Sara Hasbar

Fördjupning


Sara Hasbar
Fria Tidningen

”Kriminalvården bryr sig inte om intagnas säkerhet”

Män som slåss och får fortsätta bo grannar, vakter som läser brev på intagnas rum, arbeten som inte räcker till alla och personer som måste vara utan verkställighetsplan i flera månader. Det vittnar några intagna på anstalterna Saltvik och Salberga om, som FRIA varit i kontakt med.

Saltviksanstalten öppnade hösten 2010, som ett av tre nya högsäkerhetsfängelser som Sverige har satsat miljontals kronor på. FRIA har fått flera brev från intagna som vittnar om att anstalten inte sköter sitt uppdrag. Peter agerar gärna anonymt språkrör för sin avdelning på Saltvik och menar att anstalten är skyldig till både lagbrott och missförhållanden.

Enligt kriminalvårdslagen ska alla intagna få en verkställighetsplan inom en månad efter att ha intagits på anstalt. Det ska vara en plan för den intagnas tid på anstalten och bland annat omfatta studier, arbeten, behandlingar och utslussningsmöjligheter.

– På Saltvik finns flera fall där intagna inte har fått en verkställighetsplan trots att flera månader har gått. Flera intagna har inte heller någon kontaktperson och av dem som har det får många byta kontakt ofta, ibland flera gånger på ett halvår. Det skadar uppföljningsarbetet för personerna vad gäller behandling, sysselsättning och planering av utslussning, skriver Peter i ett brev till FRIA.

”Vissa har mindre än ett år kvar till villkorlig frigivning och har inte hört ett ord om någon plan eller möjlighet. Värre fall finns.”

Peter menar också att de intagna på hans avdelning inte har fått någon information alls från anstalten om utslussning och åtgärder kopplade till det, som behandlingshem, frigång och kontaktuppgifter till myndigheter. Det finns även en situation där förtroenderåden på anstalterna inte vågar driva alla frågor, på grund av en oro att bli bestraffade, till exempel med indragna permissioner, menar Peter. Godtyckliga beslut, till exempel permissioner som plötsligt dras in utan någon motivering, är vanligt.

Ett annat problem är bristen på sysselsättning, i form av studier, vårdprogram och arbete. Undervisningen och arbetet är bra, men det saknas sysselsättning för flera personer, trots att kriminalvårdslagen säger att alla intagna ska ges möjlighet till sysselsättning.

”Följderna av att leva i detta vakuum och inte på något sätt kunna se sin framtid borde vara lätt att sätta sig in i. Endast med mycket starkt psyke kan du som intagen ta dig igenom den här situationen. Tyvärr ser jag många fall av inåtagerande, vilket leder till att folk ser tabletter som den enda utvägen”, skriver Peter.

FRIA träffar Sebastian och Adam på anstalten Salberga i Sala. De satt tidigare på Saltvik i några månader. Också de upplevde bristen på sysselsättning som ett problem.

– Ofta var skolan inställd två till fyra gånger i veckan på grund av att någon lärare var sjuk. Det drabbade oss, skolan är viktig för framtiden. Jag vill ha betyg, det är inte lätt att få jobb i Sverige, säger Adam, som på Saltvik läste upp grundskoleämnen.

– Ett annat problem var att jobben inte räckte till alla. Det fanns jobb till dem som suttit längst tid på Saltvik, men de räckte inte till dem som kom senare. De nya satt alltid och tittade på tv hela dagarna, fortsätter Adam.

I det fallet ger båda Salbergaanstalten bättre betyg. Där har alla jobb sex timmar om dagen på vardagarna och skolan har hittills inte varit inställd.

– På Saltvik var maten också ett problem, berättar Sebastian, samtidigt som han bjuder på nyinköpta kakor. Det gick inte att bli mätt. Vi fick nästan alltid potatis och kött varje dag, men inget mer till. Jag gick upp fem kilo på en månad efter att ha kommit till Salberga.

På Salbergaanstalten har de självförvaltning, vilket innebär att några intagna själva lagar mat till alla på sin avdelning, och både Sebastian och Adam är nöjda med maten där.

