Från affärspartner till ”galen hund” | Fria.Nu
Fria Tidningen

Från affärspartner till ”galen hund”

Efter månader av hårda strider ser Moammar Ghadaffi ut att bli den tredje ledaren som tvingas bort i de arabiska revolutionerna. Därmed faller en diktator som omväxlande beskrivits som värdefull allierad och farlig vettvilling.

Analys: Ghadaffi och västvärlden 

I skrivande stund pågår ännu strider runt Ghadaffis högkvarter och på andra platser i Tripoli. Samtidigt firar hundratals beväpnade rebeller segern på huvudstadens centrala torg, som redan döpts om från ”gröna torget” till ”martyrernas torg”.

Med rebellstyrkornas oväntat snabba intåg i Tripoli på söndagskvällen slogs sista spiken i ett fyra årtionden långt styre ofta beskrivits som irrationellt och nyckfullt, inte minst vad gäller relationerna till omvärlden. Men kanske ligger den verkliga nyckfullheten i betraktarens öga – och världspolitikens ständigt skiftande strategiska allianser.

Libyen vann sin självständighet 1951 som ett av världens fattigaste länder, svårt sargat av den italienska kolonialismen. 94 procent av befolkningen var analfabeter, landet hade nästan inga läkare och spädbarnsdödligheten låg på 40 procent. Stora oljefynd gjorde en liten elit kring kung Idris stormrik men spädde på missnöjet bland den övriga befolkningen. När Moammar al-Ghadaffi grep makten i en kupp 1969 hälsades han därför av många som en frälsare, men relationerna till västvärlden försämrades snabbt.

1972 kallade USA hem sin ambassadör efter att utländska militärbaser stängts och oljetillgångar och företag nationaliserats, samtidigt som Libyen erbjöd stöd till befrielserörelser runt om i Afrika och arabvärlden. De följande tjugo åren förblev Ghadaffi stämplad som pariah av västvärlden. Såväl USA och Frankrike var inblandade i försök att försvaga den libyska regimen.

Under 80-talet gav Frankrike omfattande militärt stöd till grannlandet Chad i dess nästan tio år långa konflikt med Libyen, samtidigt som USA flera gånger bombade landet som svar på påstådd inblandning i flera terrordåd mot västliga intressen. 1992 införde FN:s säkerhetsråd ekonomiska sanktioner efter att den libyska regimen pekats ut som ansvarig för bombningen av ett Pan Am-plan över skottska Lockerbie, som dödade 270 personer.

Drygt tio år senare hade bilden förändrats dramatiskt. 2003 hävdes FN:s sanktioner efter att Libyen gått med på att betala kompensation till offren för Lockerbie-bombningen. 2004 besökte Ghadaffi under stor pompa och ståt Bryssel på inbjudan av EU-kommissionen. Två år senare återupptogs de normala diplomatiska relationerna mellan USA och Libyen, enligt dåvarande utrikesminister Condoleeza Rice på grund av Ghadaffis ”utmärkta samarbete” i kampen mot terrorismen. 2009 besökte den libyske diktatorn för första gången USA, och när det tunisiska upproret i december 2010 hade hans relationer med omvärlden nått sin högsta punkt.

I Washington hyllades Ghadaffis omvändelse från ”megaterrorist” till välvillig samarbetspartner som en positiv bieffekt av USA:s invasion av Irak, som skrämt den libyska regimen till att sluta stödja terrorism och officiellt överge sina försök att skaffa kärnvapen. Men i boken The Libyan Paradox ger den italienska statsvetaren Luis Martinez en mer komplicerad bild av den libyska regimens relationer med västvärlden. Den verkliga omprövningen inleddes långt tidigare, och kretsade inte främst kring Ghadaffis kärnvapenprogram utan kring ekonomiska intressen.

Mot slutet av 90-talet hade regimen nätt och jämt överlevt ett väpnat uppror i landets östra delar och flera misslyckade kuppförsök, samtidigt som ekonomin försvagats av internationella sanktioner och höga militära utgifter. Delvis för att avleda kritik mot centralregeringen överfördes makt till lokala byråkrater och stamledare, samtidigt som den privata sektorn gavs ett större spelrum.

