Det första svenska terroristtillslaget | Fria.Nu

Fördjupning


Gösta Hultén
Fria Tidningen

Det första svenska terroristtillslaget

Hösten 2007 blev Gösta Hultén kontaktad av hustrun till Ali Berzengi som var en av de två första i Sverige dömda för terrorbrott. Efter genomgång av över 10 000 sidor förundersökningsmaterial och år av research är nu pusslet lagt. FRIA publicerar ett kapitel ur hans och Lena Sonnes nya bok.

Vad är egentligen terrorism? För de flesta är det väl när oskyldiga civila drabbas av urskiljningslöst våld för ett politiskt syfte, som attentatet i New York den 11 september 2001 eller nu senast, när Anders Behring Breivik ville stoppa ”islamiseringen” av Norge genom att döda oskyldiga barn och ungdomar.

Men 2003 års terroristlag ser inte så. Den har politiserat straffrätten och gjort USA:s definition av terrorism till Sveriges. Det menar Gösta Hultén och Lena Sonne som skrivit boken Terroristjaktens svarta bok om Sveriges tvivelaktiga roll i USA:s tioåriga ”krig mot terrorismen.”

Enligt den nya terroristlagen dömdes 2005 två kurdiska flyktingar från det krigshärjade Irak till långa fängelsestraff och utvisning till Irak, för ”finansiering av terrorism”. Tusentals avlyssnade telefonsamtal och mejl tolkades av rätten så att pengar kan ha gått till en av USA terroriststämplad motståndsgrupp i Irak.

Men viktiga bevis hölls hemliga för de åtalade och deras advokater. Deras åsikter om USA:s krig i Irak tillmättes stor betydelse. Bevisen var framtagna av den krigförande parten och agenter från USA:s ambassad övervakade rättegångarna.

Detta är ett utdrag ur boken.

 

Det första svenska  terroristtillslaget

Med rubriken Irakisk terrorism finansieras från Sverige fastslår en TT-artikel, publicerad i en lång rad andra svenska tidningar, att pengar från ”svenska moskéer” använts för ett attentat som dödat 100 civila i Kurdistan.

Artiklarna publicerades strax innan den första fällande domen för finansiering av terrorism i Stockholms tingsrätt i maj 2005. Eftersom domen var den första och enda i sitt slag i Europa och den nya terroristlagstiftningen gav långa fängelsestraff, finns det skäl att se närmare på den.

De fakta som uppmärksammas i TT-artikeln är väl vad som möjligen dröjt sig kvar hos vanliga svenska tidningsläsare. Men hur dessa pengar finansierat dådet, kunde åklagaren inte klarlägga. Inte ens att pengar verkligen samlats in vid svenska moskéer kunde bevisas.

Rätten, som annars godtog mycket av åklagarens berättelser, trodde inte heller på en koppling mellan självmordsattentatet och pengar från Sverige.

Den fatwa, det vill säga den religiöst förankrade dödsdom som TT-artikeln beskriver, saknar också alla belägg i vittnesmål och avlyssnade telefonsamtal. Fatwan existerade bara i form av skvaller som åklagaren Agneta Hilding Kvarnström förde vidare och som återgavs i media.

Att media i förväg beskriver ett fall på detta sätt, påverkar givetvis domare och nämndemän.

Men låt oss ta det från början.

När den nationella insatsstyrkan slog in dörrar och fönster och stormade in hos fyra muslimska flyktingfamiljer i gryningen den 19 april 2004, var det den dramatiska upptakten till den största och mest långdragna rättegången om terrorism hittills i Sverige. Det var alltså också första gången som den nya, omstridda terroristlagen tillämpades.

Trots den välregisserade dramaturgin och medias skräckrubriker, höll det hela på att sluta i ett fiasko. Efter sommaren 2004 hade två av de gripna släppts utan åtal och mot de två andra fanns fortfarande inte tillräckligt för ett åtal. Först efter 15 månader, försommaren 2005, startade den första rättegången.

