Kärnkraftsindustrins kontrollorgan partiska
Medan Japan kämpar för att stoppa en kärnkraftskatastrof blir det alltmer tydligt att diskussionen om kärnkraftens säkerhet måste börja med att ta itu med kontrollorganens nära förhållande med industrin.
Den 26 april 1986 ledde en rad explosioner och bränder vid Tjernobyls kärnkraftverk i Ukraina till att radioaktivt avfall spreds över stora delar av Europa. 25 år senare fortsätter Tjernobyls reaktor 4 att släppa ut stora mängder radioaktivitet, trots att den är begravd under ett tjockt – men vittrande – lager av betong. Europa och USA försöker skramla ihop över 14 miljarder kronor till en permanent gravkista som ska låsa inne radioaktiviteten.
Tjernobylkatastrofen förklaras oftast med föråldrad teknologi och det hemlighetsmakeri som präglade Sovjetregimen. Olyckan vid TEPCO:s (Tokyo electric power co) kärnkraftverk Fukushima var istället ett resultat av den kraftiga jordbävningen och den följande tsunamin.
Men det finns mer att berätta.
– TEPCO har inte den bästa historien när det kommer till säkerhet eller att delge medborgare information, säger Mycle Schneider, en energi- och kärnkraftsanalytiker som arbetar i Japan och Paris.
TEPCO ertappades 2002 med att ha falsifierat säkerhetsprotokoll. De tvingades stänga samtliga sina 17 reaktorer, inklusive dem som nu har drabbats vid Fukushima-anläggningen. Chefer vid TEPCO erkände att de hade rapporterat falska tekniska uppgifter över 200 gånger under de senaste två decennierna.
Den enda anledningen till att fusket avslöjades var att en amerikansk kärnkraftsingenjör valde att gå ut med informationen, berättar Mycle Schneider.
Problemet är att kärnkraftsföretag som TEPCO och statliga kontrollmyndigheter är ”i princip en och samma,” menar Gordon Edwards på organisationen Canadian coalition for nuclear responsibility.
– Det gäller inte bara i Japan utan också i Kanada, USA och andra länder, säger Edwards.
– Det finns få oberoende kärnkraftsexperter i världen. Antingen så jobbar de i industrin eller så har de gjort det och är nu tillsynspersonal.
Kanada har en stor statligt ägd kärnkraftsindustri med 17 reaktorer som ger 15 procent av landets elektricitet. Kanadas regering har sålt nukleära reaktorer till flera länder, som Argentina och, nu senast, Kina.
– 2008 sparkade regeringen Linda Keen, chefen för Kanadas nukleära säkerhetskommission. Anledningen var att Keen försökte strama upp Kanadas regelverk så att det skulle hålla internationell standard, säger Shawn-Patrick Stensil, en kärnkraftsanalytiker vid Greenpeace Canada.
John Luxat, professor och ordförande vid avdelningen för Säkerhetsanalys av kärnkraft vid McMaster-universitetet utanför Toronto, säger att Kanadas nukleära säkerhetskommission har ett robust kontrollsystem.
Shawn-Patrick Stensil litar inte på de orden.
– Säkerhetskommission vägrar att låta deras säkerhetsstudier genomgå en vetenskaplig bedömning. De säger att det är för farligt att göra dem offentliga.
– Industrin överdriver alltid säkerheten och fördelarna, och förminskar kostnaderna och riskerna, säger Mark Mattson på den lokala kanadensiska miljöorganisationen Lake Ontario waterkeeper.
– Det är omöjligt att få dem att lägga fram bevis för sina påståenden.
Nästa vecka hålls offentliga möten i Kanada där byggandet av två nya reaktorer ska diskuteras. Men enligt Mattson är beslutet redan taget på den politiska nivån.
– Egentligen behöver vi ingen mer energi, säger Mattson.
– Detta beslut håller på att gå igenom för att industrin ska stödjas. Det är den enda anledningen.