Med sju skådespelare lyckas de övertygande spela hela galleriet av färgstarka personligheter, och fångar kärnan i pjäsen, och Brechts teaterkultur, på detta sätt.

Bertolt Brechts klassiker Tolvskillingsoperan, en bearbetad variant av John Gays Tiggaroperan, kretsar runt några personer i samhällets bottenskikt. Herr Peachum (Jan Coster) skor sig på de fattiga, Mackie Kniven (Per Öhagen) skor sig på alla och det som driver samtliga karaktärer framåt är det egna välbefinnandet. Och slutsatsen är, lite hårddraget, att godhet inte lönar sig. Samtidigt är det ett spektakel. Det dystopiska finns där, men Masthuggsteatern väljer att tona ner det. I stället använder de det komiska och ibland groteska för att föra fram budskapet, som då har en benägenhet att drunkna. När de verkligen vill säga något blir det så otroligt allvarligt, i onödan. De hade utan problem kunnat vrida det hela ett par varv till. Men det betyder inte att Masthuggsteaterns uppsättning är ett misslyckande, tvärtom.

Scenrummet är svart, nästan all rekvisita och kläderna likaså. Det bidrar till en mäktig, desillusionerad och skitig känsla från början. Publiken välkomnas av ensemblen som sedan sjunger Moritat von Mackie Messer tillsammans, istället för att låta en konferencier göra det. I ett bås sitter musikern Jonas Franke-Blom som, förutom att ibland fungera som presentatör, leder en orkester som syns på en filmduk. På ett mycket smart sätt hålls uppsättningen tidlös, trots nutidsmarkörer som dator och mobiltelefon, och det vinner den på. Få friheter tas med handling och musik jämfört med pjäsen som sådan. Samtidigt är detta ett stycke som det egentligen inte finns någon given originalvariant på, Brecht gjorde själv flera om- och bearbetningar.

Vad som däremot är konstant är Kurt Weills sånger, som här framförs traditionellt, förutom att en del har kortats ned något. De skrevs för skådespelare och inte för tränade sångröster samtidigt som många är ganska svårsjungna, men här vågar aktörerna ta ut svängarna i sången vilket gör att det blir helt äkta och mycket Brechtskt. Tyvärr är vissa låtar, som svartsjukesången med Polly och Lucy, i helt fel tonart för skådespelarna vilket gör framförandet lite osäkert men framförallt försvinner texten, vilket är synd.

Annars har Rolf Sossna och ensemblen lyckats få till den rätta distansen mellan skådespelare och roller. Att smårollerna hålls könlösa är ganska befriande, kvinnor spelar män och män spelar kvinnor. Skådespelarna gör inte skillnad på dem, samtidigt går det inte att låta bli att undra varför publiken tydligen gör det. Men det här är petitesser som inte ens ligger på ensemblen, de strålar och njuter verkligen av sina roller. Samspelt är bara förnamnet.

Visst lyckas Masthuggsteatern. Trots extremt obekväma sittplatser och en över tre timmar lång föreställning går tiden otroligt snabbt och en kväll med den här ensemblen är synnerligen väl spenderad. Då gör det inget att översättningen av låttexterna ibland är ganska dålig (varför byttes antalet segel på Sjörövar-Jennys båt från åtta till sju?) och sänker innebörden i dem. Och att andra små frågetecken (varför uttalar de Suky Tawdrys förnamn ”Sucky”?) dyker upp här och där. När ett stycke teater framförs såhär är allt förlåtet.