Mindre bra på anstalten Salberga är bristen på trygghet, enligt deras erfarenhet. Veckan innan FRIA:s besök utbröt ett knytnävsslagsmål mellan två intagna på en avdelning på deras plan. De tycker att det är konstigt att ingen av männen har blivit förflyttade, utan fortfarande bor nära varandra på samma avdelning. Den ena mannen ansökte om att få byta avdelning efter bråket, men fick avslag.

– Det leder till en otrygg miljö för alla intagna. Vi har pratat med avdelningschefen om att de borde göra något, men inget händer. De intagnas säkerhet borde vara viktigast, men det känns som att personalen struntar i våra konflikter och vår säkerhet, säger Sebastian.

Heini Lindell, som är anstaltschef på anstalten Salberga, säger att det tyvärr händer att intagna hamnar i slagsmål med varandra.

– Ibland leder de till omplacering för att säkerheten ska kunna upprätthållas, men vi bedömer efter samtal med de intagna om det är nödvändigt eller inte. En del bråk är av sådan natur att de intagna kan träffas för att diskutera igenom det som har hänt när känslorna svalnat. Beroende på utgången av ett sådant samtal kan det ibland vara aktuellt att de inblandade återgår till samma avdelning som de kom ifrån, säger hon.

Sebastian och Adam upplever också att vissa i personalen inte har respekt för de intagna. De har erfarenhet av att en vakt har uttalat sig rasistiskt och de såg en annan vakt läsa en intagens privata brev på hans rum på Saltvik. De menar även att personal ofta hotar med isolering och att folk blir straffade med isolering väldigt lätt.

– Vissa vakter har dålig attityd. De kan börja jobba med något högljutt klockan åtta på morgonen på helgerna och väcka oss. Man får aldrig lugn och ro. När vi klagade sa de bara ”vi gör vad vi vill”. De kan säga saker som ”du ska inte snacka om vad som är lagligt och olagligt”. Det värsta exemplet är en vakt som sa att vi är sämre än andra människor. Vi är dömda till att vara frihetsberövade, det är vårt straff. Vi behöver inte bli kränkta ovanpå det också, säger Sebastian.

Han menar att eftersom de är så beroende av personalen är det viktigt att allt fungerar.

– Det ska vara ömsesidig respekt mellan personalen och oss intagna.

Peter har däremot aldrig upplevt några verbala kränkningar, utan han anser att personalbrist, förflyttningar och okunskap hos personalen är det största problemet. Personal blir förflyttad när de börjar lära sig arbetet, vilket leder till sämre kompetens hos personalen och missnöje på avdelningen. Omorganisationer och att anstalten är ny är inget giltigt skäl till att intagna blir lidande, menar han.

På vilket sätt skulle ni vilja förändra kriminalvården?

– Jag tycker att kriminalvårdarna borde ha mer utbildning och erfarenhet. Det finns några som verkligen är bra, som hjälper till och förklarar motiveringar till beslut, men många gör inte det, säger Sebastian.

Både Sebastian och Adam menar att kriminalvården borde följa sitt uppdrag om återanpassning till samhället bättre.

– Jag ska bli frigiven snart och för mig är det ett stort problem att jag inte får hjälp från någon myndighet med bostad och försörjning. Jag har till och med fått avslag från Krami, som arbetar för att underlätta för folk som varit i kontakt med kriminalvården att komma ut på arbetsmarknaden, säger Adam.

Sebastian upplever inte att kriminalvården tar sitt uppdrag om återanpassning på allvar.

– Mina tre närmaste vänner har alla fått avslag på att komma hit, trots att de inte är dömda för brott. De förstör folks relationer med folk utanför fängelset. Det är också svårt att få permissioner. Det blir väldigt konstigt att knappt ha varit ute i samhället på flera år och sedan komma ut helt tvärt.

Adam och Peter är fingerade namn.

 

Fakta: 

<h2>Läs även:&nbsp;<br><a href="http://www.fria.nu/artikel/89696">Fångorga<br>nisationer <br>kritiska&nbsp;</a></h2>

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Fångorganisationer kritiska

Anstaltschefen på Saltvik medger att det har funnits problem, men säger att det beror på att anstalten är nyöppnad. Men organisationer som arbetar för fångarnas rättigheter menar att kriminalvården har mer djupgående problem.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu