Lennart Fernström

Inledare


Lennart Fernström
Fria Tidningen

Är en grå parentes över?

Birger Schlaug kallade Maria Wetterstrands, Mikaela Walterssons och Peter Erikssons era för en olycklig parentes i Miljöpartiets historia, på sin blogg i söndags. Det återstår att se om han får rätt i det. Alla som följt Maria innan hon blev språkrör vet att hon började sin språkrörskarriär minst lika grön som Åsa Romsons kongresstal var. Men perspektiven förvrids när man hamnar i eller nära makten. Det är inte bara Maria och Peter bevis för, utan även Birger på sin tid. Lika stark som Maria varit medialt, lika svag har med tiden det gröna i MP:s politik blivit. Och det finns en uppenbar risk att de nya rören går i samma fålla.

Men även om det är allt för tidigt att ropa hej, innan vi sett vad den nedbrytande vardagspolitiken och gråmedia gör med de nya rören, finns det en hel del att glädjas över för dem som fortfarande hoppas på ett grönt parti. Åsas kongresstal var inte bara strålande till formen, utan framför allt till innehållet. För första gången på mycket länge lades en verkligt grön vision fram, inte en mittenvision, inte en lite blå och lite röd vision, utan en grön. Ingen verkar heller längre driva linjen att partiet ska forsätta inom den fördummande blockpolitiken. Allt fler miljöpartister erkänner att det röd-gröna samarbetet, att inte driva egen grön politik, var såväl ett strategiskt som sakpolitiskt och ideologiskt feltänk.

Glädjande var också det tydliga stöd Åsa fick, jämfört med Mikaela Valtersson, som av medierna hade utmålats som huvudkonkurrenten och som tydligast stått för den förda grå politiken. Åsa fick mer än tre gånger så många röster som Mikaela, trots den uppbackning den senare fick av delar av partiets elit och medierna.Dessutom markerade kongressen sitt gillande av en av de allra grönaste språkrörskandidaterna, Akkos Karlsson, genom att – tvärtemot valberedningens förslag – lyfta in henne i partistyrelsen.

Gustav Fridolin verkar ha en bra bit kvar till sina forna gröna dagar. Precis som Åsa är han en skicklig talare, men för tillfället verkar hans gröna vision vara begränsad till att lägga järnvägsspår och rusta upp hus. Det krävs mer än så för att skapa ett grönt samhälle. Inte minst krävs det en insikt om att de globala problemen inte löses genom att producera, bygga och konsumera mer, utan genom minskat uttag av jordens resurser och mindre arbete.

Kan Gustav med hjälp av Åsa hitta tillbaka till det genuint gröna, som han var MP:s främsta företrädare för senast han satt i riksdagen, så kan MP:s framtid se riktigt ljus ut. Då går det att prata om Marias, Mikaelas och Peters era som en parentes. En parentes som visserligen ökade stödet med cirka två procentenheter, men i övrigt mest varit en grådaskig historia där allt gick ut på att nå regeringsmakten, vilket ändå inte uppnåddes.

Det är dock lätt att färgas helt av Peter och Marias sista fyra år, den period då gröna idéer inte längre var vatten värda. Men den föregående mandatperioden var rören och riskdagsgruppen tuffare och valde faktiskt då och då att ta strid för gröna idéer. Det gav flyktingamnesti, friår och biltullar i Stockholm. Det första räddade livet på folk, det andra gav folk livslust och det tredje gav renare luft.

Glädjande nog var de nya språkrören i högsta grad inblandade i detta, Gustav i flyktingamnestin och Åsa i biltullarna. Men de avgående språkrören ska dock också ha pluspoäng för dessa saker. I övrigt är det dock bara att hoppas att Birger får rätt och att framför allt de sista fyra åren var en parentes i Miljöpartiets historia.

Fakta: 

<h2>Lennart förvånas av att Åsa Romson som själv säger sig tidigare rökt canabis vill kasta folk i fängelse för innehav av detsamma. </h2>

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu