Grön trovärdighet | Fria.Nu
Birger Schlaug

Synpunkten


Birger Schlaug
Fria Tidningen

Grön trovärdighet

Så har då ett nytt grönt parti bildats. Förvånande? Nej, inte alls. Det är en naturlig följd av Miljöpartiets utveckling de senaste åren. Ju mer partiet föll in i blockpolitikens träskmarker, desto mer fjärmade man sig från den gröna ideologi som partiet med sådan möda försökt bygga upp under två decennier.

När väl valet i höstas var överstökat – och den rödgröna strategin visat sig vara så usel som den tycktes vara redan från början – kunde man tänka sig att partiet snabbt skulle dra sig ur den plågsamma fälla man traskat in i. Men icke. Tvärtom började man tala om att bli ett ”mittenparti”, som om den gröna dimensionen i politiken vore mittstrecket på den motorväg där några partier far fram i vänsterfil och andra i högerfil – i så snabb takt som möjligt mot samma mål: ekonomisk tillväxt.

Så kom våren och MP höll kongress. Kongressen tog en rad riktigt bra beslut, som ogillades av den gamla partiledningen. Frågan är om besluten kommer att vägleda den nya partiledningen eller om man kommer att inta samma nonchalanta hållning som Peter och Maria gjorde.

När kongressen avslutats – och Åsa Romson och Gustav Fridolin stod som nya språkrör – bildades Gröna partiet. Man kunde tänka sig att detta skulle innebära en spark i baken på den nya partiledningen att markera sin gröna identitet. Den första stora chansen att göra det var partiledardebatten i riksdagen förra veckan.

Till min stora förvåning, och ganska bittra besvikelse, valde Gustav Fridolin istället att plädera på exakt samma sätt som partiet gjorde före valet. Därmed legitimerades det nya gröna partiets existens.

Det tycks nämligen inte finnas något parti i riksdagen som offensivt driver på för en grön fredlig kulturrevolution med allt vad det innebär att nytänkande och konstruktiv kritik av tillväxt- och konsumtionssamhället. Detta är dubbelt tragiskt eftersom miljörörelsens gamla krav på nyordning i allt större utsträckning numera delas också av forskarvärlden. Det räcker inte med ny teknik för att lösa de problem vi står mitt i, det måste också till andra sätt att leva och ett mer vetenskapligt förhållningssätt till den planet vi lever på.

Gustav Fridolin, som i sig är en skicklig politiker som jag gillar på många sätt, riskerar att måla in sig i ett hörn han inte kommer ur. Miljöpartiet riskerar också att legitimera en utveckling som inte är hållbar genom att anamma Socialdemokraternas och Moderaternas sätt att tänka: i flera tal har språkrör beskrivit de minskade svenska utsläppen av klimatgaser utifrån den produktion vi har inom landet istället för att beskriva utsläppen utifrån vår konsumtion. Med denna illustra beskrivning skulle Sverige bli bäst i världen vad gäller minskade utsläpp om vi lade ner hela jordbruket och importerade maten från Danmark och Tyskland.

Rädslan att kritisera konsumtionssamhället bottnar förstås i rädslan att kritisera jakten på ekonomisk tillväxt. Vågar man inte ta den debatten sviker man det mest grundläggande i grön politik. Och skapar behov av ett nytt grönt parti som inte har som främsta uppdrag att lotsa fram några egna statsråd utan att skapa ett debattklimat som synliggör de behov som planeten har av nya politiska strukturer, nya system och nya normer.

Miljöpartiets sista chans att vinna trovärdighet inträffar under politikerveckan i Almedalen. Då, om inte förr, måste partiets nya ledning våga bryta med den gamla partiledningens utarmning av grön ideologi. Man måste inse att politik är mer än det hantverk man ägnar sig åt i parlamentariska församlingar. Politik är också opinionsbildning, att våga säga det man rimligen vet måste sägas.

Som en av dem som var med i Miljöpartiet från första dagen vet jag vilket helvetiskt arbete som väntar dem som startat det nya partiet. Tyvärr är det bara något man vill och orkar vara med om en gång i livet.

Fakta: 

<h2>Birger Schlaug är debattör och fristående krönikör för Fria Tidningar.</h2>

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2017 Fria.Nu