Fångorganisationer kritiska | Fria.Nu
Sara Hasbar

Fördjupning


Sara Hasbar
Fria Tidningen

Fångorganisationer kritiska

Anstaltschefen på Saltvik medger att det har funnits problem, men säger att det beror på att anstalten är nyöppnad. Men organisationer som arbetar för fångarnas rättigheter menar att kriminalvården har mer djupgående problem.

Säkerhetsfängelset Saltvik är en ny anstalt och många rutiner håller ännu på att upparbetas. Omorganiseringar har lett till större personalrörlighet mellan avdelningar än det normalt är på anstalter, säger Roger Bostedt, anstaltschef för Saltvik. Men han tillbakavisar kritiken att alla intagna inte skulle ha en kontaktperson eller verkställighetsplan.

– Alla har kontaktpersoner, men eftersom det nyligen har varit semestertider kanske någon har fått vara utan kontaktperson i någon månad, säger Roger Bostedt.

Han menar också att många har kommit till Saltvik från andra anstalter och då följer verkställighetsplanen från den första anstalten med. Man upprättar inte en ny plan på den nya anstalten, utan fortsätter att jobba utifrån den gamla.

– Men den som kommer till Saltvik som första anstalt får en verkställighetsplan påbörjad inom en månad. Varje intagen har sedan möte minst var fjärde månad då han diskuterar planen med sin kontaktperson och kriminalvårdsinspektören.

Roger Bostedt säger också att det inte stämmer att många intagna på Saltvik inte har utslussningsåtgärder, utan alla har åtgärder som underlättar övergången mellan tiden i fängelse och livet i frihet. Men många på anstalten är dömda till långa fängelsestraff och när en person döms till ett fängelsestraff på över fyra år får de särskilda villkor i sina domar. De begränsar ofta permissioner och möjligheter till utslussning och på grund av det varierar tiden när åtgärderna påbörjas.

 Sysselsättningsbrist har varit ett problem på anstalten under hösten, medger Bostedt. Anledningen är att det har varit svårt att få in jobb till anstalten.

– Vi kan inte ta in alla slags jobb på grund av säkerhetsaspekten, men vi måste samtidigt få företag att vilja ge oss uppdrag. Men nu har alla någon form av sysselsättning, även om en del är konstlad, till exempel att fler delar på samma sysslor, som att städa. Det kanske gör att vissa känner att de inte har full sysselsättning.

Mats Hagstedt är rektor för Region Nord inom kriminalvården. Att många lektioner blev inställda i höstas beror på en rad olyckliga omständigheter, menar han.

– Vi har bara några lärare i det här området som är utbildade inom kriminalvården. När de ordinarie hade mycket sjukfrånvaro plus föräldraledighet hade vi inte tillräckligt många vikarier för att täcka upp det. Saltvik blev extra drabbat en period. Vi har två vikarier nu, men vi kan inte gardera oss helt för att undvika att hamna i samma situation. Det är en budgetfråga, säger han.

Att intagna upplever kriminalvårdarna på skilda sätt visar undersökningar från BRÅ och Kriminalvården. Medan vissa är positiva, uppger andra att de känner sig inhumant behandlade av personalen. Hans Johansson arbetar för Fångarnas riksintresseorganisation, FRIO, och har själv ett fängelsestraff bakom sig. Till FRIO är det ganska vanligt att intagna hör av sig för att de upplever att de har blivit kränkta av personal. Hans Johansson anser att klimatet på anstalterna präglas av flera problem.

– Det finns ett ömsesidigt förakt och misstänksamhet mellan intagna och personal, som gör att intagna som pratar för mycket med personalen och tvärtom inte blir populär hos de övriga. För mig är det en självklarhet att de flesta vårdare inte sitter och samtalar med de intagna.

Hans personliga erfarenhet är att klimatet och den avpersonifierande attityden på många anstalter skapar ett hat mot samhället hos många intagna.

– Till exempel när personalen lämnar allt i ens rum upp och ner efter visitering och att man vet att vissa läser ens privata brev. Det blir som ett övergrepp som man mår dåligt av, det har jag hört många säga.

Per Sternbeck är förbundssekreterare i Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende, RFHL, och har haft kontakt med förtroenderåd på anstalter i tio år. Han anser att det pågår en utstötningsmekanism inom kriminalvården.

– Flera före detta kriminalvårdare har berättat för mig att det fanns repressiva krafter på alla nivåer, vilket fick dem att sluta. Till exempel att de blev kallade tjuvälskare om de engagerade sig mycket i någon. Det gör att många av de som vill engagera sig och jobba med utsatta människor slutar och de repressiva blir kvar, de som mest ser sig som fångvaktare.

Hans Berglund har varit kriminalvårdare i åtta år och arbetar i dag på Saltvik. Han känner inte igen sig i bilden att kränkningar skulle vara vanliga och menar att de skulle reagera snabbt om det drabbade vare sig en intagen eller personal. Men han upplever att klimatet på anstalten har blivit hårdare, eftersom de nu har fler intagna som är grovt kriminella.

– Förut kunde vi gå ut och bowla tillsammans, det fanns en ”vi-känsla” mellan personalen och de intagna. Det skulle aldrig gå nu, många skulle sticka direkt. Det är hårdare intagna nu, fler är multikriminella. Nu är det mer en ”vi-och-dom”-känsla mellan oss och de intagna, berättar han.

