade det med männen här, och de som förstod Dylan förstod också sextiotalet lite bättre.

Dylan sägs ha vetat mer om kalla kriget än dess huvudsakliga politiska frontfigurer, han skrev trots allt A hard rain’s a-gonna fall några år innan det var så där riktigt nära att smälla. Han var också bred nog att nå ut till och influera alla sorters människor och musiker. Men när proggarna tröttnade på artistens allt mer opolitiska output låter man bokens röster också bagatellisera vänsterfalangens syn på och förståelse för Dylan. De har inte förstått den stora bilden av den förunderlige mannen.

Likafullt, när artistens sociala patos försvinner, när han blir kristen, begår karriärsjälvmord, omstöper sig själv flera gånger om och sextiotalet är något förgånget och sinnesbilden av artisten blir allt mer förbluffande, går det alltjämt så långt att man tror sig veta någonting djupare, någonting om Bob Dylans själ.

Tolkningsföreträdet visar här sina smutsigaste framtassar. Kontentan blir att Bob Dylan, generationsrösten, trots allt inte tillhör alla. De som verkligen har förstått artisten tillskrivs ett större kulturellt kapital, ett Dylan-kapital som inte vem som helst kan tulla på. De rör sig i ett kunskapsfält där det obegripliga är en fälla som undviks med ett ivrigt gripande efter alltför långsökta halmstrån.

Det är lätt att förundras över att samma Håkan Lahger som för bara tre år sedan skrev kärnfullt och distanserat om Ulf Lundells skapandevåndor i Den vassa eggen – Ulf Lundells kreativa kaos också ligger bakom den här boken. Fast där var ramarna förstås tydligare. Här släpper Lahger istället alla spärrar och fördämningarna brister, minst sagt.

Håkan Lahgers bok aktualiserar ofrivilligt ett populärkulturellt fenomen. Fansens kärlek till en artist, för all del, men också fantastens förvandling till besatt idoldyrkan. Det är fascinerande och obehagligt – och den stora behållningen med boken. Som eftersträvad generationsskildring är den alltjämt fånigt oangelägen och kritiskt nonchalant. 

Fakta: 

<h2>Dylan – en <br>kärlekshistoria<br>är utgiven på&nbsp;<br>Norstedts.</h2>

Annons

Rekommenderade artiklar

Drabbande kärleksbudskap från Blameful Isles

Recension

Blameful Isles is dope! Det skrev Talib Kweli på sitt Facebookkonto efter att ha upptäckt det svenska bandet Blameful Isles. Så rätt han har i detta. Lysande på de tre föregående albumen och än bättre på nya dubbelalbumet Pleroma, skriver Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

Mossiga noveller om manlighet

Recension

Gemensamt för novellerna i Grand danois är ensamhet. Manlig ensamhet. Skickligt skrivet men mossigt innehåll, tycker Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

© 2019 Fria.Nu