Viktiga delar av bevisningen förblev hemliga även för rätten. Den byggde på amerikanska underrättelsekällor och var inhämtad på krigsskådeplatsen i Irak, av en krigförande part. Det är en typ av material som är mycket ovanligt i svenska domstolar, men som inte bara åklagaren, utan också domare och nämndemän valde att lita på. Viktigt bevismaterial presenterades enbart muntligt för rätten.

De fällande domarna byggde i sin kärnpunkt – de båda dömdas anknytning till ett terroristlistat nätverk i Irak – på hemligt bevismaterial.

De två kurdiska flyktingarna dömdes i hovrätten till 5, respektive 4,5 års fängelse och livstids utvisning. Det var en straffsänkning, då tingsrättens nämndemän i den uppjagade stämningen, ville utdöma ännu längre straff.

Mycket nationell prestige hade investerats i detta första terroristtillslag. Till en början gällde anklagelsen att de fyra skulle ha rekryterat frivilliga till kriget mot USA i Irak. I första dagens förhörsprotokoll uttrycktes detta med orden ”vi vet att du har värvat frivilliga till kriget i Irak”.

Den linjen övergavs efter ett halvår.

För de två som till slut döms, fälldes de istället för förberedelser och finansiering av terroristbrott i Irak och att de skickat pengar till en av USA terroriststämplad organisation.

Eftersom de åtalade och deras advokater genast belades med medie- och yppandeförbud, byggde den sporadiska medierapporteringen helt på de uppgifter som säkerhetspolisen och åklagarsidan valde att gå ut med, kompletterat av Säpo närstående ”terroristexperter”.

Men även långt efter det att medieförbudet hävts och de två avtjänat sina långa fängelsestraff och nu väntar på livstids utvisning från Sverige, så tycks media ha åtlytt förbudet att ta kontakt med de dömda och att höra deras berättelse.

Utan det proklamerade ”kriget mot terrorismen” och utan den lättvindiga sammankopplingen av muslimer och terrorism, skulle de två åtalade troligen inta ha dömts.

Många anser att islamofobi är vårt samhälles förhärskande form av rasism. Flera av de nya högerextrema partier som vunnit sådan framgång i Europa, har hat mot muslimer som affärsidé. Därför är det än viktigare att försöka ringa in hur fördomar kan påverka inte bara en enskild rättsprocess utan vårt rättsystem.

Terrorismen existerar ju och är ett latent hot. För att skydda oss är vi säkert alla beredda att göra uppoffringar. Men speciallagarna och de krig som beskrivs som krig mot terrorismen i Irak och Afghanistan liksom det Guantanamosystem som vuxit fram, har troligen bara gjort saken värre.

 

15 månader i häkte

Bevisläget var alltså svagt och efter ett tag dög inte åklagarens plädering för fortsatt häktning. I två fall fick de anklagade släppas. I ett av dessa fall ingrep dock justitieminister Thomas Bodström och såg till att en av männen istället drabbades enligt en undantagsparagraf i utlänningslagen som möjliggör att utländsk medborgare kan straffas utan rättegång och bevisen inte räcker för att bli dömd enligt terroristlagen. Påföljden blev kommunarrest det vill säga att han en gång i veckan måste infinna sig på hemkommunens polisstation.

Men eftersom åtalet mot de fyra som greps den 19 april 2004 drog ut så länge på tiden, gällde den första rättegången enligt den nya terroristlagen istället två nynazister. De frikändes från terroristbrott, men dömdes för bland annat fönsterkrossning. Påstådda planer på att angripa offentliga byggnader med sprängämnen, friades de också från. Men det hade givetvis varit olagligt även innan 2003 års terroristlag.

Att Säpo och åklagaren alls valde den nya och oprövade terroristlagen för sin rubricering, kan man spekulera om. Terroristlagarna hade redan innan de antogs kritiserats som en speciallag riktade mot muslimer. Kanske var det politiskt lämpligt att få en dom enligt denna lag mot ett par nynazister.

Den 20 augusti 2007 fick jag ett telefonsamtal från en kvinna som undrade om jag var den ”Gösta” som hjälpt Mehdi Ghezali att släppas från Guantanamolägret.

Hennes man var Ali Berzengi, den av kurderna som 2005 dömts till fem års fängelse för ”förberedelse till terroristbrott”.

