Livligt om kärnfamiljen
Lagom till bokmässan släpptes Liv Strömqvists nya seriealbum Ja till Liv. Det är en ABC-bok med en serie för varje bokstav i alfabetet. Gamla och nya serier blandas, med allt från månadens manshoror till en glimt av en tänkbar tjejkväll i Tredje riket och en känga till Robert Gustavsson.
Till bokmässan hade Liv Strömqvist dock kommit för att prata om kärnfamiljen. Malmö Frias reporter Paula Rooth delar med sig av fem av hennes reflektioner kring relationer, könsroller och familjebildning, återkommande teman i hennes serier.
Tvåsamhetsstatusen
– Jag kommer ihåg när jag gick i skolan och alla blev så överlyckliga när nån hade blivit ihop med nån. Det var så odelat fantastiskt att ha en kille. Det gjorde att man ville vara ihop med nån, kanske inte för att man gillade honom utan för att man ville vara någon som hade den statusen. Jag kan tänka mig att det är så i många kretsar hos vuxna kvinnor också, att det finns en fruktansvärd social press på att man ska vilja ha kille och barn och att man kan känna sig väldigt misslyckad om man inte har de målen. Medier använder sig också av sådan logik, kvinnor som inte har man eller familj visas upp som nått sorgligt eller tragiskt.
Så ska kvinnorna lära sig
– Texter som är riktade till kvinnor har väldigt ofta en mästrande ton, ”lär dig säga ifrån, bli bra på det här”. Man ger inte läsaren makten att själv klara av saker utan de behöver instruktioner. Det är inte så mycket så i texter som är riktade till män, de förväntas redan veta vad de ska göra. Folk frågar ofta mig hur jag tycker att man ska leva, vad man ska göra. Jag har ingen aning. Det går inte att följa någon mall för hur man ska leva. Jag tror att det skulle bli farligt om jag började säga något och så kanske det är asdåligt för den människan. Jag hoppas att mina serier kan göra att man själv får syn på saker. En serie om att varför man stannar i en destruktiv relation kan kanske hjälpa en att se saker som gör att man kan fatta beslut kring sitt eget liv.
Högerpolitiken och kvinnorna
– När man pratar om barnfattigdom är det ofta ensamstående mammor till de barnen som är fattiga. Utförsäkringarna har drabbat kvinnor mer och kvinnor är oftare sjukskrivna än vad män är. Det tror jag leder till att kvinnor kan känna att de inte har ekonomiska möjligheter att skilja sig och stannar kvar i ett äktenskap som de egentligen skulle vilja lämna. På så sätt tror jag att högerpolitiken gynnar kärnfamiljen.
Kärlek som social konstruktion
– När Prins Charles känsla kom ut var det vissa som blev provocerade av att jag pratade om kärlek som social konstruktion. Det ses som en så stark känsla, det är meningen med livet, och den mest autentiska känslan som finns. Om man då ser den känslan som en produkt av den kultur vi lever i, är det inte sant att jag känner den då? Men jag menar inte att det finns någon motsättning där, känslor är sanna även om de är producerade av ett samhälle som ser ut på ett visst sätt.
Alternativa familjer
– Jag vet inte varför det inte har dykt upp mer alternativa familjebildningar, det är lite deppigt. Efter homorörelsen blomstring hade jag hoppats att den typen av familjebildningen skulle ha influerat samhället mer, inte att alla homosexuella skulle vara tvungna att gifta sig i kyrkan. Kanske bastuklubbar för heteros. Eller att fler kompisar går ihop och skaffar familj, men har kvar sina killar som inte vill ha barn också. Det är att inte göra sig själv till ett offer för vad andra vill. I dag är det som att man måste styra upp det här med familj inom ramen för romantisk kärlek.
<h2>Läs även:<br><a href="http://www.malmofria.nu/artikel/89799">Femtio år<br>av feminism<br>och sex på<br>bokmässan</a></h2>