Synpunkten


Anna-Klara Bratt
Fria Tidningen

Tomtar och troll

Efter massakern på Utöya blev hatet och hoten i de oredigerade kommentatorsfälten i våra största dagstidningar slutligen en fråga för fler än de närmast sörjande.

Dagens Nyheter, Aftonbladet och andra medieinstitutioner följde de mer radikala besluten som norska tidningar tog efter att ha börjat lägga pusslet omkring Anders Behring Breivik. Sedan ett par veckor görs försök med öppna identiteter eller redaktionellt modererade inlägg på flera redaktioner i landet. I bästa fall markerar det slutet för ett nyliberalt, anti-publicistiskt och kommersiellt rus som legat som en dimma över de flesta stora medier sedan nätet blivit ett allt vanligare sätt att konsumera nyheter.

Oansvarigt utgivarskap skulle man kunna kalla förhållningssättet som har varit förhärskande i det yrvakna nya medielandskapet. Och de som hanterat situationen sämst har varit just drakarna – de stora gamla papperstidningarna som under ett antal år har seglat under dubbel flagg; å ena sidan har de åtnjutit det skydd som yttrandefriheten erbjuder under en ansvarig utgivare. Å andra sidan har de varit noga med att förlägga just de oredigerade kommentatorsfälten, just precis strax utanför det ansvariga utgivarskapet och därmed både kunna ha och äta kakan.

När vi registrerade webbtidningen Feministiskt Perspektiv hos Radio- och tv-myndigheten förra hösten fick vi till och med frågan huruvida vi ville lägga del av verksamheten utanför utgivarskapet, på så sätt skulle vi inte kunna ställas till svars för hat, hot och uppvigling: Så långt hade normaliseringen av hat och hot hunnit gå och det kan på inga sätt kopplas fritt från vilka grupper som har varit de mest utsatta.

Alla som har arbetat på en redaktion som bedriver utmanande journalistik vet att det i alla tider har förekommit hat, hot och reaktioner på avslöjande och åsikter. För att hantera detta har det funnits särskilda redaktörer; insändar- och debattredaktörer. Att sovra, korta, publicera och ibland anonymisera var själva uppdraget. I enstaka fall även att kontakta polisen. Journalister, opinionsbildare och så kallade whistleblowers hamnar inte sällan i skottgluggen – och vissa mer än andra. Praxis är till exempel att om någon befinner sig i en utsatt situation, det kan vara våld eller hot, så är det möjligt att använda sig av en pseudonym. Skribenten erbjuds därmed det grundlagsskydd som yttrandefriheten faktiskt medger och behöver bara uppge sin identitet för den berörda redaktören.

Kombinationen av att totalt reducera det ansvariga utgivarskapet på stora tidningars nätupplagor och möjligheten att gömma sig bakom pseudonymer måste ha skapat det mest osunda offentliga samtal som hittills existerat. Kanske är publicistisk regression en träffande beskrivning?

Att anonymiteten i första hand har nyttjats för rasistiska eller sexistiska kommentarer är väl kanske inte så förvånande. Måltavlor för rasism och sexism behöver inte gå till nätet för att veta att de är utsatta – det räcker med att gå ensam genom en park, ansöka om ett lån eller söka ett arbete för att påminnas om att misogyni och rasism genomsyrar samhället. I vissa fall kan utfallen till och med fungera som en ögonöppnare. Kanske förstår någon annan hur det måste kännas att gå ensam genom en park i ett utsatt område en mörk natt?

Det sorgliga var bara att motreaktionen uteblev. Kvinnohatet, feministföraktet, rasismen och de regelrätta hoten förblev okommenterade samtidigt som de torgfördes som ett motgift till övervakningssamhället – vilket felslut! Frågan är vad som är värst? De infantila och fega trollen som gömmer sig bakom en eller flera falska identiteter eller de gamla tomtarna som trodde att de hängde med i tiden bara för att de lämnade plats åt hat och hot på nätet?

Hederligare då att som pionjären Flashback öppet deklarera att man driver ett ultraliberalt nätforum för vilket utgivaren varit beredd att plikta med sin frihet, till skillnad från de välavlönade publishers som profiterat på samma hat på de stora dagstidningarna: Forumet har i dag flera sidor om regler och förhållningssätt, varningar och konsekvenser.

Återstår att förklara varför ultraliberalismen och möjligheten till anonymitet på nätet i synnerhet har utnyttjats av män. Och att i bästa fall äntligen få till de öppna och interaktiva samtal som nätet faktiskt möjliggör – nu under eget namn, eller grundlagsskyddad identitet, med ansvar för både sina egna uttalanden och andra människor. Och vem vet – då kanske även ansvariga utgivare och journalister måste ge sig in i debatten lite oftare. Det vore i så fall inte en dag för tidigt.

Fakta: 

<h2>Anna-Klara Bratt <br>är chefredaktör och <br>ansvarig utgivare <br>för nättidningen <br>Feministiskt <br>Perspektiv, <br>och fristående <br>krönikör för <br>Fria Tidningar.</h2>

Annons

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Toleransen ökar – och hatet

På ett seminarium med rubriken Världen 2012. Toleransen ökar. Och hatet, arrangerat av Litterär salong over the rainbow och Feministiskt initiativ under Göteborgs hbtq-festival i helgen, pekade en av deltagarna på ett problem i bilden där Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ presenteras som varandras motpoler. Inte för att deras politik står i motsats till varandra. Rasism står mot antirasism, homofobi mot sexuell frihet och traditionalism mot feminism, utan därför att SD:s retorik bygger på kritik utav den andre och den (intersektionella) feministiska analysen bygger på kritik – av sig själv.

Fria Tidningen

© 2014 Fria.Nu