Ali Berzengi hade suttit häktad och förhörd extremt länge, eller i sammanlagt 15 månader och sedan i fängelse i nästan två år. Den 18 augusti 2007 hade han avtjänat två tredjedelar av sitt straff och skulle enligt gängse regler friges. Men han hade inte frigivits, utan tagits ”i förvar” och satt kvar i sin cell på fångvårdsanstalten Hall, där han avtjänat en stor del av sin strafftid.

Nu hungerstrejkade han i protest mot sin internering.

Därför blev jag den förste journalisten att träffa Ali Berzengi hösten 2007. Jag kunde också ta del av cirka 10 000 sidor förundersökningsmaterial i form av Säpos förhör med de åtalade, utskrifter av fyra månaders mejl och mobilsamtal och skriftväxlingar med bland annat tysk säkerhetspolis. Den av allt att döma omfattande skriftväxlingen mellan Säpo, CIA och FBI var däremot hemligstämplad.

Jag måste erkänna att jag själv intresserade mig för fallet först efter att Ali Berzengis hustru kontaktat mig och efter att jag läst tingsrättens och hovrättens domar.

Dessförinnan hade jag bara medias bild av de dömda, som blodtörstiga terrorister, skyldiga till oskyldiga barns och kvinnors död i ett självmordsattentat. Det jag kom ihåg om fallet var att åklagaren i Aktuellt i SVT förklarat att det handlade om personer som hade många liv på sitt samvete, ”även kvinnors och barns.” Mest utförlig och negativt hårdvinklad var Sydsvenskan i Malmö som hade rubriken Falafelkiosk var terrorbank på sin långa artikel.

Det handlade då om Ali Berzengis kurdiske målkamrat som hade en snabbmatskiosk i Malmö.

Jag minns också att det skulle ha handlat om överföring av pengar för att finansiera ett terrordåd i Kurdistan, med många civila dödsoffer och att jag hade tänkt: ”Det här handlar ju om terror mot oskyldiga civila och det kan ju aldrig försvaras, varken i Irak eller någon annanstans.” Trots att jag visste att fallet var den första stora processen där någon åtalats och dömts enligt den nya, omstridda terroristlagstiftningen, reagerade jag som de flesta.

Men jag beslöt mig ändå för att beställa en utskrift av Stockholms Tingsrätts och Svea Hovrätts domar.

Läsningen gjorde mig förvånad. Där framgick nämligen att de två dömda, egentligen inte kunde bindas till attentatet i Kurdistan.

Av Hovrättens dom framgick att den person som Tingsrätten ansåg vara mottagare av insamlade pengar och ansågs tillhöra ett terroristnätverk, i själva verket inte kunde identifieras.

I de tusentals sidorna förundersökningsmaterial jag tagit del av från ett och ett halvt års förhör och fyra månaders avlyssning av all mobiltelefontrafik och all privat mejltrafik, finns egentligen inte ett enda yttrande som kan tolkas som förberedelse eller befattning med vad vi menar med terrorism.

Gatuköksägaren Abdullha Fehrman erkände att han fört över pengar till Irak. Men överföringarna var en del av hans så kallad hawala-verksamhet. De över en miljon kronor som tingsrätten ansåg att det handlade om, hade i hovrätten reducerats till ungefär en femtedel.

Hela beloppet som i hovrättens ögon hade finansierat terrorism, uppgick till cirka 250 000 kr.

Det första kravet på en rättegång är att det ska finnas ett brott. Men redan här är denna terroristrättegång problematisk. För vilket eller vilka konkreta brott är Ali Berzengi och Abdulla Fehrman egentligen skyldiga till. Det attentat i Arbil som åklagaren och media ville knyta dem till har inte domstolarna kunnat binda dem till.

Till vem pengarna till Irak egentligen gått och för vilka syften de sedan använts är i själva verket ytterst oklart. Ali Berzengi och hans försvarare hävdade att det gällde mindre summor som gått dels till ett planerat husbygge i hemstaden Arbil, dels var betalning för datorer och annat.

Men åtal och domar framstod i långa stycken som politiska partsinlagor. De besannade den oro som framförts från advokatkår och MR-organisationer när 2003 års terroristlag genomdrevs – att den öppnade för politiserade rättegångar och att för stor vikt lades vid de åtalades åsikter.

Jag blev också förvånad över att svenska domstolar kunde styras av fördomar mot troende muslimer. De misstänkta utsattes för tusentals timmars förhör, ofta om sina åsikter om krigen i Irak och Afghanistan, om sin religiösa tro, om varför Alis hustru bär slöja.

Bevisen för att pengar överförts till den av USA terroriststämplade organisationen Ansar al Sunni eller Ansar al Islam, hade tagits fram via rättshjälp av amerikanska CIA. Denna bevisning hade varken Ali, försvarsadvokaterna eller rätten fått ta del av och den var den hemlig också för rätten.

Inga verkliga bevis visade att Ali Berzengi verkligen fört över pengar till den terroriststämplade organisationen i Irak eller att han samlat in pengar för detta ändamål i moskéer i Sverige. Inget vittne hade sett Ali samla pengar i någon moské och inga insamlade pengar hittades heller vid husrannsakningarna.

I förhören skyllde Abdullha Ferman efter en tid på Ali, som påstods ha styrt pengarna, visserligen inte för något attentat, men för humanitär hjälp till människor som drabbats av kriget och varken fick hjälp av USA eller irakiska myndigheter. I rätten tog Fehrman sedan tillbaka uppgifterna, med motiveringen att han skyllt på Ali Berzengi för att han fått vaga löften om att själv då få lindrigare straff. Rätten valde dock att tro på vad Abdullha Fehrman sagt i förhören, inte vad han sa i tingsrätten, som var mer gynnsamt för Ali.

Både tingsrätten och hovrätten valde att lägga huvudansvaret på Ali Berzengi, som hela tiden nekat till brott. Han lyckades knappast ge helt trovärdiga förklaringar till alla de summor man talat om i telefonsamtal. Men knäckfrågan är ändå att mottagaren av pengarna faktiskt inte med säkerhet kan identifierats och hans anknytning till ett terroristnätverk därför inte heller kan bevisas.

 

En amerikaniserad världsbild

Ganska snart stod det också klart att Irakinvasionen byggde på en lögn. Det fanns inga massförstörelsevapen i Irak. Och al-Qaida fanns inte i Irak före invasionen. Stockholms tingsrätt ger en helt annan bild av Irakkriget och dess aktörer.

På de 15 första sidorna i tingsrättens dom målas en helt och hållen USA-inspirerad bild. Hotet mot Irak är för tingsrätten ett världsomspännande, samordnat islamistiskt terroristnätverk, som sträcker sig från Muslimska brödraskapet i Egypten till talibanerna i Afghanistan och som också finns i Sverige.

Många frågor gällde de åtalades åsikter. I domen framställs USA s agerande som ett nödvändigt svar på al-Qaidas hot, trots att det sedermera visat sig att al-Qaida inte fanns i Irak före USA s angrepp. Den utpekade terroristorganisationen Ansar al Sunni eller Ansar al Islam terroriststämplades först när den flygbombats av USA och då angripit USA-styrkor och CIA.

Att USA för krig i Irak nämns inte. Den enda konkreta krigshandling som nämns kallar rätten ett ”terrordåd” och gäller en nedskjutning av en amerikansk stridshelikopter. Men för detta är Ali Berzengi dock inte misstänkt. Den händelsen är ett exempel på vad rätten tycks avse med begreppet ”terrorism.”

Vi som såg SVT:s Aktuellt eller läste DN kunde knappast tvivla på att de två verkligen var skyldiga till terrordådet i Arbil.

Så här förbehållslöst förklarade SVT Aktuellt brottet i två sändningar: ”Enligt åtalet har de båda, en 29-åring och en 25-åring, hjälpt till att finansiera bland annat självmordsattentatet i Arbil i norra Irak 2004, då över 100 människor dog.” Som illustration får tittarna se stillbilder från det blodiga attentatet i Arbil.

Men det påpekas ändå att kopplingen till attentatet i Arbil inte är styrkt. ”Däremot anser sig tingsrätten kunna styrka att de båda männen kände till att ett attentat var på gång, framför allt eftersom de fortsatte att skicka pengar även efter dådet.”