Enligt Martinez påskyndades regimens omvandling av en ny generation makthavare ledda av Ghadaffis son Seif al-Islam. De betraktade sig själva som affärsmän eller teknokrater snarare än revolutionärer och såg goda relationer till västvärlden som Libyens framtid – inte minst för att Europa var landets viktigaste exportmarknad för olja och naturgas. Lika viktigt var att politiker och oljebolag i USA och västeuropa hade börjat frukta att kinesiska och ryska företag skulle hinna först till de stora libyska oljefälten.

I skuggan av de medialt uppmärksammade förhandlingarna om kompensation till Lockerbiebombningens offer fördes intensiva samtal om att åter öppna den libyska oljesektorn för utländska företag. Redan tre år innan FN-sanktionerna hävdes gav Washington tillstånd till flera oljebolag att inleda kontakter med regimen i Tripoli. 2007 teckandes ett viktigt avtal med brittiska BP, enligt många bedömare som belöning för att Tony Blair gått i spetsen för att överge den tidigare isoleringspolitiken.

Men det var inte bara oljebolagen som hade stora vinster att hämta på Libyens omvandling från ”skurkstat” till allierad – även militärindustrin såg stor potential i landet. 2004 hävde EU sitt förbud mot vapenexport till Libyen för att ge europeiska företag en chans att konkurrera med amerikanska och ryska vapentillverkare. 2009 ledde den republikanske senatorn och tidigare presidentkandidaten John McCain en delegation till Libyen för att diskutera vapenaffärer.

Det var delvis för att övervinna den europeiska opinionens motstånd mot vapenaffärer med Ghadaffis diktatur som frågan om illegal migration från Afrika fick en alltmer central roll på EU:s dagordning, menar Luis Martinez. Export av radarutrustning, helikoptrar och patrullbåtar motiverades med att den libyska regimen skulle agera gränspolis för EU:s räkning.

Att västerländska makthavare länge tvekade att ge sitt stöd till rebellerna beror utan tvekan på rädsla för att frukten av det senaste årtiondets diplomati skulle gå förlorad. Av samma skäl var det ett smart drag av de libyska rebellerna att utse Mahmoud Jibril till ledare för det nationella övergångsrådet. Jibril var tidigare chef för den Nationella byrån för ekonomisk utveckling där han förespråkade ekonomisk liberalisering och privatiseringar. Företrädare för rebellerna har också antytt att framtida oljekontrakt kommer att tilldelas de nationer som stött upproret.

– Om vi jämför ett norskt företag med ett kinesiskt eller ryskt företag i framtiden så tror jag – och det är min åsikt – att de länder som har stött det libyska folket kommer att ges prioritet, sade övergångsrådets representant i Europa till norska NRK i juni.

I vilken utsträckning sådana uttalanden varit enbart taktiska och hur väl de avspeglar den verkliga maktbalansen mellan rebellrörelsens olika grupperingar återstår att se. Klart är att få revolutioner genomförts i syfte att sälja ut ett lands naturtillgångar till utländska intressen. I grannlandet Egypten var motstånd mot privatiseringar och liberaliseringspolitik tvärtom en viktig drivkraft bakom det folkliga upproret.

En av de svåraste utmaningarna för Libyens revolutionärer kan nu bli att bevara sitt oberoende från de stormakter vars militära understöd gjort segern mot Khadaffi möjlig, och som torde vilja ha något i gengäld. Striden om Libyens framtid har bara börjat.

Annons

Rekommenderade artiklar

Maktkamp efter Gaddafis fall

Redan innan striderna avslutats står de utländska oljebolagen på kö till Libyens oljefält. Under tiden börjar motsättningar inom rebellrörelsen komma upp till ytan – och maktkampen kan bli våldsam.

Fria Tidningen

© 2017 Fria.Nu