Att förtroenderåden på anstalten skulle vara oroliga för repressalier känner Roger Bostedt inte till.

– Jag har själv en ganska öppen dialog med förtroenderåden på vår anstalt. När de framförde klagomål på maten ordnade jag till exempel ett möte med dem och kökschefen, så att de skulle kunna ha en dialog. Vi har haft ett missnöje med maten, men när det är storkök är det svårt att få alla nöjda.

Hans Johansson och Per Sternbeck anser däremot att kriminalvården har en negativ attityd till förtroenderådens arbete.

– Det är inte ovanligt att de blir betraktade som besvärliga, det vanligaste är att de inte får permissioner eller blir tvångsförflyttade till andra anstalter, säger Per Sternbeck.

Såväl intagna som personal efterlyser mer arbete med utslussningsåtgärder, både på anstalter och från myndigheter på utsidan. Bland annat visar en undersökning från Kriminalvården att kriminalvårdare anser att de har för lite tid till det. Hans Berglund poängterar också att det är viktigt att det finns ett samarbete med andra myndigheter.

– Det måste finnas någon på utsidan som tar emot dem efter frigivningen. Finns inte det, är det väldigt lätt att bara gå tillbaka till det gamla gänget. Några klarar sig, men inte ens en tiondel av de som skulle kunna klara sig. Vem tar över när de kommer ut?

KRIS, Kriminellas revansch i samhället, är en organisation som arbetar just med att hämta före detta intagna när de frigivs från anstalten. De möter upp den före detta intagna utanför murarna, åker iväg och tar en fika och erbjuder stöd och hjälp.

– Det borde finnas en speciell enhet inom kriminalvården som arbetar bara med att hjälpa intagna med sådant som att söka bostäder. Att sitta inne gör att allt sådant blir svårt, en enkel anledning är att du inte kan ringa när du vill, säger Peter Lund på KRIS i Norrköping.

Hans Johansson och Per Sternbeck betonar också att personalen på anstalterna skulle behöva mer utbildning i att orientera sig i sådana frågor, till exempel vilken myndighet som har ansvar för vad, vilket de menar är en brist i dag.

– Än i dag är det tyvärr vanligt med en klassisk muck. 200 kronor på fickan och kläder i en plastpåse, ut till ingenting, säger Per Sternbeck.

Hans Johansson från FRIO menar att kriminalvården har gått mot ett större säkerhetstänkade, vilket sker på bekostnad av innehåll och kvalitet på anstalterna.

– Om man tittar på 1970-talet så genomsyrades kriminalvården av en helt annan humanism och bra reformer. Då fanns det halvtidsstraff, bättre permissioner och större möjligheter till studier och arbete utanför anstalten. Det fanns kuratorer som arbetade med utslussning, men de är bortrationaliserade i dag. Nu satsar man istället miljoner på att bygga högsäkerhetsfängelser som ingen kan rymma ifrån.

 

Ur kriminalvårdens vision och värdegrund

  • Vi har god klientkontakt och är goda förebilder för klienterna.
  • Ett engagerande, reflekterande och klientnära ledarskap är grunden för en framgångsrik kriminalvård.
  • För varje klient i anstalt och häkte ordnas sysselsättning i form av arbete, studier och annan strukturerad verksamhet. Sysselsättningen är kvalitetssäkrad.
  • Vi analyserar kritiska faktorer och agerar tidigt mot förhållanden som kan hota ordningen och säkerheten.

 

JO granskar kriminalvården

  • JO är Kriminalvårdens granskande myndighet. Från juli 2009 och ett år framåt kom det in 1 212 ärenden från intagna vid landets anstalter och häkten.
  • 203 stycken ledde till kritik eller uttalanden mot kriminalvården. Kriminalvårdens beslut, till exempel om besök, kan intagna överklaga till förvaltningsrätten. Enligt domstolsverkets siffror från 2010 sa domstolen nej i 96 procent av fallen.

 

Fakta: 

• Saltvik är en av Sveriges tre säkerhetsanstalter. Anstalten har 24 platser i säkerhetsklass A, den högsta, och 110 i säkerhetsklass C.
• Sveriges två andra säkerhetsanstalter är Kumla och Hall. Alla tre säkerhetsanstalter har byggts som ett resultat av rymningarna och fritagningarna från bland annat Kumla och Hall år 2004. Där ska det fysiska skyddet mot rymningar och fritagningar vara det högsta i Sverige.
• Salberga är en anstalt med 217 platser i säkerhetsklass B.

Läs även: ”Kriminalvården bryr sig inte om intagnas säkerhet”

Annons

Rekommenderade artiklar

”Kriminalvården bryr sig inte om intagnas säkerhet”

Män som slåss och får fortsätta bo grannar, vakter som läser brev på intagnas rum, arbeten som inte räcker till alla och personer som måste vara utan verkställighetsplan i flera månader. Det vittnar några intagna på anstalterna Saltvik och Salberga om, som FRIA varit i kontakt med. Anstaltschefen på Saltvik medger att det har funnits problem, men säger att det beror på att anstalten är nyöppnad. Men organisationer som arbetar för fångarnas rättigheter menar att kriminalvården har mer djupgående problem.
• ”Kriminalvården bryr sig inte om intagnas säkerhet”
• Fångorganisationer kritiska 

Fria Tidningen

© 2019 Fria.Nu