Men hur kan det faktum att de fortsätter skicka pengar efter det terrordåd pengarna är avsedda för, visa att de kände till attentatet i förväg? Det kan ju tvärtom tolkas så att de inte kände till dådet.

Hovrätten medger också, i motsats till tingsrätten, att man inte kan fastslå identiteten på den person som ska ha mottagit pengarna för Ansar al Islams räkning.

Hur kan man då vara säker på att han tillhör organisationen?

Jo, därför att FBI säger att det är så.

Fängelsestraffen på sex respektive sju år som tingsrätten utdömde, som hovrätten sänkte till 5 och 4,5 år är mycket långa om man ser på tidigare domar för förberedelsebrott. Praxis för brottet förberedelse till mord brukar till exempel vara två års fängelse.

Straffen är i själva verket de längsta som i modern tid utdömts för ett icke fullbordat brott.

Att de båda i samråd skickat pengar till Irak finns det belägg för. Men de vet att all privat penningöverföring till krigsdrabbade i Irak är misstänkt i USA:s och dess allierades ögon så att de därför försöker dölja överföringarna är inte konstigt. Ingenting tyder egentligen på att pengarna inte skulle kunna avse den humanitära hjälp till krigsdrabbade som åtminstone Abdulla Fehrman hela tiden förklarade att de gällde.

Låt oss se närmare på hur pengar vanligtvis förs över mellan irakier, somalier eller andra muslimer i till exempel Sverige och till hemlandet.

Muslimer anlitar inte banker och likställer ränta med ocker. Istället används ett system som på arabiska kallas hawala. Genom hawala sätts en summa in på ett privat hawalakontor i Sverige. När insättningen bekräftats genom till exempel ett telefonsamtal till ett hawalakontor i Irak, kan motsvarande summa lyftas där, utan att pengarna förflyttats rent fysiskt. Många penningtransaktioner mellan muslimer i Europa och deras familjer sker på detta sätt. Det kan gälla gåvor eller lån inom familjen, betydligt vanligare i storfamiljssystemen än hos oss i Sverige. Men det kan också gälla affärer och försäljning eller köp av varor som är dyra eller svåra att få tag på i Irak, som datorer och telekomutrustning.

Att överföra pengar på detta sätt är inte olagligt. Mycket stora summor har säkerligen genom åren överförts så. Lika lite som överföringarna till al Barakaat i Somalia, behöver dessa transaktioner ha något med terrorism att göra. Det var först krigen som gjorde hawala misstänkt i USA:s ögon.

Utan närmare insikt i problemet, kan man gissa att pengar som verkligen går till väpnat motstånd i Irak eller Afghanistan, går andra och mer svårupptäckta vägar. Det mesta kommer troligen från muslimska grannländer, i fallet Irak från Iran och Syrien, som motsatt sig USAs militära närvaro i regionen.

Men hawala framstår uppenbarligen i sig som synnerligen misstänkt av tingsrätten och hovrätten i fallet med de två kurderna. I deras resonemang framstår i princip varje penningöverföring och resonemang om pengar i avlyssnade mejl eller mobilsamtal som misstänkt finansiering av terrorism. Både i de tusentals sidorna förhörsmaterial och i rätten granskas och penetreras varje samtal om pengar i föreställningen att eftersom de som samtalar är troende muslimer från Irak, så kan alla samtal gälla att finansiera terrorism.

Samma fördomsfullhet andas också åklagarens utläggningar.

Ali Berzengi förklarar i förhören att hans kontakter med Abdulla Fehrman främst gällt hans hawalaverksamhet. Då är det ju inte så konstigt att samtalen handlar om pengar. Abdulla Fehrmans hawala bedrevs från Malmö. Han anlitades av många kurder både där och på andra håll, för att föra över pengar till hemlandet. Ali Berzengi var en av dem.

Själv säger Ali att huvuddelen av pengarna eller åtminstone den del som han haft med att göra, var avsedda för hans familj i Kurdistan eller gällde betalning för affärer.

En summa gällde ett tomtköp nära hans fars hus i utkanten av Arbil. I förundersökningsmaterialet finns handlingar och tomtkarta som visar detta.

Både han och hans fru berättar att de planerade att flytta tillbaka till Arbil och bygga ett hus där när de hade råd och situationen lugnat sig. Hur troligt är det då att han samtidigt ville finansiera ett självmordsattentat i Arbil?

Om attentatet i Arbil, säger Ali Berzengi själv:

– Det var fruktansvärt. Många dödades, även släktingar till oss. Åklagaren har sagt i svensk tv att jag medverkat till attentatet. Men varför skulle jag vilja göra ett attentat i min hemstad, om jag planerade att flytta dit?

– Alla andra misstänkta för finansiering av terrorism som greps samtidigt i Sverige och i Tyskland släpptes efter förhör. Jag har dömts till fängelse i fem år.

För Ali Berzengi som hade fru och tre små barn i Sverige, (numera fyra barn), framstår straffet naturligtvis som speciellt drakoniskt.

– Om jag utvisas till Irak är det detsamma som en dödsdom. I tv har man sagt, efter vad svenska tidningar skrev – inte att jag kanske var skyldig till attentatet i Arbil, utan att jag är skyldig. I Kurdistan har en tidning till och med skrivit att jag har erkänt. I Kurdistan tror man att allt som sägs i tv eller står i tidningen är sant.

Men det finns flera märkliga omständigheter.

Ali Berzengi och Abdullha Ferman dömdes för anknytning till och ekonomiskt stöd till den terroristlistade organisationen Ansar al Islam. Dess ledare och grundare är välkänd som mulla Krekar och bor sedan många år i Norge.

Mulla Krekar har aldrig förnekat sitt ledarskap över Ansar al Islam. I Norge är det dock inte olagligt att finansiellt stödja en sådan organisation i ett krigförande land. Eftersom Norge inte är medlem i EU, gäller inte EU:s rambeslut där.

Ali Berzengi hade, innan han träffade sin fru i Sverige, tillfälligt uppehållstillstånd i Norge. Han bodde i nära två år i Oslo, i samma stad som mulla Krekar. Men trots heltäckande mobiltelefon- och mejlkartläggning och omfattande SÄPO-spaning på Ali i Norge och trots norska Säpos hårdbevakning av mulla Krekar, finns inget belägg för någon kontakt mellan Ali Berzengi och mulla Krekar.

Beror det på en utstuderad förslagenhet från Ali Berzengi? Eller beror det helt enkelt på att han talar sanning när han säger sig inte tillhöra Ansar al Islam och inte haft kontakt med mulla Krekar.

– Om jag var med i deras nätverk, varför skulle jag då inte ha haft kontakt med deras ledare där under två års tid? Vi var ju inte så många muslimer i Oslo.

Förklaringen är enligt Ali Berzengi att han inte gillar mulla Krekars åsikter och att han istället haft kontakt med en annan imam och besökt en annan moské. Han har till och med tagit sitt efternamn Berzengi efter honom.

Denna märkliga detalj har rätten inte heller gett någon rimlig förklaring.

Istället skriver Svea hovrätt i domen att ”det bör noteras” att både mulla Krekar och Ali Berzengi tidigare sökt asyl i Holland.

Man glömmer däremot att nämna att de inte bodde i Holland samtidigt.

 

Angivarbrevet som rätten missade

När jag frågar Ali Berzengi varför han tror att SÄPO först fick ögonen på honom, berättar han än en märkligare historia.

Med sina tre års universitetsstudier i islamsk teologi i Damaskus, torde Ali Berzengi vara en av de mest teologiskt välutbildade imamer som dittills verkat i Sverige.

Tack vare sina teologiska studier, hade Ali Berzengi en bakgrund som gjorde att han kunde arbeta som imam i Stockholmsförorterna Märsta och Tyresö. I hans åligganden som imam gäller bland annat att reda ut familjekonflikter.

Om en sådan berättar han följande.

– 2001 tog en kurdisk man i Stockholm livet av sig genom att kasta sig framför ett tunnelbanetåg. Orsaken var en bitter konflikt med hans familj och särskilt med fadern.

2003 kom hans änka och en annan kurdisk man till Ali och ville gifta sig. Hennes döde mans familj motsatte sig dock äktenskapet - särskilt som änkan ansågs ha fått ut ett livförsäkringsbelopp på flera hundra tusen kronor efter sin döde man.

– Den dödes far, som åtminstone enligt hustrun, orsakat sonens självmord, vände sig till mig och krävde att jag inte skulle godkänna det nya äktenskapet, som skulle göra att de skulle förlora kontrollen över änkan och därmed över försäkringspengarna, som de ansåg sig ha rätten till.

– Men jag välsignade ändå deras äktenskap. Då hotade de mig med att ange mig som terrorist, berättar Ali. Det var efter det som Säpo fick ögonen på mig, hävdar Ali Berzengi.

Jag ringer till kvinnan och hennes nye man som bor i Örebro. Jag talar också med en annan kurd i Stockholm, som känner både paret och Ali. Bägge bekräftar berättelsen och att det är allmänt känt i kurdiska kretsar att den kurdiska familjen utövade press på och hotade Ali och att de sagt att de skulle sätta dit honom.

Från kvinnan och hennes nye man får jag också en faxad kopia av ett angivarbrev som de påstår har skickats till svenska myndigheter av den hämndlystna kurdiska familjen.

Översättningen till svenska är bristfällig, men där påstås att Ali har kontakter med ”terrorister i Asien”. Inga belägg eller detaljer som visar detta beskrivs dock i dokumentet.

Dessa omständigheter togs aldrig upp av försvaret i rätten.

Ali Berzengi och Abdullha Fehrman anses ju båda av rätten tillhöra terroristnätverket Ansar al Islam. Är det så, borde rätten kanske kunna visa att kontakten mellan dem förmedlats av detta nätverk eller åtminstone att Ali, som beskrivs som huvudman, tagit kontakt med Fehrman i detta konspirativa syfte.

Men i själva verket var det Fehrman som kontaktade Ali i hans egenskap av imam.

– Fehrman ringde upp mig och frågade om jag kunde välsigna ett äktenskap för att skaffa honom uppehållstillstånd. Men jag avrådde honom, både för att det är emot vår tro och för att det är olagligt.

Om detta stämmer, är det verkligen sannolikt att ett svenskt terroristnätverk startas så?

Ali Berzengi gjorde misstaget att inte alltid tala sanning i förhören och i rätten. Men att ljuga i hopp om att slippa eller få lindrigare straff är inget brott i Sverige.

Nu har strafftiden gått ut. Båda väntar på regeringens beslut om utvisning. Varje dag under de tre åren sedan han släpptes, har Ali fått anmäla sig hos säkerhetspolisen. Först i juni 2011 släppte myndigheterna den dagliga anmälningsplikten hos Säpo på Kungsholmen.

Oskyldighetspresumtionen är en grundval i en rättsstat. Den är ända sedan medeltiden grundläggande i vår straffrätt, 1600-talets häxprocesser är det mest kända avsteget. Principen bekräftas genom artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och är införd i artikel 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Terroristlagstiftningen riskerar att rubba denna princip. Utan terroristlagens rubbade oskyldighetspresumtion, skulle inte Ali Berzengi och Abdullha Ferman ha kunnat dömas.

Kritiken mot svenska rättsövergrepp i terroristjaktens spår var hård efter terroriststämplingen av tre somalier 2001 och efter CIA:s brutala avvisning av två egyptier den 18 december 2001.

Då var svensk säkerhetspolis bara medhjälpare. I det här fallet är det svensk polis, svenskt rättsväsende och svenska media som är ansvariga. Under rättegångarna hade både de åtalade och deras försvarare ålagts både yppande och medieförbud. Det betydde att inte heller hans försvarsadvokat Peter Mutvei hade rätt att uttala sig i media om rättegången. Den rätten hade bara åklagarsidan, vilket man också utnyttjat fullt ut. Ali Berzengi hade vänt sig till både Kalla fakta, Uppdrag granskning och DN för att åtminstone efter rättgångarna få bemöta anklagelserna i media. Men inga journalister visade sig intresserad av hans berättelse. En journalist från DN hörde av sig till Alis fru, men någon artikel blev det aldrig.

 

 

Irakisk terrorism finansieras från Sverige

Ur TT-telegram inför rättegång i Stockholm 2005.

Terrorism i Irak finansieras från Sverige.

När en självmordsbombare förra året drog över 100 kurder med sig i döden skedde det med hjälp av pengar insamlade i svenska moskéer.

Det har vice chefsåklagare Agneta Hilding Qvarnström i Stockholm försökt leda i bevis. I morgon säger tingsrätten där sin mening och avkunnar den första domen enligt den nya terroristlagen, som trädde i kraft i juli 2003...

Om åklagaren har lyckats övertyga tingsrätten till hundra procent döms två irakiska kurder till fängelsestraff på mellan åtta och tio år och utvisning. Brottsrubricering: Grov förberedelse till terroristbrott och grov förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse.

Domstolen fastslår i så fall att de två, en 29-åring från Stockholm som kallar sig imam och en 25-årig falafelförsäljare från Malmö, har skickat pengar till terrororganisationen Ansar al-Islam. Bland betalningarna fanns 70 000 dollar för självmordsattentatet mot de kurdiska partierna PUK och KDP i irakiska Kurdistan den 1 februari 2004, då drygt 100 människor sprängdes ihjäl.

Visserligen hävdar åklagaren att båda begått lika grova brott, men hon ser imamen som huvudman. Han har ansvarat för att pengarna samlats in, medan 25-åringen främst skött överföringarna till personer i Irak och Iran.

Båda kurderna förnekar att de gjort något brottsligt och hävdar att de pengar som skickats skulle gå till änkor och föräldralösa barn eller var helt normala betalningar till anhöriga.

Men den yngre av männen har under det dryga år han suttit häktad levererat motsägande versioner. Efter att i början ha medgett kontakter med Ansar al-Islam gjorde 25-åringen i höstas helt om och tog tillbaka allt. I slutet av domstolsförhandlingarna ville han inte tala alls och sade att han accepterar vilket straff som helst, till och med dödsstraff.

Hans försvarsadvokat Ola Salomonsson ser ett samband mellan mannens stegrade rädsla och uppgifter i medierna, vilka åklagaren tagit upp, om att islamister ska ha uttalat en dödsdom i form av en fatwa över honom för att han pratat för mycket i förhören.

 

 

Oskyldighetspresumtionen

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

§ Artikel 48.1 
Var och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse skall betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen fastställts.
Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

§ Artikel 6.2 
Envar, som blivit anklagad för brottslig gärning, skall betraktas som oskyldig intill dess hans skuld lagligen fastställts. 

Fakta: 

Gösta Hultén är journalist och författare, samt talesperson för medborgarrättsrörelsen Charta 2008.

Läs mer: 
11 september – 10 år i skuggan av "kriget mot terrorismen"

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Tortyrens årtionde

Demokratiska regeringar sa att kampen stod mellan frihet och förtryck. Samtidigt byggdes ett hemligt nätverk av tortyrfängelser som spann över hela världen. Kriget mot terrorismen genomfördes med hjälp från diktaturer och i ständig konflikt med de mänskliga rättigheterna.

Fria Tidningen

Fredligt mod i imperiets hjärta

Krig, tortyr, kärnvapen och militärbaser. Bushregimen har fördjupat USA-imperiets avtryck på jorden. Men presidentens ord står inte oemotsagt. Ickevåldstränaren och aktivisten Martin Smedjeback har i sommar besökt några av kontinentens mest radikala fredsivrare. 

Illegala invandrare räddar den krisande fängelseindustrin

Medan den amerikanska regeringen "för nationens säkerhet" griper och fängslar fler invandrare än någonsin, blomstrar den privata fängelseindustrin. I efterdyningarna av 11 september-attackerna har invandrare blivit den snabbast växande gruppen i USA:s fängelsepopulation. Journalisten Deepa Fernandes har under fyra år samlat vittnesmål från immigranter, människorättsaktivister och jurister om landets immigrations- och fängelsepolitik, med resultatet boken Targeted. Vi ger dig ett exklusivt utdrag ur boken.

© 2022 Fria.Nu